- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
354

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 3. Qvällen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det var ungdom som talade och ungdom som hörde, och
hoppet kringsväfvade dem, uppfyllde deras hjertan och
log midt i sorgen, midt i skilsmessans smärta. Tiden
var dessutom fylld af storartade tankar. Intet syntes
omöjligt för en kraftfull och allvarlig vilja. Man
måste fram och vinna sitt mål eller dö. Carl XII
sjelf i sin kungliga storhet är det bästa uttrycket
för detta drag i tidsandan.

De unga skildes åt, och de nedfallna bladen höllo en
ringdans på platsen, der deras fötter nyss trampat,
som om de velat visa, huru föga de menskliga
beräkningarne kunna hålla stånd i lifvets stormar,
der det gäller att strida på lif och död för det
rätta och goda, och der lyckan, den sanna lyckan
faller som en krans ofvanifrån på den, och endast på
den segrarens svärd.

Men bakom syrénhäcken framträdde en gammal, nedlutad
man.

Han stannade midt bland de dansande bladen. Men här
reste han sig och riktade anletet mot höjden. En suck
flög dit upp. Men kring de insjunkna dragen lägrade
sig ett uttryck af fast och glad beslutsamhet,
som när menniskan efter en lång strid kommit till
klarhet och blifvit ense med sig sjelf.

Med hastigare steg, än man kunnat vänta, gick han
genom trädgården, stannade ett ögonblick vid grinden
och blickade sig omkring, men fortsatte derefter
med ökad skyndsamhet sin vandring öfver gården till
förstugutrappan.

Inne i salen satt hans fru. Nu var också hon gammal,
och sorgerna och pröfningarne hade hunnit henne, fårat
hennes kind och blekt hennes en gång rika hår. Men i
ögat log ännu samma fromhet och innerliga hjertlighet,
som i yngre dagar.

Den gamle mannen gick fram till henne, fattade och
kysste hennes hand samt lade med mildt våld hennes
arm under sin och förde henne med sig ut ur salen
in i ett angränsande rum. Här nedsatte han henne i
soffan och gick fram till ett gammalt valnötskåp,
hvars dörr han med varsamhet öppnade.

Han framtog derpå en packe papper, som han nedlade
på bordet framför den förvånade hustrun.

»Elisabeth», sade han och fattade åter sin hustrus
hand, »du har kärlek, hustru ... har du också mod?»

»Är det då någon ny olycka, Joel?» frågade fru
Elisabeth.

Hennes man log, i det han svarade:

»Ja, på sätt och vis, Elisabeth, det gäller ingenting
mer och ingenting mindre, än att vi blifva utfattiga
... Har du mod att dricka den kalken, hustru?»

»Ske Guds vilja», svarade fru Elisabeth undergifvet,
och mannen återtog med bruten stämma:

»Dessa papper, hustru, äro allt som är qvar af min
fordna lycka ... det är ungefär hvad du förde med
dig i boet ... Men ser du, hustru, jag har, när
jag ransakar min gångna lefnad, funnit hvad ingen af
de stränga herrarne i reduktionskommissionen funnit
... jag har funnit, att en man, fordom rik, liksom
jag, blifvit fattig, utfattig, hustru, och det genom
mig ... dessa pengar äro hans egendom! Lagen kan
icke åtkomma dem, men samvetet, samvetet, hustru
... Säg nu, vill du som jag?»

»Ja, ja, Joel!» utropade den ädla qvinnan, »icke ett
öre med orätt ... Herren skall nog utse vår del,
derom är jag viss!»

Joel Gripenstjerna steg upp och slöt sin hustru i
sina armar, under det han gret som ett barn.

»Gud vet, huru det kommer sig, Elisabeth», sade han
derefter, »jag har aldrig känt mig så lycklig som nu,
fast jag vet, att jag är fattigare, än jag någonsin
varit.»

»Gud välsigne dig, Joel!» återtog hans hustru, men
tillade, i det hon log mellan tårarne, »vi hafva dock
din faders silfverpenning i huset.»

Gubben blef med ens helt allvarsam vid dessa ord,
och han sammanknäppte sina händer.

»Min faders silfverpenning!» sade han, »ja, den finnes
i huset, men den är min dotters egendom ... Gud, hvilken
sanning, hvilken förfärlig sanning innehålla ej de
få orden af min ungdomsvän!»

Han gick åter fram till valnötskåpet och framtog
en liten nött skinnpung, hvarur han upptog
ett sammanviket papper, som innehöll den gamla
silfverslanten. På papperet stod: »Lefver du den
stunden, att du kan säga mig, det jag glömt mitt
fosterland, så må rikedomen förtorka i min hand och
jag gå bort ifrån allt lika fattig, som jag kommit
till det!»

»Ja, han hade rätt, min fattige och dock så rike
vän, han hade rätt», utbrast Joel, sedan han uppläst
den lilla meningen ur papperet, »jag glömde mitt
fosterland. Ty väl glömmer den sitt folk och sitt
land, som låter tusende dö i hunger och elände,
medan hans penningkistor fyllas. Det var stulet guld
... orden voro stränga, men de voro sanna, det var
stulet guld!»

Han försjönk i tankar, men efter en stund såg han åter
upp och sade, i det han räckte sin hustru handen:

»Nu vill jag gå till honom, den ende, som jag numera
kan nå af alla dem, hvilka genom mig blifvit bragta
till tiggarstafven ... Bed Gud, hustru, för mig,
att min gerning må vara honom tacknämlig!»

Han gick, och för hvarje steg som han tog, blef
hans sinne lugnare och hans gång säkrare. Vägen var
lång, men den tycktes icke förorsaka den gamle någon
trötthet. Slutligen stod han framför porten till det
hus, der den bodde, som han sökte.

Det var det Kammeckerska huset. Han gick in och
sporde en förbiskyndande tjenare, om köpman Lamb
bodde i huset, samt om han kunde träffas.

»Den stackars gubben lär icke komma lång väg!» svarade
tjenaren och förde den frågande öfver gården till
ett litet rum på nedra botten.

Den gamle köpmannen satt i en hög karmstol framför
fönstret, hvars små, mörka rutor insläppte en knapp
dager, ännu mer bortskymd genom de mörka förhängena
på ömse sidor. Mannen var en broder till major
Anckarcrantz’ fader, ursprungligen rik, liksom denne,
men hade förlorat all sin förmögenhet under de svåra
tiderna efter 1680, då efterräkningarne från kronan
som våldsammast togo igen allt hvad som på ett eller
annat sätt vunnits af henne. Han hyrde nu på gamla
dagar ett rum af bagareåldermannen, men denne visste
mer än väl, att köpmannen i sjelfva verket var hans
ständige gäst både till rum och kost.

Nu skulle gubben med på det bröllop, som brorsonen
rustade till i sin väns hus, och derföre var han
finputsad och hade en splitter ny drägt på sig,
en gåfva af brorsonen.

Någon samtalade med gubben, medan Joel befann sig
utanför dörren, men när han steg in försvann denne i
skuggan bakom den stora sängens omhänge, der sannolikt
en dörr ledde in till något angränsande rum.

»Jag är kammarrådet Joel Gripenstjerna!» sade denne,
i det han steg fram till gubben, som gjorde stora
ögon och sökte att resa sig upp ur stolen.

»Jag kommer i ett eget ärende till eder», fortsatte
Joel, nödgande köpmannen att blifva stilla i stolen,
»I kännen mig icke, men jag känner eder desto bättre,
och I sen nu framför eder den man, som vållat eder
olycka.»

Han redogjorde derefter klart och tydligt för allt,
och den förvånade köpmannen drog sig också småningom
till minnes, huru saken förlupit.

»Här äro papperen», tillade Joel, »papperen, som visa
alltsammans, och den förlust, som jag förvållade eder
har jag uträknat och den går med räntor till 50,000
daler silfvermynt. Här lemnar jag eder denna summa!»

Den gamle köpmannen satt med utsträckta händer och
vidöppen mun. Han visste synbarligen icke, om han
drömde eller om han var vaken.

»Kunnen I så förlåta mig, hvad jag gjort eder?» sporde
Joel och räckte fram sin hand.

»Herr kammarråd!» stammade köpmannen, »herr kammarråd,
jag kan icke, jag kan icke ...!» och så brast han
i en ström af tårar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free