- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
364

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En indians tacksamhet. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af ädelhet och elegans böjde han sitt hufvud, i det han
tryckte en flik af deras luftiga klädningar mot sitt bröst.

Det var ett farväl – ställningen, åtbörden visade att
det låg tacksamhet deri. Hunnen till dörren, vände
Talo-Maoze sig om – en sekund stod han orörligt stilla, derpå
kastade han pil och båge långt ifrån sig samt sjönk ned
för de båda qvinnornas fötter.

Det låg så mycken ridderlighet i denna hans åtbörd,
att, huru opåräknad än denna hyllning kunde vara, den på
intet sätt skrämde de båda systrarna, som vänligt fattade
hans händer, i det de nödgade honom att taga plats vid
deras härd. Efter denna stund var det som en öfverenskommen
sak, att Talo-Maoze stannade qvar i huset, och det
dröjde ej länge innan han på rådbråkad engelska talade med
dem om sin tacksamhet. ’Utan er’, sade han, ’skulle jag
varit gången till de eviga jagtmarker, der bisonoxar aldrig
tryta. Mitt lif har jag behållit genom er och det tillhör er
således.’ Derpå kallade han sig deras broder och sade sig
vilja lefva och dö med dem.

Efter denna stund visade han sig ifrig att lära deras
seder och bruk. Charles’ bössor intresserade i synnerhet
Talo-Maoze, och det dröjde ej länge innan han var en god
skytt. På buffeljagt kunde dock ingen förmå honom att gå.
’Bufflarne tillhöra indianerna’, förklarade han kort, ’de
hvite borde icke skjuta dem.’ Och stor var hans glädje en
gång, då han lyckades afhålla Charles från en dylik jagt.

Talo-Maozes lynne var dock vanligtvis allvarligt, till och
med stundom dystert. ’Mitt hjerta blöder’, sade han en
gång, ’när jag tänker på de röde männen. Äro de icke
flyktingar, der de förr varit herrar? Bäst derföre, att
mockasinernas spår försvinna ifrån jorden.’ Vid ett annat
tillfälle sade han; ’Om under de hvites vänskap icke legat
svek, om de icke från början behandlat den röde mannen
som fiende och lärt honom dryckenskapslasten, så skulle sorg
och olycka varit fjerran från hans wigwam och han skulle
aldrig stått mot den hvite mannen med tomahawken i hand.’

illustration placeholder
Strid med Arrapahoes-indian.

Men efter dylika utbrott och liksom han fruktat att med
dem hafva sårat de hvita männen, visade han dem vanligtvis
de största vänskapsbetygelser, tryckte gång på gång Darwells
hand och bjöd honom en rykande tobakspipa. – Till Kathes
spel och sång lyssnade han gerna, strök sjelf med en viss
skygghet harpans strängar och sjöng på de båda systrarnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free