- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
348

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. från föreg. häfte, sid. 320.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro tvärtom bleka. Förlåt, jag tror nu på
hufvudvärken! Men värdes åtminstone i förbigående
ge befallning åt kokerskan att emottaga i köket mina
två i förstugan liggande orrar – sans ceremonie!»

»Bra, kapten!» utbrast majoren ... »Nu kan du
aflägsna dig med din hufvudvärk, fröken Beda! Jag är
säker att du senterar kaptenens finhet.»

Beda svarade ej. Hon sprang uppför trappan och
stannade icke förrän hon stod vid sin kusins dörr.

Emellertid öppnade hon ej genast. Hon måste säga till
sig sjelf: »Just i dag, i dag, då jag behöfver samla
hela min kraft, skulle han komma!»

Längre hann hon ej, ty derinifrån gaf Chevaliern
tecken till att hon blifvit hörd.

*



10.

Ingressen till baronens meddelande.

Den unge mannen satt i en gungstol vid kakelugnen,
i hvilken en brasa lifligt flammade, och hela hans
omgifning i detta vackra rum utanför hans sängkammare
röjde icke blott en god smak vid anordningen af de
intressanta minnen, som han hemfört från sin resa,
utan framför allt närvaron af en ande, hvilken söker
sin näring i upphöjd riktning, fastän den har ett
strängt behof att draga kretsen trångt omkring
sig.

»Min goda Beda», sade han med sitt milda,
intagande småleende, »har farbror fått något bref på
morgonen?»

Detta var långt ifrån den början, som Beda väntat sig,
och i fall kaptenen just nu sett henne, skulle han
icke behöft »hugga i sten», då han talat om fräschören
på hennes kinder.

»Ja», svarade hon dröjande, »från häradshöfding
Mannerdal ...»

»... som kommer hit i eftermiddag.»

»Hur vet du det, käre Ludvig?»

»Det är jag som bedt honom komma hit.»

»Du, min vän?

»Ja, men som jag icke ville bli frågad af farbror
angående ändamålet med denna invitation, så gaf jag
honom en vink om att sjelf underrätta majorn om sin
ankomst.»

»Nå, hvad kunde du vilja honom?» Beda, som hittills
hållit sina ögon sänkta mot golfvet, såg hastigt och
undrande upp.

»Det gäller», svarade baronen, »något i affärsväg.»

»Juridiskt?» frågade hon darrande.

»Icke precist ... Jag vill dock icke neka att han torde
behöfva någon juridisk diplomati för att få
farbror dit jag önskar. Han är ju nu rent af
beherrskad af Fredrik.»

»Men ... men, om du vill pappa någonting, hvarföre
talar du då icke sjelf?»

»Emedan det skulle bli fruktlöst, så länge han är
under kaptenens inflytande. Hvad dig åter beträffar,
min älskade Beda, så tror jag, det vill säga jag
hoppas, att jag kan räkna på ditt samtycke. Du har
aldrig under hela vår långa förlofning haft ett nej
för någon min önskan eller bön. Derföre ... Men hvad
är det för slammer der ute ... Ack, komma icke nu
både farbror och hans kapten hit upp – jag har icke
nog der nere. Nu är det då slut med all frid för i
dag. Jag skall låta Mannerdal tala med dig i afton,
det är bättre än att jag gör det sjelf. Den mannen
älskar jag ordentligt: han är lika lugn som kaptenen
är stormig.»

Beda flydde hastigt genom en annan dörr, som gick åt
korridoren. Det tycktes henne alldeles omöjligt att
just nu afhöra kaptenens skämt.

*



Denna dag kom Beda icke heller till middagsbordet,
och det fastän kaptenen rest. Hon lefde under ett
vildt uppror af hvarandra jagande intryck. Skulle
hon nu, då hon blifvit fullkomligt trygg för den
så länge fruktade olyckan, just så godt som i elfte
timman uppjagas ur denna trygghet för att komma till
något okändt, något förfärligt – ty till hvad,
utom i denna fråga, kunde Ludvig behöfva ett
ombud? Och detta ombud skulle just blifva ...

»Nej, detta är outhärdligt!» sade hon, och för att,
om möjligt, slippa sig sjelf, tog hon hastigt hatt
och schal och gick ned i trädgården, och då hon icke
heller här förmådde att befria sig från sitt eget
sällskap, fortsatte hon vägen till parken för att
tvinga sin uppmärksamhet att fästas vid något der
pågående arbete. Huru detta lyckats är ej godt att
veta, ty hon gick och gick utan att finna reda på
hvad hon sökte.

Emellertid hade under hennes frånvaro ett ärende
påkommit, hvilket nödgade majoren att resa bort på
ett par timmar. Således var det baron Ludvig som fick
ensam emottaga den unge juristen, med hvilken han
hade ett vigtigt samtal. Följden af detta blef att
Mannerdal, permitterad af baronen, genast gick att
uppsöka fästmön, hvilken han också slutligen fann i
en af parkens aflägsnaste delar, sittande orörlig på
en bänk med ögonen sänkta mot jorden.

*



11.

Hvad budskapet slutligen gällde.

Några ögonblick stod också Mannerdal orörlig,
försänkt i åskådandet af den unga qvinnan. Men snart
beherrskande i sitt yttre den rörelse, som han ej
kunde beherrska i sitt inre, antog hans väsende helt
och hållet prägeln af en uppriktig och förtrolig
blifven vän, hvilken ombetrotts att framföra en
allvarsam angelägenhet.

»Fröken Beda, jag skulle icke gerna komma som störare,
men det börjar lida mot aftonen, och jag hade något
att säga, som jag tror bäst säges här ute.»

»Ack, häradshöfding Mannerdal ... Välkommen ... Så
länge sedan vi sågo er här, och ändå kom ni nu ej
frivilligt!»

»Får jag sätta mig här bredvid fröken ... Jo, jag
kom fullkomligt frivilligt, d. v. s. att jag ärnat
mig hit i dag, äfven om jag icke fått baronens bref.»

»Men säg», frågade hon, »hvarföre ni icke varit här
under denna långa tid?»

»Göromålen hafva hopat sig öfver mig – de ökas alltid
mot hösten.»

»Ja, det tror jag, men huru kunde ni då ha håg att
slita er lös?»

»Det», sade han småleende, »blir svårare att
förklara. Men, uppriktigt, alla här på Lindaby från
majoren till Chevaliern bemöta mig så hjertligt, att
jag, som icke på femton år känt minsta fläkt från ett
varmt hems husgudar, tycker mig vara lycklig hos eder,
fastän jag endast är en främling i er krets.»

»Det kommer ni aldrig att bli, sedan vi en gång lärt
känna er. Icke blott pappa betraktar som en högtid,
när ni kommer hit, utan äfven Ludvig» – vid detta
namn bröto tårarna plötsligt fram – »stackars Ludvig,
han känner sig så dragen till er. Hur annorlunda är
icke också den grannlaga uppmärksamhet, ni visar
honom, emot kapten Fredriks nonchalanta, att icke
säga påflugna förtrolighet!»

»Hvad mig beträffar», svarade Mannerdal, »är det
en hjertats sympati som drager mig till honom. Det
är också ett innerligt medlidande med hans ensliga
tillvaro midt i öfverflödet af så mycket godt.»

»Likväl», inföll Beda rodnande, »har jag icke
att förebrå mig för det att han känner enslighet i
sin tillvaro. Det är sjukdomen som verkar på hans
kropp.»

»Men hans milda själ, i hvilken ett barns renhet
med en mans allvarliga kraft bor, är icke sjuk: den
sträfvar till en bättre framtid, sedan hans helsa
synes vara mera stadgad jemförelsevis mot förut.»

Beda kunde icke svara. Hon darrade som ett asplöf.

»Hvad han för närvarande begär», återtog Mannerdal,
Ȋr icke mycket, och jag kan ej tro att han skall
bli förnekad en så billig önskan.»

»Det är då icke ... fråga om ... om ...»

»... fullbordandet af ert löfte, menar fröken –
icke nu åtminstone.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free