- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
342

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska typer, presenterade af Isidor K. 3. Tillfälliga och professionela tjufvar. - Konstnärer i krogsalen. - Bedragare i salongerna. - Spelare.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i en s. k. beer saloon, af hvars värdinna gafs oss
anvisning på ett icke långt derifrån beläget hus;
och just då vi ämnade aflägsna oss med det erhållna
beskedet, erbjöd sig en förut innevarande karl
att blifva vår vägvisare, »eftersom jag just nu
har ingenting annat att göra», sade han. Vi antogo
det välvilliga anbudet, men funno deremot rådligast
att artigt tillbakavisa ett annat strax derefter
framstäldt, genom hvilket vår nye vän ville påtaga
sig bördan af de medförda nattsäckarne, i hvilka
hela vår lilla lösegendom förvarades. Anlända till
det oss anvisade huset räckte vi mannen vår hand till
tack och farväl, men han trängde sig dock med oss in
och åhörde vårt samtal med en gammal irländsk fru,
som, beklagande att hon icke kunde taga emot oss
såsom hyresgäster, gaf oss adress till en ett godt
stycke derifrån boende väninna. Af gummans vänliga
ord och ärliga uppsyn ingåfvos vi ett så stort
förtroende, att vi vågade anhålla om att i hennes
förvar få qvarlemna vår packning, som föreföll oss
tung i längden; och detta blef oss medgifvet. Den
främmande karlens efterhängsenhet började besvära oss,
hvilket vi, väl utkomna på gatan igen, läto honom på
det tydligaste förstå. Efter något mer än en timmes
förlopp återinträffade vi hos den gamla frun för att
afhämta våra två nattsäckar.

»Der står den ena», sade hon. »Den andra har er vän
redan tagit härifrån.»

»Hvilken vän, menar ni?»

»Hvem annan än han som för en stund sedan kom hit i
ert sällskap! Han har skrifvit här på en papperslapp,
hvar I skolen träffa honom.»

Såsom mest intresserad i affären, alldenstund det
var min nattsäck som saknades, ryckte jag till mig
papperet, på hvilket sågos tecknade några krumilurer
som läto förmoda att vederbörande aldrig lärt att
forma en enda bokstaf. Skrifvelsen, hvilken ännu
finnes i mitt förvar, var till sitt innehåll så
fullkomligt obegriplig, att sjelfva herr Dybeck icke
skulle kunna förstå sig på den.

Hvad var nu att göra? ... Den stackars frun
besvarade min häftiga uppmaning att tyda den
märkvärdiga skrift, jag envist höll fram för henne,
med en bestämd förklaring att hon »visst inte
kunde läsa tyska» – och dermed måste jag låta mig
nöja. Skyndsamt begåfvo vi oss åter till bierstugan,
der man lyckligtvis lagt märke till hvilken af
kunderna följt oss ut derifrån; och tack vare
värdfolkets genast företagna efterforskningar hos
grannarne, erhölls upplysning om skälmens bostad,
dit vi förmådde sonen i huset, en tolf års pojke, att
beledsaga oss. Efter en stunds vandring kommo vi till
ett af en mängd oansenliga stugor omgifvet torg och
inträdde på en smutsig gård; men just som vi stodo i
begrepp att knacka på en dörr, utanför hvilken några
halfnakna barn valt sin lekplats, utträdde vår man,
som troligen genom fönstret upptäckt vår ankomst och
nu visade sig särdeles angelägen att draga oss så
långt afsides som möjligt.

»Tyst», sade han på tyska språket, ängsligt blickande
omkring sig, då jag begärde förklaring öfver hans
handlingssätt. »Tala inte så högt. Ingen skada skedd,
vet jag. Nattsäcken har blifvit inlemnad i den der
boden, ni ser, midt öfver torget.»

»Så följ oss dit på ögonblicket», föreslog jag.

»Det vill jag inte», förklarade han. »Ni får ändå igen
alltsammans, blott ni anmäler er. Om icke,
må ni uppsöka mig igen, men gå nu härifrån!
Ser ni inte att hustru min kommer! ...»

Uppdragande åt min landsman att icke lemna gunstig
junkern ur sigte, sprang jag öfver torget och in i den
utpekade handelsbutiken, der jag brådskande framförde
mitt ärende.

»Mycket riktigt; denna har blifvit
inställd här för att utlemnas vid efterfrågan»,
sade handelsmannen och öfverräckte mig min nattsäck.

Jag vinkade åt min vän; och glada att ha sluppit
undan med blotta förskräckelsen, gingo vi vår väg
med ett fast beslut att för framtiden iakttaga större
försigtighet.

Det är naturligt, att i Amerikas större städer finnas
många hundra, hvilka gjort tjufnad till sin enda
födkrok, och
bland dessa må, med iakttagande af den klassindelning,
jag tyckt mig finna uppställd af de dagliga
tidningarna i deras rättegångsreferat, här nämnas
följande: Inbrottstjufven, som ofta under sina
operationer utvecklar en beundransvärd skicklighet,
mot hvilken inga försigtighetsmått synas göra
tillfyllest. Noga beräknande alla omständigheter och
med tålamod afvaktande det mest passande tillfället,
vinner han med tillhjelp af sinnrikt uttänkta
verktyg blott allt för ofta sitt mål, antingen
det gäller att röfva en bank eller intränga i ett
enskilt boningshus. Rånaren uppehåller sig helst i
de aflägsnare stadsqvarteren, der han, sedan mörkret
inbrutit, försåtligt smyger sig på och tilldelar
den ensamme vandraren ett döfvande slag i hufvudet,
för att sedan bemäktiga sig den öfverfallnes ur
och plånbok. I New-York lära finnas platser, dit
polismännen icke vilja bege sig nattetid, äfven om
ett genomträngande rop om hjelp derifrån når deras
öra. Ficktjufven är antagligen allmännast af alla,
och för honom, den behändige, kan man vara lika litet
säker i teatersalongen och restaurationslokalen som
på ångbåtsdäcket och i jernvägskupéen. Hotelltjufven
visar sig oftast i form af en gentleman på resande
fot och tager helst in i något af de större hotellen,
der han, efter att i boken hafva inskrifvit sitt för
tillfället antagna namn och erhållit ett rum, råkar
gå miste till dess han slutligen inkommer i ett rum,
der några artiklar af värde falla honom i ögonen; och
med dessa smyger han till sitt eget rum och packar
in i största hast, hvarefter han med den lugnaste
hållning inträder på kontoret för att betala sin skuld
och fortsätta resan. Det är han som förmått de flesta
hotellvärdar att på insidan af hvarje dörr uppspika en
tryckt »notice», hvarigenom gästen uppmanas att, innan
han går till sängs, väl regla samma dörr, hvilken,
regeln oberäknad, är försedd med dubbelt lås, och
att aldrig hafva penningar »eller andra värdesaker»
förvarade i rummet, utan hellre mot ett qvitto
deponera dessa hos hotellets bokhållare. »Om», så
slutar denna kungörelse, »den resande icke vill låta
dessa råd lända sig till efterrättelse, kan värden
alldeles icke ansvara för hans lif eller egendom.»

Det har fler än en gång under mina besök i de simplare
restaurationerna händt att någon af de andra gästerna,
som jag aldrig sett förr, vändt sig direkt till mig
med en fråga om jag ansåge honom mäktig att utföra
ett eller annat omöjligt konststycke, och om svaret
då blifvit ett kort nej, har jag uppmanats att våga
ett vad, hvilket jag naturligtvis afslagit.

»Hvad!» har då den förnärmade proponenten utropat med
hög röst, för att draga sina vänners uppmärksamhet
till oss. »Ni är ingen gentleman, ni, som först
förklarar mig vara en lögnare, derföre att jag vill
åtaga mig något, som ni anser omöjligt, och sedan
nekar mig den upprättelse, som kan erhållas genom
ett vad.»

I detta omdöme ha de öfriga instämt och gjort det
svårt nog för mig att komma helskinnad undan; hvadan
jag slutligen föresatte mig att, när uppfordrad
dertill, utan besinnande förklara det mest orimliga
såsom den rimligaste sak i verlden. – En amerikansk
vän styrkte mig i denna föresats genom att berätta
hurusom några af hans bekanta, i afsigt att studera
folklifvet, en dag begåfvo sig in på en krog, och
der funno tre män, »endast för tidsfördrifs skull»,
sysselsatta med några oskyldiga konstproduktioner
(sleight-of-hand tricks). Seende sig observerad af
de främmande, lade en af konstmakarne en slant på
sin öfver en stol utbredda näsduk och erbjöd sig att
trolla fram samma slant genom stolens sits. Han drog
derefter näsdukens alla hörn öfver myntet, hvilket
han dervid tycktes försöka att obemärkt upptaga och
gömma i handen, innan han baklänges och med händerna
i fickorna aflägsnade sig ett stycke ifrån stolen,
dervid utmanande till ett vad den af de närvarande,
som tviflade på hans förmåga att taga fram slanten
under stolen.

»Ingen konst för er», förklarade en af de nykomna
gentlemännen, »eftersom ni antagligen har slanten i
er egen ficka.»

Vid detta tilltal tycktes vår taskspelare bli mycket
förlägen: han rodnade och framstammade ett förnekande,
men erbjöd sig slutligen, synbarligen besvärad,
att våga ett vad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free