- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
346

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. från föreg. häfte, sid. 320.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vände lyckan honom likväl så småningom ryggen. Det
gick illa: köpekontraktet skulle ha ramlat ur hans
ficka, om det legat der till hands.

Kaptenen var i allmänhet en djerf och frispråkig
man, som icke gerna höll på sin mening, men han var
derjemte för mycket en man af verld att yttra något,
då han steg upp från bordet. Han såg dock förebrående
på Mannerdal.

»Jag är icke stolt: jag finner mina fördelar, men
skryter icke!» sade majoren under en alltför synbar
triumf ... »Sitt ned, herr häradshöfding, och låt
oss afsluta rättegången!»

»Ack, vinn den!» hviskade Beda i juristens öra. »Men
huru det går, är jag lika erkänsam för försöket.»

Mannerdal svarade ingenting, såvida icke en rörelse på
ögonbrynen, adresserad till kaptenen, kunde gälla som
svar.

Emellertid hade detta nya parti knappt kommit
i gång, förrän majoren med en förfärlig ifver började
vrida på sina mustascher. Sådant var alltid hans sätt,
då han befann sig i något ovanligt bryderi. Saken var
den, att han funnit sin öfverman, och redan denna
öfvertygelse gjorde honom (hvad han förut aldrig
varit) osäker ...

Det är emellertid icke värdt att uttänja berättelsen
om vadet. Partiet varade länge. Men då majoren steg
upp, svor han en dyr ed att aldrig mer i sin tid taga
rättegångsbiträde. Allt var nu ohjelpligt förloradt:
bibanan måste gå fram, och der stod helt artig och
småleende juristen, som, van vid advokatknep, listigt
dolt att han var så hemma i detta fördömda spel,
att han naturligtvis måste vinna.

Nu visade sig kaptenen på sin vackraste sida: han
hade den lyckliga takten att låta förstå det han
ansåg majorens vrede vara låtsad och att denne med
flit tappat partiet. När Mannerdal dertill otvetydigt
lät framskymta att han delade kaptenens öfvertygelse
och började plädera om den tacksamhet, majoren
skulle vinna af hela orten för sin lojala handling
att för det allmännas bästa uppoffra sitt enskilta
intresse, blef majoren så smickrad och insnärjd, att
han slutligen trodde sig ha begått denna narraktiga
handling af ädelmod för att på hederligt sätt komma
ifrån hela krånglet; och blicken hade fullkomligt
ljusnat, då Beda vågade sig fram för att anhålla om
förlåtelse för sin kämpes lycka.

»Nå, hvad tänker du nu ge honom i belöning för
besväret?»

»Ja, det kommer an på!» svarade hon, strålande lycklig.

»En kyss på handen», föreslog
kaptenen, »eller hvad säger du, baron?»

»Jag», svarade denne, som fattat ett synnerligt
tycke for advokaten, hvilken i ett enda drag gjort
slut på hans dagliga pina, den evigt återkommande
processfrågan, »jag voterar för att Beda helt enkelt
ger honom en kyss i belöning!»

»Åh, tusan, det blefve för stor favör!» utbrast kaptenen.

Men saken gick ändå för sig.

»Sålunda blef ’den omöjliga gunsten’ ändå en
möjlighet!» sade Mannerdal sakta, i det han, rodnande
lik en ung flicka, emottog det oförmodade arvode,
som hans skicklighet inbragt honom.

»Och ändå har ni icke gått ifrån ert ’hedersprogram’!»
svarade Beda lika sakta, syftande på deras föregående
samtal ...

Aftonen blef festligt firad genom den
fullständiga återföreningen mellan majoren och
kaptenen. Och juristen öfvertalades att, så ofta
tiden det medgaf, hvar lördag komma ut till Lindaby
och dröja öfver söndagen.

*



8.

Frågor till framtiden.

Nära två månader ha förflutit sedan konferensen
afslutades om bibanan, hvilken, beräknad från annan
synpunkt än den, som jernvägsingeniören hade i sigte,
må hända skulle förvandlas till en hufvudbana,
genomgående en mycket olika mark mot den, hvilken
följde sin lagliga riktning .....

Det är en ljum augustiafton, en af de allra
sista. Klockan har slagit 11 ... hela huset har gått
till hvila, med
undantag af dess herrskarinna, men hon vakar ej för
att lik en ordnande hus-ande sakta vandra hit och
dit att se efter om det ena eller andra befinner sig
i ordning. Nej, Beda brukade aldrig föreha dessa
hemlighetsfulla revyer, hvilkas upptäckter till
pigornas skräck om morgonen komma i dubbel dager. Beda
gick hvarken hit eller dit: hon satt framför sitt
skrifbord, skref litet, men tänkte synbart mera;
och om man än på samma bord fann hushållsräkningar
och en ordentligt förd hushållsbok, så var det icke
på denna som hvarken handen eller tanken hvilade.

Nej, hon upptecknade något i den mystiska bok,
hvilken mången både qvinna och man håller dels för
sitt framtida nöje, dels för sin dagliga nytta såsom
ett slags konto mellan handlingarne och samvetet.

Det är nu nio år och åtta månader, sedan Beda
inband första häftet af »Lifvets minnen», såsom
hon då kallade sin mystiska bok. Sedermera,
och allt framgent, bar den titel af: »Frågor
till framtiden». Första bladet skrefs på hennes
förlofningsdag. Hon hade just då nyss fyllt femton
år, och hennes ädla hjerta njöt af den glädje, hon
beredt de sina genom den alldeles fritt ingångna
förbindelsen med sin sjuklige kusin. Vid hvarje
upptecknande, som följde under de första fem åren
(då giftermålet ej fick äga rum), röjdes oupphörligt
samma förtröstan på en god utgång, ett hopp motiveradt
af uppoffring från hennes sida, men dock emotsedt
utan ånger. Det hela bildade ett slags frivilligt
martyrskap, hvaröfver det ej var tillåtet att
reflektera.

Ordet kärlek fanns aldrig uttaladt under dessa fem
år ... det hette blott: »Stackars Ludvig, hvad
han håller af mig! Nå, håller icke också jag af
honom» .... eller: »Min olycklige Ludvig, hvad han
lider – hvad skulle det bli af honom utan mig! Han
är så tacksam för det minsta ömhetsbevis, och ändå
vet han att jag skall skänka honom hela mitt lif.»

Så lydde tonen under denna period. Men på årsdagen
af förlofningen, då det femte året fullbordat sitt
lopp, omdöpte hon icke blott »Lifvets minnen» till
»Frågor till framtiden», utan det blef ock ett helt
annat språk i mån af som den dag torde närma sig,
då Ludvig ägde rättighet att begära uppfyllandet af
hennes löfte.

Nu skref hon:

»Har jag hittills med flit hållit en bindel för min
syn? Har jag lyckats att se honom annorlunda än han
i sjelfva verket är? ... En mild, varm, redlig och öm
själ, tyvärr dock boende i en kropp, hvars bräcklighet
och olycka föda ... ja, det måste ut ... en hemlig
fruktan – än mer (lyckligtvis skall han aldrig ana
detta) en hemlig fasa ... O Gud, förbarma dig öfver
mig och uppehåll mitt mod! Jag har varit falsk mot mig
sjelf och ägt styrka, så länge faran var aflägsnad,
men nu är jag feg, sedan jag oupphörligt måste fråga
mig: ’Blir det i dag, blir det i morgon?’»

Så slog hon åter för hela månader igen boken. När
hon på nytt öppnade den, fortfor samma spänning,
och tusen gånger önskade hon att han måtte fråga,
så att det blefve ett slut på detta af ingen anade,
af ingen förstådda lidande.

Långt sednare stod der,
då han väntades tillbaka från den årslånga resan:

»Nu är han mycket friskare. Krisen måste bestämdt
nalkas. Är jag beredd? ... O, framtid, o, framtid,
hvad gömmer du till straff för ett oförnuftigt barn,
som, utan medvetande af hvad det företog sig, ingick
denna sällsamma, onaturliga förening?

Skall jag aldrig erfara en qvinnas heligaste
känsla? Aldrig, aldrig ... ordet kärlek skall för
mig bli ett okändt mysterium.

Jag erfar redan den dödskyla, som kommer att isa
mina lemmar, då jag återser honom, och ändock erfar
jag en djup glädje, kanske stolthet vid tanken att
ingen, ingen på jorden, minst han, anar mitt verkliga
tillstånd. Den Beda, som skrifver detta, och den Beda,
som gladt och gerna fullgör lifvets vanliga pligter
och bestyr – hur olika äro de icke hvarandra!

Men vet jag ej hvarifrån denna kraft kommer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free