- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderqvarnar. Sat sapienti. - Panorama af folktyper. - En indians tacksamhet. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men om denna herrlighet är nu icke fråga; vi ega att
sysselsätta oss endast med väderqvarnarne på Öland. En
utmärkt förf., som enkom anställt omfattande och djupgående
forskningar i detta ämne, har högsinnadt ställt sina anteckningar
till vårt förfogande. Vi äro lycklige nog, att ur dem
kunna citera följande, som har omedelbart afseende på vår
illustration.

Det heter nämligen: »Tecknaren har valt den rad väderqvarnar,
som är uppförd på Ölands vestra landborgs kant.
(Det qvarnfält, som illustrationen framställer, ligger nedanför
landborgen, på den lilla staden Borgholms mark.) Det blåser
en frisk vind från hafvet. (Denna anmärkning är särdeles
träffande, enär naturligtvis hafvet omgifver Öland på alla håll.)
En otrolig mängd väderqvarnar är i rörelse. Man kan icke
färdas en vackrare väg än denna» (d. v. s. om här funnes
någon väg, på hvilken man kunde färdas). Och vidare: »Ehuru
det på Öland finnes stora ofruktbara landsträckor, s. k. Alvar,
anses denna ö i allmänhet och södra delen i synnerhet såsom
mycket fruktbar. Dess jemna mark, utan stora skogar, egnar
sig väl för åkerbruk, hvilket utgör befolkningens förnämsta
näring. Deraf härleder sig mängden af på ön uppförda qvarnar.
Nästan hvarje hemmansbrukare har sin enskilda qvarn, och
flere, i synnerhet på vestra delen af ön, hafva två till tre
qvarnar.» Efter dessa vigtiga upplysningar, torde ingenting
annat vara att tillägga i detta ämne, än att det må hända
randas en dag, då äfven Ölänningen kommer under fund med
att flere hushåll kunna förmala sin säd på samma qvarn. Och
nu, om någon, af en eller annan mer eller mindre outgrundlig
anledning, är missnöjd med innehållet i denna lärda afhandling,
erinra vi om den varning, som vi strax i början så att
säga uthängde i vårt motto: »Sade jag icke hans nåd (eller
hennes nåd) förut, att han borde se sig väl före, och att här
vore endast väderqvarnar!» Särskildt bör emellertid den billige
läsaren hålla oss räkning för att vi icke, à propos väderqvarnar,
yttrat ett enda ord om kaffeqvarnar, handqvarnar, vattenqvarnar
och ångqvarnar.

Sat sapienti.

Panorama af folktyper.



Af de tolfhundra millioner menskliga individer, som
röra sig på vår jord, har tecknaren här frambesvurit
en representantförsamling, brokigare än den brokigaste
maskerad. Till kroppsbildning, seder och drägter
så vidt skilda typer torde man näppeligen kunna i
verkligheten anträffa på en och samma gång. Och dock
låter det tänka sig, utan att inrymma allt för mycket
åt osannolikheten, att en fotograf i San Francisco,
verldens värdshus som det kallas, skulle kunna finna
tillfälle att anordna en sådan bild efter naturen.

I midten på teckningen hafva européerna grupperats,
till venster asiaterna, till höger afrikanarne,
medan Amerikas kontingent placerats i nedre,
Söderhafsöarnes i öfversta fältet. Emellan den
tatuerade ny-kaledoniern, som spisar menniskokött,
och gammal-kaledoniern med den ljusa, ädelt hvälfda
pannan; mellan den tjockhufvade pescherähn och den
spanske republikanen, som hänföres af Castelar’s
lysande cortes-tal –
hvilka olikheter i gestalt, ansigtstyp, språk
och intelligens! ... Men kulturen tål inga
oöfverstigliga klyftor, den är kallad att fylla
dem, och hela raser och slägten, som göra motstånd,
störtar den ned utan förbarmande. Oaflåtligt, omutligt
fullföljer den sitt höga mål, och en hvar som arbetar,
verkar medvetet eller omedvetet i hennes tjenst. Väl
honom, som gör det villigt och icke med ryggen vänd
mot målet.

Men huru många årtusenden skola åtgå, innan ras-,
stam-, och de nationella skilnaderna inuti och utanpå
dessa millioner hjessor blifvit utjemnade, innan
flertalet menniskor på ett gemensamt språk meddelar
sig med hvarandra om gemensamma sträfvanden? På denna
fråga gifves väl icke ännu något svar; men »framåt»
lyder inskriften på samtidens fana, och under detta
tecken räcka vi handen redan nu öfver haf och öknar
åt japanesen der borta under solskärmen eller åt
sene-gambiern under sin fjäderhatt.

En indians tacksamhet.



(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

»Ja, indianernas tid är förbi», återupprepade gubben
Barkman, i det han blickade i botten på sitt nyss
tömda toddyglas, och efter en liten tankfull paus
fortfor han: »Huru många konferenser och rådslag än
må hållas mellan de hvita och de röda männen, så blir
det dock aldrig ett förtroendefullt närmande raserna
emellan. Väl vet man att berätta om en och annan
indian, som visat sig mottaglig för civilisation och
ett stilla, arbetsamt lif mellan fyra väggar. För
min del vågar jag dock inte påstå, att man bör
sätta tro till dessa historier, ty jag känner blott
ett rödskinn, som på allvar sökte eftersträfva
europeisk hyfsning, men inte var det kärleken till
civilisationen, som dref indianen härtill. Nog skulle
jag kunna skildra några drag ur hans lif; men det
äroredan så långt lidet på qvällen ...»

»Åh nej, visst icke!» sade herr Barkmans systerson med
en qväfd gäspning, i det de många indianhistorier,
han redan hört, liksom gingo rundt omkring i hans
hufvud. »Ingen berättar så intressant som morbror
... jag är idel öra», och den unge mannen lutade sig
beqvämt tillbaka mot soffhörnet, stödde pannan mot
handen, beredd att, i hvilket ögonblick som helst,
låta sömnen öfvermanna sig, samt upprepade: »jag är
idel öra.»

»I motsatt fall skulle jag, min själ, inte tala mig
hes», sade den gamle mannen lifligt. »Ack, aldrig
glömmer jag den tid, då jag med bössan på armen
sträfvade omkring i prärierna! Fällda bufflar,
lurande indianer, öfverrumplingar,
strider ... se der ordningen för dagen! Du nickar,
min gosse, – ja, jag önskar du varit med! Hvilket
herrligt lif! Om en mansålder finnes det ej mera,
och generationer skola komma, som med misstroget
leende lyssna på de gamles ord och kalla dem fantasi,
sagor.»

Gubben Barkman knackade askan ur sin kritpipa,
systersonen spratt häftigt till och stirrade sig
omkring, räckte derpå sin slägting tobakspung
och fidibus samt återtog sin beqväma ställning i
soffhörnet. En liten paus hade uppstått – den bröts
dock snart af gubben Barkman, och medan tobaksröken
hvirflade omkring honom, började han:

»Vid de besök, jag understundom gjorde på Laramie,
sammanträffade jag nästan alltid med Charles Darwell
– han var en god skytt och alltid gerna sedd af
fästningens officerare. Darwells blockhus låg blott
några och tjugu mil ifrån Laramie, hvarföre det icke
dröjde särdeles länge mellan hans besök på denna
fästning, och utan honom företog man derstädes
sällan några större jagtpartier. Under sådana
utflygter gästade gerna jägarne hans hus, dit de
unga männen drogos af tvenne tjusande magneter,
Charles’ hustru Rose och hennes syster Kathe. De
båda qvinnorna gåfvo ofta ett välkommet samtalsämne
åt fästningens officerare. Det var naturligtvis för
dem ett angenämt tidsfördrif och ett kärt ombyte i
enformigheten att kunna förälska sig. Dessa känslor
ledde till dispyter mellan de unga männen, ty det var
minsann inte så lätt att afgöra hvilken af de täcka
systrarne man egentligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free