Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVII. Carl Gustaf af Leopold. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magistern sin vänskap. Nästan samtidigt utgaf Leopold sina Erotiska Oder, genom hvilka han eröfrade sångens lager i en diktart, uti hvilken Kellgren ansågs oupphinnelig, Kellgren var ock den förste, som räckte sin forne motståndare kransen med orden, att han i sin sång förenade Propertii djupa, brinnande känsla med Ovidii behag. Denna vänliga kritik närmade Kellgren och Leopold till hvarandra. Den senare led djupt under trycket af sin fattigdom och af en oviss framtid. Han var andligen sjuk och klagade i sin nöd för Kellgren, att för honom »återstod ingen annan hjelp än den att dö.» Kellgren lofvade i sitt svar att göra för honom hvad han kunde, och var helt säkert icke utan del i Gustaf III:s beslut att låta kalla den unge diktaren från Upsala till Stockholm, dit han anlände tidigt år 1786. Justitiekansleren Liljestråhles poem »Fideikommisset» hade då nyss utkommit och var föremål för mycket begabberi, i synnerhet vid hofvet. Leopold kom för att uppvakta konungen och infördes till denne af Armfelt. Gustaf III, som satt och skref, steg hastigt upp, fäste en genomträngande blick på den unge skalden och frågade: »Hvad tycker ni om Fideikommisset till min son Ingemund?» -- »Ehuru förfeladt, saknar det ej tänkvärda ställen», svarade Leopold. Öfverraskad sporde konungen: »Nå, hvilka?» -- Leopold: »T. ex. följande rader:» "Att störta någon annan ned, för ingen dödlig buga, Och akta dig inför din kung att smickra eller ljuga. Det rum dig heligt vara bör, der hans person är när, Och sanning är den första skatt, du honom skyldig är." Konungen intogs af detta ädla och frimodiga, om hjerta och karakter vittnande svar. Hans ynnest visade sig genast deri, att Leopold erhöll boningsrum på slottet och blef utnämd till bibliotekarie vid Drottningholm samt snart äfven, i likhet med Kellgren, till konungens handsekreterare. Han inkallades ock till ledamot af Svenska Akademien, der han höll sitt inträde med ett tal öfver »Snille och Smak», i hvilket han häfdade svenskhetens rätt gentemot det främmande. Han klagade öfver, att nationen är delad tvenne hälfter: den, som vill ha det sköna återgifvet i fransyskt mål, och massan, som måste njuta det i svensk karakter. Man bör derföre »heldre skapa en vitterhet åt sina egna landsmän, vore den ock till en början mindre fullkomlig, än att efter några få, knappast mer än halfsvenska läsares fordringar tvinga sin skrifart till en naturlig likhet af utländska efterdömen». Ett sådant tal mot den franska litteraturens förherrskande inflytelse i vårt lands bildade krets var då både nytt och djerft. Snart uppgjorde Leopold i samråd med konungen planen till en stor svensk tragedi, Oden. Konungen och skalden njöto af hvarandras sällskap och funno tydligen behag i det ömsesidiga smicker, de egnade hvarandra. Men härunder visade sig på den politiska himlen det olycksdigra moln, som skulle urladda sig i ett krig med Ryssland. Under de bekymmerfulla stunder, som nu följde, förgat konungen ingalunda sin förtrogne skald, som med ett retoriskt praktstycke på vers helsat underrättelsen om slaget vid Hogland. De brefvexlade med hvarandra, och Gustaf kallade slutligen Leopold till sig i högqvarteret 1789. Här fullbordade Leopold, efter samtal om de olika scenerna med konungen, i det närmaste sin »Oden», hvilken, då vinterhvilan inträdde, medtogs till Stockholm och der uppfördes för första gången den 16 Mars 1790. Denna tragedi ansågs af Leopolds samtida för svenska skådebanans yppersta prydnad och var väl så enligt sin tids begrepp. Samma dag då stycket uppfördes, skickade Gustaf skalden en lager från Virgilii graf, den han sjelf brutit, sammanfäst med en diamantring och åtföljd af en egenhändig skrifvelse, hvari »författaren af Siri Brahe begär en parterrbiljett af Odens skald». Lagern, säger han, har förbleknat under gifvarens händer, men skall återtaga sin grönska under skaldens. Denna fina rökelse besvarades af Leopold med följande poetiska virak: <tab>Virgilii lager ... hvilken ära! <tab>Det hör, som fordom, alltid än <tab>Augustus till att skänka den; <tab>Men ack! till hvem att henne bära? <tab>Två lika fall man aldrig ser <tab>Förnyas i naturens rike, <tab>Och der hon skapt Cesarers like, <tab>Der skapar hon ej Maros mer. Följande årets fälttåg bevistades icke af Leopold, som framför krigets blodiga runor föredrog hemmets ljufva frid och gifte sig med Sara Petronella Fehman, dotter af ett danskt justitieråd. Hon var ett intagande och snillrikt fruntimmer, som delade hans kärlek för litteraturen och egde stor beläsenhet. Konungen klagade i sina bref öfver, att hymen beröfvade honom sin väns meddelanden, och Leopold svarade med ett fyndigt smicker, efter sjöslaget vid Fredrikshamn: <tab>Sire, om ni skyndar så att strida och att vinna, <tab>Kan det er möjligt bli (med Parkernas behag) <tab>Att midt i Petersburg ge ryska väldet lag, <tab>Supera, en vainqueur, med Krims beherrskarinna, <tab>Och dess Bojarer se på er lever en dag. <tab><tab>Men tänk ej en poet att finna, <tab>Som följer edra värf och sjunger edra slag. Af helt annan karakter är det skaldebref, som Leopold samma år ställde till konungen efter hans hemkomst från kriget. Han fällde deri förbön för de brottslige medlemmar af Anjala-förbundet, hvilka dömts till döden, för desse upprorsmän, hvilka historien brännmärkt och ingen tvagning skall kunna rengöra. Tonen i brefvet är manlig och ädel, stundom förvånande dristig. Leopold skickade genom Rosenstein brefvet försegladt till konungen, som i början blef misslynt öfver denna inblandning, men uttalade önskan att se sin skald. Denne kommer ut till Haga en afton kl. 6, då konungens vaga står förspänd utanför, emedan han lofvat tillbringa aftonen hos hertiginnan af Södermanland på Bellevue. Leopold får dock företräde. Konungen talar genast om hans skaldebref och söker öfvertyga honom om, att han vill förlåta, men måste straffa. Leopold gör vältaliga invändningar. Rörd utbrister slutligen konungen: »Eh bien, Leopold, jag ger er nåd för två af brottslingarne, men de öfriga skola undergå sitt öde.» Tiden har emellertid flugit fram. Konungen ser på sin klocka, hon är nio; det är för sent att fara till hertiginnan. Leopold bjudes qvar att supera med konungen. Skalden får slå sig ned vid bordet, medan konungen äter gående, ty enligt den tidens barnsliga etikett kunde en monark icke äta vid samma bord med en ofrälse. Mer och mer grepo i Sverige de revolutionära idéerna från Frankrike omkring sig. Den litteräre berserken Thorild, som återkommit från sin stort tillämnade resa till England, slog väldeliga omkring sig. Gustaf III, som hoppades på restauration i Frankrike, utförd af ett förbund mellan Europas suveräner, med Frankrikes utvandrade ädlingar till liftrupp, företog en resa för att vara nära denna sammansvärjnings härd. Då han kommit hem, skulle dock snart hans egen lefnadssol gå ned i blod. Djupt skakades Leopold af sorgeposten och lemnade snart i sin bedröfvelse hufvudstaden, der Gustafs vänner nästan öppet förföljdes, och flyttade till sin ungdomsvän, biskop Lindblom i Linköping, der han qvarblef under större delen af förmyndareregeringen. Hans verksamhet förblef dock oförminskad, egnad såväl åt kampen med Thorild, för hvilken fejd vi förut närmare redogjort i »Svenska Familj-Journalen», som ock åt den under hösten 1792 med några vänner påbörjade »Extra-Posten». Thorild, som sjelf åter afrest från fäderneslandet, hade efterlemnat ett par anhängare, hvilka stredo för honom mot Leopold, bl. a. studenten Enebom. Denne senare hade 1793 till Svenska Akademien inlemnat ett »Skaldestycke öfver ett odödligt namn», hvilket ej vann pris. Förgrymmad häröfver, nedsvärtade han akademien och särskildt den döende Kellgren, hvilket föranledde Leopold att i »Extra-Posten» risa honom med den bekanta visan »Svenska Parnassens klago- och svanesång till Pehr Enebom», hvari en vers lyder så: <tab>Pehr Enebom! Pehr Enebom! <tab>Du har ej kärligt sinne. <tab>Förstånd blef ej din rikedom, <tab>Men kanske har du minne: <tab>Pehr Enebom du mins då nog, <tab>Hur åsnan lopp att sparka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
