- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
349

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. från föreg. häfte, sid. 320.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Nu åtminstone», upprepade Beda ... »hur ni uttalar
dessa ord! Men hvarföre skulle de ej uttalas utan
omvägar af en opartisk person?»

Mannerdal drog sakta handen öfver pannan, som fuktades
af några svettdroppar, medan hans ögon undveko hennes ...

Det uppstod ett par ögonblicks tystnad.

»Fröken Beda», sade han slutligen med en röst kanske
icke alldeles så fast som förut, »i fall jag icke
aktade er alltför högt att nyttja ett blomsterhöljdt
språk till er, skulle jag ej tala så öppet som
jag nu, i anledning af de slutsatser, era egna ord,
er rörelse väckt hos mig, måste göra. Kom ihåg, att
om det var nästan ett barn som gaf ett förhastadt
löfte för nära tio år sedan, så har det åtminstone
under de sista fem åren varit en qvinnas fria vilja
som hållit det heligt, och ännu återstå fyra månader
på det sista ... hade ni glömt det?»

»Glömt – nej, men jag trodde, jag ...» Hon lade
händerna öfver ansigtet: skulle han väl se tvärt
igenom henne, skulle han ana mera än allt?

Han flyttade sig litet närmare ... »Kan jag ha
misstagit mig?» sade han sakta. »Er karakter, som
synts mig så upphöjd, skulle den tillåta er att blott
dölja ett beräknadt hopp att slippa ifrån uppfyllandet
af de pligter, som ni likväl förnyade gånger erbjudit
att åtaga er? Ni litade således ständigt på hans sant
upphöjda ädelmod, han, som ständigt såg er i glorian
af er ädla försakelse.»

»Min gud, att bli så tilltalad! Hvad ger er rättighet
att nedsätta mig i mitt eget omdöme? Känner ni då
mina strider, sedan barnet mognade till qvinna, mitt
hela lif, min styrka? Om jag varit svag, så hade det
redan varit slut.»

»Men förstå då», återtog Mannerdal med en viss
häftighet, »att jag, som ni kallar opartisk, är nog
partisk att icke förlåta mig sjelf, om jag tviflade
på er! Jag förmår icke tvifla på er.»

Det var en sådan trolldom i hans röst att hon, helt
och hållet beherrskad, sakta svarade: »Tala ut på en
gång!»

»Er trolofvade önskar nu först att ni alla oförtöfvadt
inflytta till Stockholm och stanna der, åtminstone
till julen.»

Kunde Beda hjelpa att en glädjestråle lyste upp hennes
ögon, att en glädjerodnad flög öfver hennes ansigte
... »Var det ej annat?» sade hon sakta.

»Vänta litet! I staden finnas så många skickliga
läkare ... Hans afsigt är att höra och jemföra deras
olika omdömen.»

»Vidare!»

»Något vidare», återtog Mannerdal, »var det icke! Men
baron fruktar att majorn, intalad af sin oumbärliga
sällskapsvän (er ständige tillbedjare), skall föreslå
att han flyttar in ensam, hvilket han åter alls icke
vill gå in på.»

»Men pappa får icke neka att vi flytta in
allesammans, och har han någon invändning, så skall
jag nog öfvertala honom. Dessutom var det ju Ludvigs
mening att herr häradshöfdingen skulle föredra saken
hos pappa.»

»Det ärnar jag också, och jag hoppas att vi nog få
honom på vår sida!»

»Men», återtog Beda sakta med tydlig förlägenhet,
»om det verkligen icke var något annat, hvarföre då
uppröra mig?»

»I fall fröken drar sig till minnes, tror jag
icke det skall bli svårt att finna, att just den
upprördhet, ni sjelf från början visade, föranledde
min erinran. Dessutom, för att besvara den första
frågan, så i fall fröken rätt eftertänker det uppdrag,
som jag meddelat, innefattar det visst något, hvars
slutföljd är af betydelse.»

»Min gud, ja! Denna läkarekonsultation .... Om de
afge en förklaring, som kan tillfredsställa honom,
...»

»En sådan förklaring finge vara mycket
tillfredsställande för att han skulle upptaga den
som sådan, ty han är så oändligt samvetsgrann.»

»Men antag ändå att den blir honom tillräcklig?»

»För alla händelser, som kunna låta tänka sig i denna
ömtåliga sak», sade Mannerdal med ett allvarligt
tonfall i rösten, »var det som jag icke ville se
fröken oberedd, och hvem vet dessutom om ej en lycka
kan uppstå af försakelsen ... Paulus,
kristendomens store apostel, anför att
’den, som plöjer, skall plöja på en förhoppning, och
den, som tröskar, skall tröska på en förhoppning’.»

»Nåväl», utbrast den unga qvinnan med knappt kufvad
häftighet, »jag har tröskat, jag, på den förhoppningen
att mitt hjerta troget skulle följa min vilja och att
min vilja aldrig skulle ligga under för min feghet,
och ändå ...»

»Ni misstager er på er sjelf. Jag skulle vilja
svara för er styrka, den dag jag komme med ett annat
uppdrag ... eller vill ni hellre att han sjelf talar,
i fall det afgörande ögonblicket inträffar?»

»O, för guds skull, nej! Jag vill icke vara svag – jag
har aldrig varit det – inför honom. Inför er åter,
en född spartan, gör det just det samma: ni missbrukar
ej mitt förtroende.»

»Omöjligt ... Men emedan ni anser mig som en spartan,
d. v. s. en man, som icke dagtingar med pligten och
har det välde öfver sig sjelf att han sätter äran
före lifvet, så låt oss ingå ett spartanskt eller
bättre sagdt ett kristligt spartanskt förbund, der
det gäller icke blott äran (den är ofta, liksom hos
spartanerna, en förklädd fåfänga), utan samvetets
vittnesbörd om ett rättskaffens nit att segra öfver
frestelsen. Jag vet icke huru jag fått veta det, men
jag vet det ändå, att ni högaktar och värderar mig –
jag högaktar och värderar er i långt större grad,
ty jag tål ej ens minsta, jag vill icke säga fläck,
men svaghet i er karakter. Och på denna stadiga grund
erbjuder jag er ett sådant förbund. Må hända kan ni
deri finna ett stöd, alltid en uppmuntran.»

»Men», svarade hon, under det blodet böljade varmt
öfver hennes kinder, »det skulle ju icke vara rätt att
antaga detta, hur gagnande det än kunde bli. Hvarföre
skulle ni erbjuda något sådant åt mig?»

»Hvarföre? ... Har ni frågat växten vid er fot eller
himlakroppen öfver ert hufvud hvarföre de följa sina
hemliga lagar? De veta det ej. Menniskans själ har
hunnit längre: den känner ofta de lagar, som den
följer, men känner dem endast såsom främlingar, med
hvilka det icke är tillåtet att göra förtroligare
bekantskap.»

Mannerdal hade uttalat dessa ord utan att lägga
tonvigt vid något. Han syntes tala endast om ett ämne
för reflexion, ej såsom det rört hvarken honom eller
henne, och likväl rullade en hel lifsflod in i Bedas
väsende. Hon blef stark, modig och förflyttad liksom
i en ny varelse.

Hon steg upp, och i det hennes blick med ett djupt
allvarligt lugn hvilade på mannen bredvid henne,
sade hon kort, utan att ens räcka honom handen: »Jag
antager det kristliga spartanska förbundet ... Låt
oss nu gå in, så att jag får meddela Ludvig att vi
skola göra flyttningen så fort som möjligt!»

Och hur hårdt det än stod om att öfvertala majoren,
lyckades det Mannerdal att tydligt bevisa honom det
verlden (majoren brydde sig synnerligen om »verlden»)
skulle få mycket att klandra, i fall den stackars
baronen just i denna vigtiga period lemnades ensam
åt sina egna oroande intryck.

Då kaptenen följande dagen inträffade, rörde han
upp himmel och jord för att öfvertyga majoren
om omöjligheten att lemna alla deras gemensamma
bestyr. Men majorens ord var en gång gifvet, och
kaptenen måste resa med den harmen att han nu skulle
förlora »sin tillkommande hustru» alldeles ur sigte.

*



12.

I staden.

Ytterligare ha två månader af sista förlofningsåret
bortrunnit.

November är i annalkande, men kylan, stormen, regnet
och höstdimman bekymra föga en man, som, sittande
vid fönstret i sitt förmak, icke ser annat än den
vaksamme och trogne väktaren vid hans fötter.

»Ja ja, Chevalier, det hjelpte oss föga att komma hit:
hvarken jag eller du ha blifvit lyckligare än förut,
och ändå,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free