- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
353

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 3. Qvällen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trenne timmar ur en lång lefnad.



Berättelse af C. Georg Starbäck.

3.

Qvällen.

Åter gingo tjugu år, och många af dem, som utgjort det
unga Sverige och i ungdomlig kraft sett ned på det
öfvervunna gamla, hade gått bort från skådeplatsen
för sina strider och segrar. Konung Carl sjelf,
som obevekligt brutit ned maktens och rikedomens
hörnsten ur det gamla högadliga Sverige, var död,
hans gunstlingar voro ock borta, så väl Johan
Gyllenstjerna som Erik Lindsköld och flere. En och
annan af dem, som ifrigast deltagit i striden, sutto
qvar i makt och herrlighet bland segrarne, men många,
många gingo som bleka hamnar på ett slagfält efter
stridens slut, letande efter hvad som varit och aldrig
mer skulle blifva.

Ingen strid kämpas, som icke kräfver sina offer,
och män falla på den segrande sidan, lika väl som på
den besegrade. Striden hade förts mellan det gamla
och det nya Sverige, mellan den högättade adeln och
uppkomlingarne. De sednare hade segrat, men lederna
hade glesnat och segersångerna sjöngos öfver mången
kämpe, hvars lycka gått i grund och hvars namn glömts
bort under dagens ständigt nya äflan och lif.

I bagareåldermannen Joachim Kammeckers hus rustades
till bröllop. Hans vän, majoren vid örlogsflottan
Hans Ankarcrantz skulle der hålla bröllop för sin
dotter och kaptenen vid flottan Leijonsten. Majoren
bodde i Carlskrona, men hans dotter hade en längre tid
vistats hos hans vän i Stockholm och derföre skulle
bröllopet stå der. Bland brudens fränder, som anländt
till bröllopet, var äfven en frände till hans moder,
kaplanen David Norrbottniensis.

Han var sig alldeles lik, som för tjugu år sedan,
och tycktes i all sin sträfva enkelhet tillhöra dessa
utvalda, hvilka oberörda af tidens härjningar gå genom
lifvet. Hans öga blickade lika fromt, eller, om man
så vill, lika drömmande, och hans läppar logo sitt
milda leende, alldeles som fordom. Sjelfva kaftanen
tycktes icke hafva undergått någon förändring utan
hängde lika snäf, som alltid, omkring honom.

I bagareåldermannens stora sal, der det af kejsar
Leopold skänkta Kammeckerska vapnet grannt utsiradt
var uppsatt såsom ett minne från den hederlige gubbens
ungdom, då han i kriget mot turkarne af kejsaren vann
adlig sköld och hjelm, – i salen stod den numera
sjuttioårige kaplanen och lyssnade till en yngling
om aderton år, hvilken tycktes anförtro honom något,
som tungt hvilade på hans hjerta.

När han slutat, lade kaplanen sin hand på hans axel
och sade:

»Dina tankar äro goda och ditt uppsåt är rent,
gosse ... gå med Gudi, och hvad som än må hända,
huru bittert det än skall smärta till en början, så
skall du dock alltid hafva ditt samvetes vittnesbörd,
att du handlat rätt!»

Och ynglingen gick.

Långt bort från bröllopshuset i en liten gård på
Söder, omgifven af en trädgård, hvars löfverk här
och der börjat gulna för höstvinden, gick han in. På
förstugutrappan stod en ung flicka, som skyndade
honom till mötes.

Hon var tarfligt klädd, men ovanligt vacker, ehuru
ett svårmod låg utbredt öfver de fina dragen.

»Kom, Christina», sade ynglingen, »jag har något att
säga dig, som jag tror, att du skall gilla.»

Flickan följde honom tyst. Hon vågade icke fråga. Hon
kände redan förut, att hvad som skulle sägas hade
sorg och tårar i följe.

I trädgårdens aflägsnaste vrå stannade de. Ingen
menniska syntes till. De voro alldeles ostörda,
endast ett och annat nedfallet blad prasslade, när
det af vinden fördes fram öfver sandgångarne.

»Christina!» sade ynglingen och fattade flickans
darrande hand, »du vet, huru högt jag älskar dig,
men ...»

»Men?» upprepade Christina, då ordet icke ville fram
öfver ynglingens läppar. »Men? ... hvad är det,
Gustaf?»

»Din fader», återtog Gustaf, »din fader är mig icke
blid, han låter sig icke beveka. Jag bad honom om din
hand, han gaf mig ett hårdt nej till svar. Blif ej
rädd, Christina ... han gör mig orätt, han känner
mig icke, men har du tro till mig ... säg, säg,
Christina, det har du ju?»

Blicken och leendet svarade tillräckligt.

»Ja, jag litar på dig», återtog Gustaf, »jag vill icke
i smyg bakom din faders rygg njuta af en lycka, som
han ej vill unna mig. Derföre, ser du ... derföre vill
jag nu säga dig mitt farväl, jag reser bort, långt
bort till fjerran land, kanske unnar mig Herren att
vinna gods och guld, det är mitt enda hopp ... och
när jag då kommer hem, så vill jag köpa Wallsjö,
må hända ock någon af de andra gårdarne, som blifvit
din fader fråntagna, och då ... då vill jag säga
till honom ... detta gifver dig din dotter, vill
du nu gifva mig henne ... Säg, Christina, vill du
vänta till dess?»

»Och om det aldrig inträffar?» sporde Christina.

»Aldrig inträffa ... det skall, det måste inträffa,
Christina, eller också vill jag dö!»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free