Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bäcken. E. S-dt.
- Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfver berg och brant,
Genom grind och led.
Inga hinder skys:
Vänta, lilla pys,
Får jag följa med!
Nej, vänd om, vänd om!
Klippan stupar djup
Som en ättestup.
Kom för Guds skull, kom!
Gör som jag en krok!
Du är dödsens lamm,
Oförvägne tok,
Om du rusar fram.
Du är ung och yr
Och en lustig fyr,
Som hvar men’ska vet.
Böjd för äfventyr
Du din ofärd gör.
Och mitt råd är det
Och jag blir dervid,
Att du ser dig för,
Medan det är tid.
Jag förstår ej alls
Hvad det tjenar till
Att riskera hals.
Här är klyftans gap
Och din sista dag:
Dö, om du så vill,
Tack för godt sällskap,
Jag vill lefva jag,
Jag vill inte dö:
Adjö!
E. S-dt.
Ur Chateaubriands Atala.
Af Emil von Qvanten.
X.
O, René, fortfor den, gamle, blinde Chaktas i sin
berättelse, jag skall icke ens försöka att beskrifva
för dig hvad jag kände när Atala var död.
Efter ett par dygns förlopp sade jag till eremiten:
Låt mig bära bort min älskades lik, för att gömma
det någonstädes i öknen.
Den gamle svarade:
Jag vill vara dig behjelplig i detta verk.
Vi öfverenskommo att vid nästa soluppgång begrafva
Atala under den naturliga bryggan vid ingången till
Dödens dal.
På aftonen flyttade vi Atalas kropp till grottans
öppning. Eremiten hade höljt det i en svepning af
hvitglänsande europeiskt linne, spunnet af hans egen
moder. Fader Aubry hade sparat det, i afsigt att
en gång sjelf bli svept deri. Han hade icke behof
deraf! Hans lemmar blefvo, några år efter Atalas död,
sönderslitna och kringspridda af cherokeserna. I
stället för grafvens hviloskrud, erhöll han redan
såsom lefvande martyrskapets helgonskrud! Kanske var
det en vaknande aning derom som gjorde att han afstod
åt Atala den enda skatt, som återstod honom från hans
fädernesland!
Atala låg på en bädd af sensitivblad. Hennes fötter,
hufvud, axlar och en del af bröstet voro obetäckta. I
hennes lockar hängde en vissnad magnoliablomma,
den samma som jag lade dit morgonen innan hennes
död. Hennes läppar, som liknade en för några dagar
sedan plockad rosenknopp, tycktes stilla småle. På
hennes bleka kinder genomskimrade ådrornas blåa
ränder det sammetslena hullet. Hennes ljufva ögon
voro slutna. Den lilla nunnekragen hade glidit
ned från hennes hals. Dödens och oskuldens sömn
förenade sig att gifva henne ett uttryck af himmelsk
melankoli. Aldrig har jag sett någonting så skönt!
Eremiten upphörde icke under hela natten att
bedja. Jag satt i tystnad vid hufvudgärden af min
Atalas likbädd. Månen skänkte sitt bleka sken åt denna
dödsvaka. Den uppgick midnattstid, lik en hvitklädd
vestal som kom för att gråta vid en afsomnad systers
bår. Snart var den dystra hemligheten känd af hela
skogen, ty månen älskar att förtro sig åt gamla ekar
och åt den åldriga oceanens stränder. Tid efter annan
doppade eremiten en blommig gren i ett vigvattenskärl,
hvarefter han skakade den våta qvisten, från hvilken
spred sig en himmelsk balsam genom natten. Då och då
upprepade han i flera omgångar på en klagande melodi
några verser, i hvilka fordom en ålderstigen poet
gifvit luft åt menniskoslägtets smärta:
"Jag är vissnad som ett blomster!
Jag är förtorkad som gräset på fälten!" [1]
Så sjöng fader Aubry. Hans dofva röst och afmätta
tonfall böljade genom den tysta ödemarken. Guds
och grafvens namn återgåfvos af alla ekon, alla
strömmar, alla skogar. Turturdufvans kutter i drömmen,
suset från en bäck bland bergen, klämtningarne från
missionsstationens klocka blandade sina stämmor med
fader Aubrys dödsmessa, och jag tyckte mig höra då
och då ur Dödens lunder en aflägsen kör af aflidne,
hvilka högtidligt besvarade eremiten.
Ändtligen bildade sig en guldrand vid östra
horisonten. Sparfhökarne skreko i klyftorna,
mården återvände till sitt bo i almens ihåliga
stam. Detta var den öfverenskomna stunden för Atalas
begrafning. Jag lade hennes kropp på mina axlar;
eremiten gick framför mig med en spade i handen. Vi
började att nedstiga från klippa till klippa;
ålderdomen och döden hämmade i lika mån mina steg. Vid
åsynen af hunden, som uppsökte Atala och mig under
ovädret i skogen och som nu med vänligt hviftande
svans ledsagade oss på en helt annan vandring, brast
jag i gråt. Ofta spelade morgonfläkten i Atalas
rika hår och utbredde för mina ögon dess gyllene
bucklor. Ofta måste jag lägga henne ned på mossan
och sätta mig bredvid henne, för att återhämta mina
krafter. Slutligen ankommo vi dock till stället,
der min glädje skulle jordas. Vi stannade under
klippbryggans mörka hvalf. Fader Aubry och jag
hjelptes åt att gräfva grafven; bredvid oss låg
Atala utsträckt på marken.
När gräfningen var fullbordad, flyttade vi skönheten
till sin bädd i mörka mullen. För sista gången
betraktade jag Atalas ansigte. Derpå tog jag litet
jord i min hand och strödde den öfver en panna,
som ej hunnit blifva äldre än aderton vårar. Efter
hand såg jag henne höljas af sömnens jord och döljas
bakom evighetens förlåt. Ännu framstack hennes bröst
som en hvit lilja ur mullen. Men kort derpå var hon
fullkomligt betäckt. Snart höjde sig ett litet kors
från grafven, såsom det sjunkna fartyget ännu en tid
uppsticker sin masttopp öfver hafsytan.
Här slutade natches-sachem Chaktas sin berättelse. Och
nu frågar du mig säkert, o René, tillade han, hvarföre
jag icke redan förberedt min återförening med Atala,
hvarföre jag icke länge sedan blifvit kristen? Ropar
icke jorden till den silfverhårige Chaktas: huru länge
skall du undanhålla grafven sin tillhörighet, huru
länge vill du dröja med att omfatta en religion, som
intygar sin gudomlighet genom den frihet, helighet och
styrka, den skänker sina sanna bekännares hjertan?
Hör då äfven mitt svar, min son! Jag har velat
pröfva verlden och mig sjelf, innan jag fattade mitt
beslut. Atala affordrade mig icke någon ed; hon endast bad mig
tänka på
[1] Jobs bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0335.html
