Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVII. Carl Gustaf af Leopold. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magistern sin vänskap. Nästan samtidigt utgaf Leopold
sina Erotiska Oder, genom hvilka han eröfrade
sångens lager i en diktart, uti hvilken Kellgren
ansågs oupphinnelig, Kellgren var ock den förste,
som räckte sin forne motståndare kransen med orden,
att han i sin sång förenade Propertii djupa, brinnande
känsla med Ovidii behag. Denna vänliga kritik närmade
Kellgren och Leopold till hvarandra.
Den senare led djupt under trycket af sin fattigdom
och af en oviss framtid. Han var andligen sjuk
och klagade i sin nöd för Kellgren, att för honom
»återstod ingen annan hjelp än den att dö.»
Kellgren lofvade i sitt svar att göra för honom
hvad han kunde, och var helt säkert icke utan
del i Gustaf III:s beslut att låta kalla den unge
diktaren från Upsala till Stockholm, dit han anlände
tidigt år 1786. Justitiekansleren Liljestråhles
poem »Fideikommisset» hade då nyss utkommit och
var föremål för mycket begabberi, i synnerhet vid
hofvet. Leopold kom för att uppvakta konungen och
infördes till denne af Armfelt. Gustaf III, som satt
och skref, steg hastigt upp, fäste en genomträngande
blick på den unge skalden och frågade: »Hvad tycker
ni om Fideikommisset till min son Ingemund?» – »Ehuru
förfeladt, saknar det ej tänkvärda ställen», svarade
Leopold. Öfverraskad sporde konungen: »Nå, hvilka?»
– Leopold: »T. ex. följande rader:»
"Att störta någon annan ned, för ingen dödlig buga,
Och akta dig inför din kung att smickra eller ljuga.
Det rum dig heligt vara bör, der hans person är när,
Och sanning är den första skatt, du honom skyldig är."
Konungen intogs af detta ädla och frimodiga, om
hjerta och karakter vittnande svar. Hans ynnest
visade sig genast deri, att Leopold erhöll boningsrum
på slottet och blef utnämd till bibliotekarie vid
Drottningholm samt snart äfven, i likhet med Kellgren,
till konungens handsekreterare. Han inkallades ock
till ledamot af Svenska Akademien, der han höll
sitt inträde med ett tal öfver »Snille och Smak»,
i hvilket han häfdade svenskhetens rätt gentemot det
främmande. Han klagade öfver, att nationen är delad
tvenne hälfter: den, som vill ha det sköna återgifvet
i fransyskt mål, och massan, som måste njuta det i
svensk karakter. Man bör derföre »heldre skapa en
vitterhet åt sina egna landsmän, vore den ock till
en början mindre fullkomlig, än att efter några få,
knappast mer än halfsvenska läsares fordringar tvinga
sin skrifart till en naturlig likhet af utländska
efterdömen».
Ett sådant tal mot den franska litteraturens
förherrskande inflytelse i vårt lands bildade
krets var då både nytt och djerft. Snart uppgjorde
Leopold i samråd med konungen planen till en stor
svensk tragedi, Oden. Konungen och skalden njöto af
hvarandras sällskap och funno tydligen behag i det
ömsesidiga smicker, de egnade hvarandra.
Men härunder visade sig på den politiska himlen det
olycksdigra moln, som skulle urladda sig i ett krig
med Ryssland. Under de bekymmerfulla stunder, som
nu följde, förgat konungen ingalunda sin förtrogne
skald, som med ett retoriskt praktstycke på vers
helsat underrättelsen om slaget vid Hogland. De
brefvexlade med hvarandra, och Gustaf kallade
slutligen Leopold till sig i högqvarteret 1789. Här
fullbordade Leopold, efter samtal om de olika scenerna
med konungen, i det närmaste sin »Oden», hvilken, då
vinterhvilan inträdde, medtogs till Stockholm och der
uppfördes för första gången den 16 Mars 1790. Denna
tragedi ansågs af Leopolds samtida för svenska
skådebanans yppersta prydnad och var väl så enligt
sin tids begrepp. Samma dag då stycket uppfördes,
skickade Gustaf skalden en lager från Virgilii graf,
den han sjelf brutit, sammanfäst med en diamantring
och åtföljd af en egenhändig skrifvelse, hvari
»författaren af Siri Brahe begär en parterrbiljett af
Odens skald». Lagern, säger han, har förbleknat under
gifvarens händer, men skall återtaga sin grönska
under skaldens. Denna fina rökelse besvarades af
Leopold med följande poetiska virak:
Virgilii lager ... hvilken ära!
Det hör, som fordom, alltid än
Augustus till att skänka den;
Men ack! till hvem att henne bära?
Två lika fall man aldrig ser
Förnyas i naturens rike,
Och der hon skapt Cesarers like,
Der skapar hon ej Maros mer.
Följande årets fälttåg bevistades icke af Leopold, som
framför krigets blodiga runor föredrog hemmets ljufva
frid och gifte sig med Sara Petronella Fehman, dotter
af ett danskt justitieråd. Hon var ett intagande
och snillrikt fruntimmer, som delade hans kärlek
för litteraturen och egde stor beläsenhet. Konungen
klagade i sina bref öfver, att hymen beröfvade honom
sin väns meddelanden, och Leopold svarade med ett
fyndigt smicker, efter sjöslaget vid Fredrikshamn:
Sire, om ni skyndar så att strida och att vinna,
Kan det er möjligt bli (med Parkernas behag)
Att midt i Petersburg ge ryska väldet lag,
Supera, en vainqueur, med Krims beherrskarinna,
Och dess Bojarer se på er lever en dag.
Men tänk ej en poet att finna,
Som följer edra värf och sjunger edra slag.
Af helt annan karakter är det skaldebref, som
Leopold samma år ställde till konungen efter hans
hemkomst från kriget. Han fällde deri förbön för de
brottslige medlemmar af Anjala-förbundet, hvilka
dömts till döden, för desse upprorsmän, hvilka
historien brännmärkt och ingen tvagning skall kunna
rengöra. Tonen i brefvet är manlig och ädel, stundom
förvånande dristig.
Leopold skickade genom Rosenstein brefvet
försegladt till konungen, som i början blef
misslynt öfver denna inblandning, men uttalade
önskan att se sin skald. Denne kommer ut till Haga
en afton kl. 6, då konungens vaga står förspänd
utanför, emedan han lofvat tillbringa aftonen hos
hertiginnan af Södermanland på Bellevue. Leopold
får dock företräde. Konungen talar genast om
hans skaldebref och söker öfvertyga honom om, att
han vill förlåta, men måste straffa. Leopold gör
vältaliga invändningar. Rörd utbrister slutligen
konungen: »Eh bien, Leopold, jag ger er nåd för två
af brottslingarne, men de öfriga skola undergå sitt
öde.» Tiden har emellertid flugit fram. Konungen ser
på sin klocka, hon är nio; det är för sent att fara
till hertiginnan. Leopold bjudes qvar att supera
med konungen. Skalden får slå sig ned vid bordet,
medan konungen äter gående, ty enligt den tidens
barnsliga etikett kunde en monark icke äta vid
samma bord med en ofrälse.
Mer och mer grepo i
Sverige de revolutionära idéerna från Frankrike
omkring sig. Den litteräre berserken Thorild,
som återkommit från sin stort tillämnade resa till
England, slog väldeliga omkring sig. Gustaf III,
som hoppades på restauration i Frankrike, utförd af
ett förbund mellan Europas suveräner, med Frankrikes
utvandrade ädlingar till liftrupp, företog en resa
för att vara nära denna sammansvärjnings härd. Då han
kommit hem, skulle dock snart hans egen lefnadssol
gå ned i blod. Djupt skakades Leopold af sorgeposten
och lemnade snart i sin bedröfvelse hufvudstaden,
der Gustafs vänner nästan öppet förföljdes, och
flyttade till sin ungdomsvän, biskop Lindblom i
Linköping, der han qvarblef under större delen af
förmyndareregeringen. Hans verksamhet förblef dock
oförminskad, egnad såväl åt kampen med Thorild, för
hvilken fejd vi förut närmare redogjort i »Svenska
Familj-Journalen», som ock åt den under hösten 1792
med några vänner påbörjade »Extra-Posten». Thorild,
som sjelf åter afrest från fäderneslandet, hade
efterlemnat ett par anhängare, hvilka stredo för
honom mot Leopold, bl. a. studenten Enebom. Denne
senare hade 1793 till Svenska Akademien inlemnat
ett »Skaldestycke öfver ett odödligt namn», hvilket
ej vann pris. Förgrymmad häröfver, nedsvärtade han
akademien och särskildt den döende Kellgren, hvilket
föranledde Leopold att i »Extra-Posten» risa honom
med den bekanta visan »Svenska Parnassens klago- och
svanesång till Pehr Enebom», hvari en vers lyder så:
Pehr Enebom! Pehr Enebom!
Du har ej kärligt sinne.
Förstånd blef ej din rikedom,
Men kanske har du minne:
Pehr Enebom du mins då nog,
Hur åsnan lopp att sparka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
