- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
335

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarstudier. SKiss af Fale Bure.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

än blått i en himmel, ingenting annat än grönt i en
skog, ingenting på gatorna, ute, på sjön. Morgon-
och aftonstämning, ljusreflexer, clairobscur,
luftperspektiv o. d. voro förnimmelser, som aldrig
ville klarna till begrepp i hans själ.

Han modellerade för att bli bildhuggare, och professor
Molin sade: »Ser herrn inte, att den der faunen har
fått näsan alldeles på sned?»

»Jo, jo visst ser jag», svarade Delling, men med
blossande kind, ty professorn hade i sin tankspriddhet
lemnat modellerpinnen stående midt i ansigtet på
faunen, som kostat så mycket arbete och nu med ett
hjelplöst uttryck grinade mot den stackars artisten.

Han kastade mejseln och började måla. Men här gick
det än sämre. Professor Winge smålog så godt åt de
kompositioner han frambragte. Någon gång kunde han
fråga: »Ser herrn inte, att den der nymfen är som om
hon kommit ur ett degtråg?»

Nej, bevars, Per såg inte ett dugg; han bara
arbetade, blindt, ihärdigt, energiskt. Han hade
öfvergifvit historiemålningen och med sin medfödda
styrka kastat sig på landskapsmåleriet. Professor
Boklund klappade honom vänligt på axeln och berömde
hans ifver, men anmärkte ideligen: »Bästa herre,
det blir bara kistlockmålning, bara kistlockmålning!»

Fruktlöst arbete kommer dock slutligen den
ihärdigaste att tröttna, och Delling hade nog klokhet
och blygsamhet, att ej anse sig som ett missförstådt
geni eller försöka sätta på sig denna konstens
martyrkrona, som är, antingen ett fattigdomsbevis
på förstånd, eller uniformen för en afsigkommen
intelligens. Tvärtom, han hade redan insett sitt
misstag, då han trodde sig danad för konstens
höjder. Ett dylikt erkännande gör man ej så lätt efter
åratals redligt arbete, och vi få derföre ej undra på
att en vårdag träffa Per Delling i Akademiegränd, helt
olik sig sjelf och dystert skådande ned i rännstenen,
der solstrålarne tycktes hånskratta mot honom i det
plaskande vårvattnet. I går hade högtidsdagen ändats
med braskande tal, med medaljer och premier till
många, men ingenting alls till vår vän. Delling hade
varit föremål för en vältalig tystnad ...

Men dagarne ljusnade och Delling med dem. Han gläntade
på atelierfönstret, luktade vårluft och kände sig
helt pigg igen. Ut, ut under det blå taket, ut under
gröna löfhvalf! Det var icke konstens sirén, som
drog honom bort från hufvudstaden med dess mjuknande
asfalttrottoarer och kritade fönster, det var känslan
för naturen, detta bevingade gudabarn, som litet hvar
bär i sitt hjerta, fast det sällan får träda fram
på läpparne och i ögat.

Att packa ihop sina penslar och färger, borsta
sammetsrocken och få det gula lastingsparasollet under
armen, gick som en dans; att lemna den gamla ateliern
med allt dess gråa dam bakom sig gick ännu lättare,
och tidigt en sommarmorgon finna vi Delling såsom
den gladaste passageraren på en af kanalbåtarne, der
kaptenen och han sutto på kommandobryggan och skeno
af belåtenhet, medan de tömde sin konjak uti arla
morgonstunden.

*



Man träffar folk äfven i Småland – jag gör denna
besynnerliga anmärkning i fall läsaren börjar tröttna
att lefva på tu man hand med vännen Delling. Vår
första bekantskap finna vi i en skogsbacke, ett par
mil söder om Wexiö. Det var en fet smålandsdräng,
som halflåg mot en gärdesgård och ifrigt fördjupade
sig i en smörbulle af väldig och inbjudande form. Han
var så upptagen af denna sysselsättning, att han icke
märkte att någon tilltalade honom från andra sidan
gärdesgården, förrän denne någon trädde sin käpp fram
mellan gärdesgårdsstörarne och sålunda åstadkom ett
trafikhinder mellan munnen och smörgåsen. Drängen
tittade upp med en vresig min.

»God dag och signe maten!» yttrade fridstöraren,
som vi strax känna igen.

Drängen syntes mera trakterad af smörgåsen än af det
förtroliga tilltalet, han bara mumsade och teg. Men
Delling lät ej afspisa sig.

»Du vet kanske hvem det är, som rår om den här
hagen?»

»De’ ä’ la major Örnström, vet jag», menade drängen
i det han måttade ett nytt hugg åt smörgåsen.

»Örnström?» yttrade Delling för sig sjelf, »har jag
inte hört det namnet förr. Tänk om det skulle vara min
fars gamle skolkamrat, som han talat så mycket om. Han
lär på sednare tiden ha flyttat till Småland. Nå»,
fortsatte han, vänd till drängen, »tror du inte att
jag får slå mig ned här med mitt staffli?»

Drängen kastade en inqvisitorisk blick på artisten
och gjorde ett mördande anfall på smörgåsen innan
han svarade.

»Jaså, han ä’ falle en töcken der landtmålare, som
går och målar af jola på karta?»

»Något ditåt åtminstone», svarade Delling småleende.

»Då sku’ harrn falle ock ha något tocke der
messingsvasspass te och koxe i och skrike som en
tok?»

»Det behöfs inte», svarade Delling, som under tiden
praktiserat sig öfver gärdesgården. »Nå, tror du
att jag får inrätta mig här?» fortfor han, i det han
med välbehag lät sina blickar fara öfver den täcka
interiören nedom skogsbacken.

»Om harrn ä’ en landtmålar, så lär’n fälle göre som
’en vill ändå. Men skyll sej sjelf om Patron kommer.»

»Bah, han är väl inte så farlig heller», smålog
Delling, som inte kunde ana, att det var fråga om
någon annan än ställets ägare.

»Jo, jesses jo!» ropade drängen, som för ett ögonblick
släppte smörgåsen ur sigte. »Han ä’ stor som ett
åbäke och folkond och ilsken, så han var då inte
värdt att bli ut för. De’ ä’ som en måne se’n så
gjorde’n Stina Britta ofärdig och vände opp och ner
på Flötoms-Pelle. Jaa, då ...»

Drängen skulle kanhända blifvit tydligare, om han haft
ett par timmar till på sig. Men just nu kom han att
kasta en blick på smörgåsen och måste genast skynda
sig att rädda smöret, som hotade att rinna bort i
solskenet.

Delling grubblade ej länge öfver den hemska varningen,
ehuru han förundrade sig öfver patronen, som var så
hetlefrad, att han slog armar och ben af folk. Snart
hade han funnit en passande plats för sitt staffli:
löfskogen, de lummiga ekarne, vattnet med sin
reflexionsspegel, som underbart hopblandade himmelen
och skogen, det var en tafla för en målares pensel,
och Delling var redan i farten med ett helt dussin af
prima qvalité. Gång efter annan sprang han upp för
att på afstånd bedöma verkan af de pålagda färgerna
och hvarje gång afspeglade hans ansigte en stegrad
belåtenhet. Undermålningen var redan anlagd, – om
icke denna studie gjorde lycka, så ... Återstod nu
att få färgerna riktigt briljanta och effektfulla. Med
den eldröda silkesnäsduken öfver hatten och deröfver
det gula lastingsparasollet var han totalt försjunken
i sitt arbete; penseln flög från duken till paletten
och till duken igen.

Men solen skiner hett om sommaren och vår artist
började känna sig varm och dufven. Der nere lekte det
glittrande vattnet med näckrosbladen och de slumrande
sjöväxterna uppsände perlhvita bubblor, sqvallrande
om hemligheterna i det tysta djupet. – Hvad ett bad
skulle kännas uppiggande!

Det var ett ögonblicks verk att kasta af kläderna och
störta sig i vattnet. Hur skönt ändå att få sträcka
ut, att låta vattnet skumma för de kraftiga armarne,
att klyfva vågorna med sådan fart, att hela bröstet
höjer sig öfver vattnet! ...

Hvad var det? Ett förfärligt råmande lät höra sig och
från skogsbacken kom nedrusande en ofantlig, svartbrun
tjur. Marken darrade som för centaurernas hofvar
... kratsch, der sprack den spända duken och ramen
blef hängande som ett ok kring tjurens nacke. Några
ursinniga ryckningar, och det ypperliga studiet är
ingenting annat än en trasa. Kläderna kringslungades
eller söndertrampades som boss. Delling ville göra
ett försök att rädda sin egendom, men ett allvarsamt
anfall tvang konom genast att draga sig tillbaka i
det skyddande elementet. Tjuren blef ett ögonblick
stående med de ilskna blickarne fästade på sitt offer,
som om han ämnat sig ut i vattnet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free