- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
351

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. från föreg. häfte, sid. 320.) - Allmännyttigt. - - Uppdragande af fruktträd i krukor.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som en bunden dam kan visa någon gunst. Farbror mins
bäst hur hon betedde sig vid processfrågan.»

»Ja, nog var hon vid den af lika tanke med dig,
men tag det icke illa, min vän! Gud fördöme alla de
skribenter, som sätta stora tankar i qvinnorna – de
skola nu lägga sig i alla slags frågor ... Bedas
öfvertygelse var, att hela orten skulle blifvit
lidande och följaktligen kommit att trakassera mig,
i fall jag hållit i med mitt beslut.»

»Hela orten – nå, det förstås», svarade kaptenen
med ett oändligt sjelfkärt leende, »icke kunde väl
något annat skäl uppges, om det än funnes. Men jag
fäster mig icke så mycket dervid: något vigtigare,
som jag grant lagt märke till, är att hon icke nu på
långt när visar sig så fullkomligt ogenerad i sitt
förhållande till Ludvig som förut. I fall någon
hänsyftar på hennes giftermål med honom, hvilket
jag ett par gånger med flit gjort, så rodnar eller
bleknar hon, och jag kan svära på att jag i förgår,
just då de två främmande doktorerna voro inne hos
fästmannen, fann henne nära halft afsvimmad ligga i
en länstol med näsduken hårdt tryckt mot ögonen.»

»Såg du det? Jag sof så länge den eftermiddagen.»

»Men jag sof icke, jag! Jag kom just tillbaka från
ett litet ärende ute i staden.»

»Talade du då icke till henne?»

»Jo, naturligtvis. Jag förstår mig något på qvinnorna,
henne i synnerhet ... ’Min allra sötaste och
nådigaste fröken Beda’, sa’ jag, ’låt icke de här
doktorerna med sina dumma historier jaga galopperande
hjertsprång på er! Jag begriper nog jag huru det
är.’»

»Jag vet att du missta’r dig, Fredrik, men säg ändå
hvad hon svarade på det der!»

»Hon svarade aldrig ett ord, men hon såg ut som ett
stackars litet barn, hvilket blifvit gripet på bar
gerning. Och, min själ och skapare, är hon icke engel
nog för att anse sig fela mot honom, i fall hon någon
gång skulle våga tillstå för sig sjelf, att hon i
det närmaste afskyr sin olyckliga förbindelse.»

»Nu, Fredrik, låt oss afbryta det här!» sade majoren,
som börjat alldeles förfärligt upprugga sina
mustascher. »Svartsjukan kan visst inge mångahanda
misstankar, men denna är löjlig ... Hon har väl
icke varit just så kär i den stackars Ludvig, men
ingen har någonsin tagit så stor del i hennes hjerta
som han, och jag går så långt att jag påstår det hon
icke gifter sig, i fall det ej blir af med honom,
nota-bene så länge han lefver och hans känsla för
henne icke förändrats.»

»Jag har trott, att farbror gillade mig som
tillkommande måg, men om jag någonsin misstagit mig,
måtte det ha varit häri.»

»Nej, min käre Fredrik, du kan trösta dig dermed,
att om jag ägde valet, vore du främst ... Och nu
låt oss sätta i ordning våra schackpjeser!»

*



14.

Mannerdal får en biljett.

Vi träffa den unge juristen i samma rum och sittande
framför samma skrifbord, som vi sågo honom vid början
af berättelsen, då han läste fröken Bedas anhållan
om hans juridiska biträde.

I dag var han lika ifrig i sitt arbete, ty pennan
raspade flitigt öfver de aktningsbjudande stora arken,
men att hans sinnen voro på två håll syntes tydligt
af de temmeligen täta afbrotten, då han tankfullt
drog venstra pekfingret fram
och åter öfver ögonlocken. En sådan rörelse kunde
visserligen äfven de juridiska funderingarne
framkalla, men då hade icke en suck, icke en viss
bitter rörelse på hufvudet medföljt.

Det var också något annat att anmärka, nämligen att
bordet vid soffan för besökande vänner icke upptogs
af annat än torra tidningar: ingen cigarrlåda, ingen
bricka med något uppfriskande inom glas och kork. Och
dertill var Mannerdals dörr nästan aldrig utan en
förtretlig lapp, hvarpå stod antingen: »Upptagen»,
»Icke hemma» eller »Hemma för rättssökande mellan»
... den och den timman.

Gerhard Mannerdal måste nu arbeta en half gång till
så mycket som förr, på det att han måtte hafva tid
att spela schack med majoren, vid hvars sida Beda
alltid hade plats för att se på eller för att prata
med Ludvig hela timmar i alla de ämnen, som kunde
intressera och förströ honom, samt att lära både
honom och Beda schackspelet, för hvilket ingendera
af dem förut haft smak.

Just som Mannerdal bortlade pennan och med
tillfredsställelse sköt ifrån sig några afslutade
handlingar, inträdde uppasserskan med en biljett i
handen.

»Baron Castanies betjent, Johnson, är här med denna –
han väntar på svar.»

»Låt honom sitta ned i tamburen! Jag skall komma ut.»

Uppasserskan lemnade rummet.

Man skulle ha varit frestad, att tro det den faste
mannen råkat ut för en viss darrning, då biljetten
bröts. Det såg åtminstone så ut.

Baronen skref:

                »Min bäste Mannerdal!

Nu är utslaget i mitt långa mål fallet. Skynda
dig till mig, så fort du kan! Om det icke är
alldeles omöjligt, så väntar jag dig i förmiddag.

Du vet, att jag värderade dig som en bror, redan innan
vi blefvo bröder och vänner, och att jag funnit mig
så väl af det sätt, hvarpå du utfört det värf, som
du åtagit dig, att du visst icke förundrar dig öfver
att jag åter vänder mig till dig för att erhålla en
ny tjenst, den vigtigaste af alla. Man har sagt mig,
att det allra nödvändigaste för mig är att undvika
alla sinnesrörelser, och som du har ett så välgörande,
lugnt sätt att säga allting, föredrar jag mycket,
att få höra en viss sak genom dig.

Det bär så ytterst väl till, att kapten i
dag drar farbror med sig på en exposition af
landtbruksredskap. Han var inne hos mig nyss, tydligt
i afsigt att locka något ur mig, men jag visade mig så
allvarlig och tystlåten, att glädjen riktigt började
spraka ur hans ögon. ’Heders Ludvig’, hette det, under
det han bemödade sig att se djupt rörd ut, ’menniskans
lif är en underlig pröfning allt igenom. Jag är din
varme vän, och jag hade så när sagt, att hvad som
kan bli mitt skall också vara ditt, figurligt taladt’
... ’Men’, svarade jag med ett leende, som jag ej
kunde qväfva, ’hvad som är mitt får icke bli ditt,
utan att tala figurligt.’

Han såg något dekontenanserad ut.

Nog ... Skynda dig nu till

                                din tillgifne

                                        Ludvig

Enda tecknet, som under läsningen förrådde Mannerdals
intryck, var den hastiga rörelse, hvarmed han två
eller tre gånger tog med handen åt hjertat. Så snart
han slutat, steg han upp, gick åt dörren och meddelade
med stadig ton åt betjenten det muntliga budet, att
baronen kunde vänta honom klockan mellan 12 och 1.

(Forts.)

Allmännyttigt.



Uppdragande af fruktträd i krukor. Säkert förefaller
det mången som skulle en liten fruktträdsanläggning
inne i boningsrummet vara ett onyttigt lekverk; men
den, som redan funnit en älsklingssysselsättning uti
att "pyssla med blommor", att ansa och
vattna en liten krukväxtsamling, skall snart finna,
att några små fruktträd i fönstret kunna förskaffa
sin vårdare samma glädje, samma njutning som öfriga
Floras barn; det gifves i sjelfva verket knappt en
skönare anblick, knappt ett vackrare smycke för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free