Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - - Uppdragande af fruktträd i krukor. - - Nyaste fläckmedlet. - Bokstafsgåtor. - Charad. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomstället och bordet, än ett blomhöljdt eller med
frukter behängdt, välformadt litet fruktträd. Redan
af denna orsak bör fruktträdsodlingen i krukor vinna
erkännande; men den lemnar mera än blotta nöjet,
den möjliggör för den arbetsamme och forskande
pomologen att på kort tid lära känna ett stort
antal fruktträdssorter, att göra iakttagelser öfver
deras egendomligheter, och än vidare, att inhämta
rön angående de för träden skadliga insektarterna
och utfinna medel till deras bekämpande.
Till skötsel i krukor egna sig företrädesvis äpleträd,
särdeles de hvilka hastigt bilda stam, päron- och
plommonträd; körsbärsträden blomma visserligen ymnigt
och sätta äfven frukt, men låta den äfven lätt falla,
i synnerhet under kärnornas utveckling. Äpleträden
ympas med johannisträdet (paradisäplen), päronträden
med päronqvitten och hagtorn och plommonträden
med plommonsticklingar eller mera sällan med
slånbär. Ympningen här afviker icke det minsta
från dvergfruktträdens. Med planteringen af de
små stammarne i krukorna börjar man på andra året
efter ympningen; rötterna blifva då insatta så att
de beqvämt få rum i de 8 till 10 tum vida krukorna,
ympningsstället måste hos äple- och päronträden komma
med i jorden eller åtminstone omedelbart ofvanom den
samma. I öfrigt afviker planteringen icke från den af
andra krukväxter. Man bör dock vid vattningen se till,
att det öfverflödiga vattnet genast får aflopp och
icke genom stillastående gör jorden sur och skadar
rötterna. Tegelstensbitar eller stött kol i botten
på krukan befordra bäst detta aflopp.
Krukfruktträden kunna antingen ställas ut i trädgården
eller på blombrädet; ställer man ut dem i trädgården,
är det ändamålsenligt att nedgräfva krukorna i
jorden ända till randen och, om platsen är mycket
varm, att belägga krukjorden med litet mossa,
för att bevara den för häftigare torka. Vattning
bör endast verkställas då behof är för handen,
d. v. s. när jorden så tarfvar, och bör då vara
ganska ymnig. Päronen fordra mera vatten än äplena,
de uppväxta träden mer än de nyss inplanterade; på
senhösten tarfvas blott föga vatten; för öfrigt bör
hvarje kruka då och då undersökas, för att utröna
huruvida den hållits för torr eller fuktig, och
vattningen regleras i öfverensstämmelse med denna
undersökning. En öfversprutning af träden hvarje
morgon och afton under varma dagar och en beskuggning
vid alltför intensiv solhetta bekomma fruktträden
särdeles väl. Man har jemväl gjort det rönet, att
de krukfruktträd sätta mest frukt, hvilka icke stått
alltför soligt under blomtiden.
Krukfruktträdens öfvervintring är mycket lätt;
den kan försiggå antingen i det fria, i det man på
något ställe, som är skyddadt för hararnes åverkan,
nedgräfver krukorna så att randen täckes med en eller
halfannan tums jordlager och derofvanpå lägger ett
hvarf granbarr till skydd mot vinterfrosten och
råttorna; eljest kunna de ock förvaras i torra,
luftiga källrar eller i frostfria, men ej för
varma rum. I dessa rum, såväl som i källrarne
behöfva träden icke inflyttas förr än starkare frost
inträffar. Vattningen blir derefter ytterst sparsam
och bör endast förhindra att krukjorden alldeles
uttorkar. I enlighet med nyare rön rekommenderas att i
och för öfvervintringen på hösten upptaga fruktträden
ur krukorna och, jemte rothöljet, gräfva ned dem
i en icke allt för solig trädgårdssäng. Rothöljet
måste dock äfven vid denna behandling öfvertäckas
med några tum jord. Man skall genom en sådan åtgärd
förskaffa sig mycket friska och fruktbärande träd,
och detta derföre att en sådan öfvervintring är
naturenligare och bättre för trädens rötter. En dylik
öfvervintring kan naturligtvis endast komma i fråga
med sådana träd, hvilkas rötter redan hafva trängt
igenom krukjorden och sålunda hålla hela klumpen
tillhopa. Inplanteringen på våren bör ske så snart
växten å nyo börjar drifva
och rothöljet måste dervid så mycket som möjligt
bevaras i sitt ursprungliga skick. I Mars månad skola
träden skäras, öfvervintringen må nu ha skett på
ena eller andra sättet. Skärningen rättar sig efter
den form man vill att träden skola hafva. Skall
operationen verkställas riktigt rationelt, så är det
nödvändigt att dervid afse trädens växtförmåga och
näringskraft och att den som verkställer skärningen
känner fruktträdens alla delar, deras bildning och
ändamål.
Det är öfverflödigt att hvarje år ombyta jorden
i krukorna; i stället må man nöja sig med den
s. k. halfva omplanteringen, d. v. s. med att borttaga
1-2 tum af den öfre jorden och ersätta den med kraftig
jord af gammal gödselkraft; först på tredje året bör
omplantering ske, hvarvid rotklumpen rundtomkring
lösskakas och trädet nedsattes i en större kruka.
Något som vidare är af stor vigt att uppmärksamma
är att krukfruktträden icke få skadas af insekter
och att man för detta ändamål flitigt undersöker
blad och grenar; bladlössen aflägsnar man lätt
genom täta öfversprutningar, i nödfall med vatten,
som blifvit försatt med ett afkok på tobaksblad;
regnmaskarne fördrifvas med sot, som man blandar i
de öfre jordlagren, sköldlössen genom att bestryka
stam och grenar med kalkmjölk och sot, löfmaskarne
genom afplockning.
Blifva träden slutligen för stora för krukorna, så
utplanteras de på rabatter och behandlas derefter
såsom vanliga dvergfruktträd.
Nyaste fläckmedlet. Nyligen har i Frankrike uppfunnits
ett fläcktvättningsmedel, som skall vara förtjent af
företräde framför alla hitintills rekommenderade, då
det hvarken på ylle eller siden qvarlemnar några spår,
såsom vanligast är fallet med alla hitintills kända
medel, hur mycket det än talats om deras praktiska
oöfverträfflighet. Med denna essens kan man urtaga
både olje-, fet- och vaxfläckar. Man breder ut en
dubbel- eller fyrdubbelviken servet på ett bord,
lägger det fläckade stället af tyget med räta sidan
derpå, doppar en svamp i fläckvattnet, dränker och
ingnider dermed det fläckade stället samt fuktar äfven
utomkring fläcken, för att hindra den från att sprida
sig. Härigenom löses nu fläcken och drages öfver på
den underliggande serveten och man behöfver sedan
ingenting vidare än vända om tyget och öfverfara
fläcken äfven på rätsidan med lösningsmedlet samt
derpå torka tyget med tillhjelp af hetta.
Om man företager denna operation med tyger,
som begagnats längre tid eller äro af fast och
tjock beskaffenhet, så måste man flera gånger
upprepa genomdränkningen af tyget. Har man på
detta sätt behandlat gråa eller hvita kläder, som
man svårligen vågar torka med tillhjelp af hetta,
så behöfver man blott stryka pulvriserad gips på
de fuktade ställena och dymedelst vinna samma mål.
Denna essens skadar icke det ringaste gummi-appreturen
på sidentyger; kläder, stickade med guld och färger,
som blifvit fläckade af vagnssmörja, förhängen och
ryggstöd i åkdon, som smutsats af handsvett eller
hårpomada, rengöras med denna essens lika lätt som
andra tyger. Vill man rengöra en rockkrage eller
dylikt, som varit utsatt för det feta ifrån håret
o. s. v., så måste man icke allenast många gånger
anfukta stället med svampen, utan det är äfven
nödvändigt att man vid tvättningen för svampen efter
luggen.
Denna essens är en blandning af ren terpentinolja,
ren lavendelolja och ren citronolja till lika delar
af hvardera.
För fina sidentyger af ömtålig färg är citronether
ett visserligen dyrt, men också desto förträffligare
fläckmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
