- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
334

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högtuppan. Gubben Noach. - Sommarstudier. SKiss af Fale Bure.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till höger låg kyrkan, omgifven af rikt löfverk,
och här och der voro kringströdda bondgårdar, hvilkas
ståtliga yttre vittnade om den välmåga, som rådde i
trakten.

Sedan gästgifvaren öfvertalats att lotsa till
Högtuppan, anträdde vi i soluppgången den sex
fjerdingsväg långa vandringen. Öfverallt omkring oss
låg en rik och yppig natur, åar och bäckar slingrade
sig i alla riktningar, sjöarne glänste i morgonsolen
och rågen vaggade på höjderna. I dalen nedanför berget
var det så lugnt, att ej ett aspblad rördes.

Efter en temmeligen mödosam vandring stodo vi vid
resans mål.

Utsigten var storartad, hänförande. I öster glimmade
hafvet och rundt omkring, så långt ögat kunde skåda,
skönjdes idel löfskog, med några mörkare punkter af
furor, här och der inflickade. Byarne lågo så tätt
inbäddade i löfverket, att de ej kunde upptäckas,
och blott en blå rök här och hvar antydde hvar de
voro belägna. De talrika sjöarne och vattendragen
framglimrade öfverallt, ökande det storartade
panoramats oändliga behag.

Det är dock icke ensamt den rika löfklädnaden och
den tjusande utsigten som göra Högtuppan till en så
intressant företeelse för turisten. Hon utgör tillika
den högsta punkt i Helsingland, dit odlingen nått,
och här uppe på den vidsträckta bergsplatån ligga
trenne kolargårdar, omgifna af korn- och hafreåkrar,
hvilka plöjas af ett friskt och välmående folk.

Också blåste det friskt här uppe på höjden. En gammal
gumma, med hvilken vi en stund samspråkade, berättade
oss, att under de tjugutvå år hon bott på Högtuppan
hade det icke en enda gång varit lugnt. Bergets höjd
och fullkomligt fria läge förklarar tillräckligt
detta förhållande.

Men om sålunda sommaren här uppe erbjuder den
angenämaste svalka, så är deremot vintern icke att
narras med. Här framrusa då snöstormarne med ohejdad
fart och kölden uppnår ofta den punkt, som binder
qvicksilfret. Det är icke godt att sticka näsan utom
dörren under sådana omständigheter och man gör det
heller icke gerna. Det finnes gudskelof godt om ved
och godt utrymme vid eldstaden!

Gubben Noach.

Sommarstudier.



Skiss af Fale Bure.

Vår hjelte hade fått många karesser af lyckans gudinna
och mottagit dem med en blygsamhet, som gjorde honom
all heder. Han hade fått till pappa en tät apotekare
på hundra tusen i medicinalvigt, d. v. s. med
»vasa och instrumenter», och en mamma, den allra
förträffligaste lilla mamma, med tusen svagheter
för sin gosse. Lägg härtill ett godt hufvud, godt
lynne och den ypperligaste kroppskonstitution, så
undrar ni ej på att Per Delling tog lifvet muntert,
att han var den förste upptågsmakaren i skolan, den
förste kavaljeren på gymnasiibalerna, den förste och
siste i pensionsflickornas drömmar.

Men Per hade derjemte fått några små talanger, dem
han odlade under pappa och mamma Dellings förtjusta
ögon och dem de med stolthet läto lysa för verlden,
det vill säga den del deraf, som rörde sig på
stadens torsdagsklubbar. Så väcktes det mycket tal
om en karikatur, som en vacker dag fanns insmuglad
i räntmästarinnans pirat, fastän ingen kunde förstå
hur den kommit dit. Teckningen föreställde en skara
höns med flickhufvuden och beledsagades af skämtsamma
noter på vers och prosa. Bladet vandrade från kafferep
till kafferep och väckte ofantligt uppseende, hvilket
ingalunda hindrade fru Delling att med moderskärlekens
hela stolthet låta förstå, att hennes Per var den
lycklige tecknaren. Borgmästarinnan hade aldrig
sett någonting så roligt och skrattade omåttligt åt
karikaturerna, till dess en arg skalk upptäckte, att
hennes Rora, fru Tryggboms egen Rora, var med i den
befjädrade skaran. Borgmästarinnan var på vippen att
spricka af förargelse och skulle må hända gjort det,
till sorg för hela samhället, om hon icke i tid hunnit
öfver till apoteket, för att begära en förklaring. Fru
Delling afböjde den hemska katastrofen genom ett
intagande småleende, hon trakterade fru Tryggbom
af sitt färskaste småbröd till kaffet och visade
sina nyaste drällsdukar, den allra finaste väf,
man ville se – näst borgmästarinnans förstås. De
vanliga nålstyngen utbyttes mycket sparsamt, blott
det fick borgmästarinnan veta, att Per inte behöfde
ens så mycket som en fjäder af vissa höns, men att de
inte skulle hacka ut ögonen på gossen för det. Hvarpå
fruarne kysstes i gårdsgrinden, så att halfva staden
kunde höra det och skildes med ömsesidig rörelse.

I skolan hängde en stor svartmålad trätafla,
egentligen helgad åt geometriska krumilurer och
räkneformler, men dagligen missbrukad af Per, som
der plägade uppdraga konturerna af ett jättestort
Grenna-päron eller någonting ditåt. Hvad det nu
skulle föreställa, resultatet blef dock alltid en
ohejdad munterhet bland kamraterna, ty päronet hade
en underbar likhet med rektor Plaggmans näsa. En dag
hade päronet antagit väldigare dimensioner än vanligt,
och tecknaren höll just
på att lägga sista handen vid arbetet genom att
aptera de hotande snusdropparne, som oupphörligt
sväfvade öfver Ovidii Metamorfoser, då han greps på
bar gerning af rektor Plaggman sjelf och dömdes till
extra judiciel bestraffning. Men innan lördagsförhöret
kom, hann apotekaren träda emellan med hartassen, och
Per räddades den gången medelst en superfin middag,
åtföljd af ett trefligt parti vira. Rektorn doppade
fryntligt sin päronnäsa i pappa Dellings vinglas,
och sonen slapp undan med en humoristisk uppmaning,
att framdeles använda sina gåfvor på bättre föremål.

Små orsaker hafva stora verkningar. Vare sig det
var rektor Plaggmans näsa, som utpekade ynglingens
lefnadsbana, eller att Per för en gång rände Fortuna i
förväg, alltnog, en vacker dag tillkännagaf han sitt
fasta beslut, att egna sitt lif åt konsten, att bli
artist. Pappa Delling sade ingenting, men reducerade
sina räntor med två tusen för följande året; fru
Delling gret bittert, men sade heller ingenting,
ty fosterlandet skulle icke gå miste om Per. Och så
packade hon in den största qvantitet skjortor och
strumpor, som någonsin beledsagat en konstens adept
till akademien i hufvudstaden, skådeplatsen för hans
första sträfvan och hopp.

Och Per kom – men han hvarken såg eller segrade. I
konstens rike lär konsten att se vara svårare än
att segra och hur vår hjelte än ansträngde sina ögon
kunde han icke upptäcka mer än hvad som upptäckes af
vanligt folk.

Fyra långa, gråa år hade han redan tillbragt
vid akademien och med jernflit arbetat sig från
»principen» till antikskolan och omsider till
modellskolan. Men längre gick det inte.

»Det er ganske svært at male», lär en framstående
norsk konstnär hafva yttrat, och säkert är, att
ingen lärde sig konsten på fyra år, äfven om han
fått litet af snillets gudaflamma. För sin del hade
vännen Delling ej hunnit tillegna sig mycket mer än
de synliga konstnärstecknen, en bredbårdig hatt,
långt hår och ett artistiskt snitt på sina eleganta
sammetsrockar. Annars var han gladlynt, frisk och
frodig som ingen annan, med ett ansigte i Rubens’
färg och armar som den borghesiske fäktaren. Lika
munter som förr, vann han oupphörligt vänner och
åtnjöt bland kamraterna en tillgifvenhet, som icke
rörde honom mindre derföre, att den oupphörligt satte
hans hjelpsamhet på prof.

Hvad han arbetade! Pennor, färger, kol och krita
försvunno med makalös hast under hans kraftiga händer,
ehuru till ringa glädje för konstens vänner, om
man undantager konsthandlaren, som i Delling ägde
sin bästa kund. Han kopierade flitigt och tecknade
försvarligt efter modell, men i färg var han alldeles
borta, Han såg ingenting annat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free