- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
355

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 3. Qvällen. - Års-krönika. E. S-dt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I det samma öppnades dörren och Gustaf Anckarcrantz
trädde in. Han studsade, när han fick se kammarrådet,
men denne fattade vänligt hans hand.

»Min unge vän», sade han, »din gamle vän behöfver din
hjelp! ... Och sedan, sedan kan du komma till mig!»

Och dermed lemnade han rummet och det Kammeckerska
huset, åter tagande vägen till sitt hem.

Men det var, som om en annan ande kommit öfver och in
i huset, medan han vandrat den långa vägen fram och
åter. Aldrig hade solen lyst så varmt på det gröna
torftaket eller på de små fönsterrutorna, aldrig
hade trädens kronor, äfven när de stodo i sin fulla
sommarskrud, varit så sköna, aldrig himlen hvälft
sig så hög och blå deröfver.

Hjertat klappade varmare än någonsin i Joel Gripenstjernas
barm, fast han nu hade intet på jorden mer än
Guds godhet att stödja sig vid. Men det är den stora
skilnaden mellan verldens rikedom och hjertats, att
den sednare blommar som skönast, när den förra länge
sedan är förgången.

När han trädde in i den låga salen, kom hans hustru
emot honom. Han slöt henne intill sig och sade:

»Nu äro vi fattiga, Elisabeth!»

»Men lyckliga!» svarade hon.

»Ja, lyckliga!» hördes en stämma från dörren
upprepa.

Och der stod med strålande anlete den gamle, leende
David.

»David!» utropade Joel och tog ett par steg tillbaka,
»David, du stiger öfver min tröskel?»

»Ja, det gör jag, ty der ett ädelt hjerta klappar,
der firar jag min skönaste gudstjenst! ... Jag
visste väl jag, att hjertat var godt hos min gamle
kamrat! Gud vare lof, nu hafva de brustit, de gyllene
kedjorna, som bundo det fast vid jorden!»

»De hafva brustit!»» upprepade Joel och skyndade med
öppna armar mot sin gamle vän.

Christina stod i dörren lika rörd, som någon af de
gamle. Hon mindes väl icke dens ansigte, som log emot
henne när hon satt i modrens sköte, men hon hade så
ofta hört denna omtala den besynnerliga händelsen
och pungen med det lilla silfvermyntet samt hade
äfven genom upprepade spörjsmål fått kännedom
om orsaken till hans besök och huru det lyckats,
så att hon icke blott kände sig dragen till honom,
utan äfven fullt fattade betydelsen af den högtid
som nu firades i den lilla och oansenliga salen.

Rummet fylldes efter hand äfven af familjens
öfriga medlemmar. De två äldsta sönerna voro nu
fullväxta. Joel, som var så lik sin fader, hade
gått i fransk tjenst och funnit döden i ett slag i
Piemont för sju år sedan. Af döttrarne lefde fyra
utom Christina.

För de gamle, när de sågo sig omgifna af denna krans
af glada, friska ansigten, eller med uttrycket af
det innerligaste deltagande slutande sig till dem,
var det, som om en fläkt
från deras egen ungdom kommit farande och
smekt deras sinnen med en på länge icke anad frid.

Medan de så stodo och nästan glömde det närvarandes
i sjelfva verket ganska dystra verklighet för det
förflutna, öppnades dörren, och Gustaf Anckarcrantz
visade sig på tröskeln. Han stannade något tvekande
och obeslutsam, om han skulle gå fram, men kammarrådet
kom emot honom och fattade hans hand samt vinkade
med det samma Christina till sig.

»Barn», sade han och bemödade sig icke att beslöja den
rörelse, som han kände, »I hafven ansett mig för hård,
må hända ligger det ock i mitt lynne att vara det,
men jag har dock haft edert eget väl för ögonen,
och jag tror ej gerna på opröfvad kraft. Men hellre
än att I skolen sörja, så må enhvar veta eder kärlek
... jag vet nu» – tillade han leende – »att lycka
finnes, utan att hon bygges på rikedomens förgängliga
grund. Här ... här bor hon!»

Han lade härvid handen på hjertat, men slöt derpå
båda intill sig.

David stod strax bredvid, och när tillfälle erbjöd
sig, lade han handen på Gustafs arm, liksom ville han
påminna honom om något. Denne lemnade honom också
ett stort försegladt bref. David tog det och höll
det en stund i handen. Han tycktes behöfva tid att
öfverväga med sig sjelf hvad som nu rörde sig inom
honom, innan han gaf det luft i ord.

»Menniskan är underlig att skåda», sade han slutligen,
»så väl i afseende på hennes äflan, som i afseende
på skiftningarne i hennes öde. Ofta tror hon sig
i ett aflägset fjerran hafva att söka sin längtans
föremål, då det ligger framför hennes fötter, och
detta gemenligen då, när hon litar endast på egen
kraft och icke i sin blindhet lemnar något åt honom,
hvars makt hon dock med sina läppar bekänner. Men
derutinnan ligger ock orsaken till ostadigheten i
hennes lycka.»

Det var tydligen tanken på vännen, som framkallade
hos honom denna tankegång, men då han såg, huru
fullkomligt hans åsigt följdes af så väl Joel som
fru Elisabeth, afbröt han sig och lyftade brefvet
mot den förre.

»Du anar icke, Joel, hvad jag här håller i handen,
men kanske skall du förstå den glädje, jag känner,
då det unnats mig att blifva öfverbringaren deraf.»

Joel bröt omslaget. Det innehöll ett kungligt utslag
på rättigheten för honom att åtnjuta årlig ränta af
den till kronan indragna egendomen Kjersö äfvensom
en förhoppning, att egendomen framdeles under vissa
vilkor, hvilkas uppfyllande dock voro temmeligen
lätta att förutse, skulle komma att tillfalla hans
arfvingar mot en viss årlig afgift till kronan.

Joel fattade med värma vännens hand och såg frågande
på honom.

»Ja, ja», smålog denne, »det händer stundom, att
äfven den ringe har mäktiga vänner, så att han kan
få fram ett sanningens ord till den som vederbör!»

Års-krönika.



Det gamla året sjönk uti sin graf:
Så går det till, förr’n man vet ordet af.

Om man att räkna hop sig företar,
Hvart år en massa utaf dagar har.

Och när man väl har traskat genom dem,
Så har man left trehundrasextifem.

Hvad som har händt på denna långa tid,
Det är hvad jag mig tänker fästa vid.

En riksdag hade vi, som hvar man vet,
Jag derför ej behöft att nämna det.

En kröning sågo vi, fast himlens sky
Oss tvang i regn att stå med paraply.

På kyrkomötet talte man och skref,
Och biskopsskruden undanpetad blef.

Af ångare vi fått en väldig mängd.
En klippa är i Norrström undansprängd.

Att Rydberg var för trångt, var jemt ett gnäll,
Då byggde herr Cadier ett Grand Hotel.

Palinska huset brann en vacker natt,
Och oskadd endast blef dansösens katt.

Fast med författare är tunnt och skralt,
Ett tryckeri man bygger kolossalt.

Molins fontän fick Stockholms största torg,
Och Uddman fick ett hus från Göteborg.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free