- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
359

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVII. Carl Gustaf af Leopold. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

        Det sjuka lejonet, som dog,
        Och skrek: "så gör den starka!"

Året 1795 kom, Svenska Akademien tillslöts af den
småaktiga förmyndareregeringen, Kellgren dog och
»Extra-Posten» indrogs. Leopold, som i ett herrligt
poem besjungit den store bortgångne skalden, öfvertog
nu den spira i diktens rike, som Kellgren sjelf i
lifstiden räckt honom. »Hans Patriotiska Majestät»
blef också, vitterhetsidkare emellan, hans titel. Men
det förblef tyst en tid i diktens lunder.

Leopolds förhållande till hofvet var och förblef
dock ljumt. Han lefde uteslutande för sin litterära
verksamhet, och började år 1800 utgifvandet af sina
samlade skrifter. 1803 gafs för första gången hans
andra tragedi: »Virginia», till hvilken planen
uppgjorts i samråd med Gustaf III. Man har på en
senare tid försökt att med m:ll Strömstedt åter gifva
»Virginia», men försöket misslyckades: stycket saknade
tillräcklig handling, och likväl fruktade Leopold på
sin tid, att det företedde »för mycket händelser». Då
var versens skönhet och dess deklamation hufvudsaken.

Gustaf IV Adolfs styrelse hvilade tung öfver
landet. Af friheten var Leopold en varm vän, och då
han ej kunde tala eller sjunga fritt, klädde han »i
filosofiens skägg och kappa» sina åsigter, dem han
utvecklade i Adlersparres »Läsning i blandade ämnen»
och i andra journaler. Så bildades under hans erkända
ledning, säger Wieselgren, den skola, som 1809 kunde
framträda och medelst sin öfverlägsna kunskap och
talang utgöra en medlande makt mellan det murkna gamla
och omogna nya. Då revolutionen slutligen gjorts,
samlades ock hos Leopold flere af de 1809 års män,
som fått sig uppdraget att lemna de nya grundlagarne,
och i den komité, som skulle utarbeta förslag till ny
tryckfrihetslag, uppsatte Leopold den i grundlagen
förvarade definitionen på tryckfrihet, så bestämd
till sitt innehåll och så ädel till sin syftning.

1810 blef Leopold adlad och erhöll fem år derefter
Nordstjernans storkors. Han yttrade då till sin och
Kellgrens gamle vän, advokatfiskal Peter Bergström:
»Jag verkeligen blyges att bära detta, när jag tänker
på, att Kellgren aldrig fick ens den lilla stjernan.»
– »Ja», svarade Bergström, »konsten var ej inventerad
den tiden.»

Genom qvickhet och behagfullhet i epigrammet eller
snarare den lilla salongsdikten visade sig Leopold
hafva tillhört det Gustavianska tidehvarfvet; men
kanske ännu mera genom den fina artighet han lade i
sina impromptun till det täcka könet. Vi vilja meddela
några prof: kanske skola de locka en och annan att
göra sig med honom mera förtrogen i hans nu under
utgifning åter varande samlade skrifter, der bland
många urmodiga och urblekta grannlåter äfven blixtra
fram demanter af det renaste vatten. Så skickade han
en gång sina skrifter till fru Lenngren med dessa
rader:

        Euterp, Polymnia eller Klio,
        (Jag vet ej, hvilket namn ni bär på Helikon),
        Med godhet tag emot af en bland aderton
        Det offer han bär fram för en ibland de nio.

Till en grefvinna Rålamb, som blifvit opasslig,
skref han:

        Poeten sig ej understår
        Att störa möjligtvis er dröm, grefvinna,
        För att en ökad kunskap vinna
        Om helsans tillstånd se’n i går.
        Men hvad poeten sjelf har ingen rätt att våga,
        Sig poesien tillåtet spår;
        Och skaldekonsten låter fråga,
        Hur konsten att behaga mår.

Leopold blef, först sedan hans ögons ljus slocknat,
bekant med den af Kellgren som Frigga besjungna
mamsell Fredrika Bagge. Men äfven han ville fira
skönheten, och gjorde det i följande läckra stancer:

        Jag vill dö i gamla sanna tron,
        Ej på knä för nya gudar ligga;
        Och i allt af Kellgrens religion,
        Dyrkar jag som han den vackra Frigga:
        Aldrig njöt jag hennes åsyn än;
        Moses-Kellgren såg gudomligheten;
        Såg och tillbad: vi, som kommit se’n,
        Tro på skrifterna och på profeten.

Den diktarten är väl nu utdöd.

Men äfven i dikter med filosofisk tankrikhet, med
kärnfull styrka och värdighet i stilen står skalden
högt. I de religiösa poemerna är han, i likhet med
sin samtid, rationalist, men äfven fördragsam mot
annorlunda tänkande, och religionsförföljelserna väcka
hans harm. Klarast framträder skaldens sokratiska
lefnadsvishet i den allbekanta dikten »Predikaren».

Högst står han dock i sina skämtsamma dikter, och som
satirisk skald är han knappast upphunnen af någon
i Sverige, endast Kellgren täflar med honom. Läs
t. ex. »Den vackra Bedjerskan»’, om hvilken Malmström
säger: »Ett finare ris lärer väl sällan hafva vidrört
det qvinliga skinnet, än just i denna satir.»

Som estetiker var Leopold ett barn af sin tid. Smakens
princip satte han i sinnet för det passande och
anständiga, korteligen i konvenansen; hvarföre äfven
vitterheten har för honom till sitt yttersta ändamål
»det största nöjet» och till högsta lag »att behaga»
–, hvilken lag Malmström finner den ha gemensam
med t. ex. kokkonsten. Men högre stod ej den tidens
estetiska bildning.

Hans filosofiska ståndpunkt var en kompromiss
mellan tro och veta. »All spekulation angående det
öfversinliga är blott gissning», sade Leopold.
»Öfversinlig kunskap, härledd från de allmänna
förnuftsgrunderna, är omöjlig. Gud och odödlighet
kunna ej af filosofien bevisas, utan blott tros,
kännas.»

Mot dessa skaldens samt hans tidehvarfs åsigter
och diktart drog den Nya Skolan, anförd af
Atterbom, i härnad, och denne sistnämde – som
likväl senare betydligt mildrat sitt omdöme –
djerfdes säga om Leopold, att han var ett »kräk,
som borde företaga sig något borgerligt nyttigt
och lemna litteraturen obesmutsad». Leopold,
hvars lefnads afton fördystrades genom dessa
angrepp, besvarade dem endast sällan, fastän han
ofta dertill uppmanades. »Jag söker att bära mitt
öde utan pjunk och grannlåt», skref han till Georg
Adlersparre. »Någon liten filosofi och några värdiga
vänners umgämge hafva hittills hållit mitt mod
temligen uppe.»

Leopold log åt fosforisternas skara, men han
intresserade sig varmt för de andra skalder, hvilka
skulle uppbära framtidens skaldekonst i vårt land,
såsom Franzén, Wallin, Geijer och Tegnér, hvilken
sistnämde han riktigt afgudade, skrifvande: »Nu kan
man tala om en förgången sångarverld... Det blef
mitt besynnerliga öde att finna mig på mer än ett
sätt lefvande begrafven.»

Under Nya Skolans häftigaste anfall emot honom,
insjuknade han och hans hustru. Hon, som han kallade
sitt »förstånd», sitt »lexikon», blef svagsint och
hans egen syn förmörkades, tills han slutligen blef
alldeles blind. Han vaknar en morgon, förundrad
öfver att det ej ännu är dager. Han stiger upp och
drager upp rullgardinen – det är lika mörkt. Han hör
klockan slå 10 i kyrktornet. Det är således full dag,
men för honom natt. Han är blind!

Leopold tillbragte nu sin tid med filosofiska
betraktelser, men kunde dock medelst en särskild
skrifinrättning skrifva något. För öfrigt egnade han
sig åt spirituela samtal i nära vänners krets. Hans
»aftoncirklar» voro alltid eftersökta. Här
spredo ännu de sista strålarne af det gustavianska
tidehvarfvets aftonsol sitt behagliga skimmer. »Man
har svårt att beskrifva den trollmakt, som den
gamles närmare umgänge utöfvade», skrifver Beskow,
»men de, som erfarit det, kunde deraf sluta till
hvad sällskapsbehagen varit hos hans mästare
och förebild. Bildade fruntimmers umgänge var
honom angenämast af allt. Den gamles släckta öga
ljusnade, när någon gång en af prydnaderna från
Gustafs eget hof gästade hans boning.»

        "Så satt han vakande uti den sena,
        Den långa natten, tålig och dock blid.
        Hans vänner gingo, han stod qvar allena,
        En ärestod på grafven af sin tid.
        Med blottadt hufvud stod ett yngre slägte
        Och såg till stoden opp, hvars fot det knappast räckte."

Må Sveriges stora allmänhet ej förgäta den
bortgångne sångarkungen, åt hvars vördade minne
vi oskrymtadt egna en tillgifven hyllning!

Axel Krook.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free