- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
365

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En indians tacksamhet. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begäran någon gång en af sitt hemlands
entoniga sånger, blandad med egendomliga,
disharmoniska skri.

Trenne månader hade ungefärligen förflutit på detta
sätt. Darwell gratulerade sig som bäst, att ha gjort
folk af ett halft vilddjur, och nickade ofta belåtet
mot Talo-Maoze, då han med hyfveln i hand sökte lära
sig vara nyttig. Något ordnadt arbete hade han dock
icke börjat. Långa dagar kunde han ligga utsträckt
på en matta, rökande sin pipa utan att yttra ett
ord, hemfallen åt den lättja, som är egendomlig för
hans ras. I sådana stunder visade han ett tydligt
förakt för allt hvad arbete heter, och på Darwells
uppmaningar att skynda till hans bistånd än vid den
ena, än vid den andra förrättningen svarade han blott:
’träldomen är för qvinnan.’

illustration placeholder
Morbror Barkmans prärikostym.

Hösten var nu inne, präriens grönskande fält hade
här och der antagit en gulaktig färgskiftning. Vid
denna tid började Talo-Maoze att synas ännu sorgsnare
och dystrare. Helst dvaldes han ute, och när han kom
under tak slog han gerna upp fönstren och mången natt
satt han vid ett sådant orörligt stilla. En gång
hade Kathe lagt sin hand på hans arm och frågat:
’Hvad går åt dig, Talo-Maoze?’

’Arrapahoes!’ sade
han. Det sköt en blixt i hans ögon, hans näsborrar
vidgade sig och genom hans smärta, fina gestalt for
en lätt skälfning.

’Arrapahoes’, upprepade Kathe.

’Allt ifrån förra månskiftet ha de smugit sig här
omkring, jag har sett deras spår.’

’Längtar du tillbaka till ditt folk? Dörren är öppen,
du är fri, fastän vi icke skola se dig försvinna utan
saknad.’

’Talo-Maoze borde aldrig vändt sitt hufvud den dag
han tänkte gå.’ Han fattade Kathes hand, tryckte den
hastigt och skyndade ut, efter att från väggen ha
ryckt ned den upphängda pilbågen. – Det var första
gången han fattade detta vapen sedan den dagen
han vid Roses och Kathes fötter kastade det ifrån sig.

Ordagrannt upprepade icke Kathe det samtal hon
haft med Talo-Maoze, hon berättade blott för sin
svåger att indianen sett Arrapahoes-rödskinn smyga
sig omkring der i trakten.

Innan solen gått ned återvände Talo-Maoze. Han
var denna dag mer än vanligt mild till sinnet; gång
efter annan uppmanade han Darwell att röka en pipa
tillsammans med sig, och då Kathe sjöng, tycktes han
lyssna med hela sin själ.

’En röd man kan aldrig bli hvit’, sade han då en gång
till henne; ’men en röd man kan gå i döden för den
han är tillgifven.’

När Rose och Kathe sedermera drogo sig till minnes
denna qväll, påminde de sig att Talo-Maoze, mot sin
vana, gått med Darwell, för att undersöka alla dörrar och
reglar; derpå hade han stått vid ett fönster, öppnat
det samma och lyssnat utåt.

Det följde en temmeligen stormfull natt. Då och då
svepte vinden tjutande omkring husgafveln, slog mot
fönsterrutorna och tycktes ha stor lust att tränga
in genom skorstenspiporna.

Inne i blockhuset herrskade mörker och
tystnad. Plötsligt vaknade Rose. Hon satte sig upprätt
i sängen. Hvarifrån kom detta sakta knäppande ljud,
som då och då upprepades? Rose väckte sin man. Hvarje
ljud från den ensliga, tysta prärien kan ha sin stora
betydelse. I ett nu var Charles Darwell i kläderna,
hvarpå han öppnade dörren till
Talo-Maozes rum – indianen var borta, den öppna
fönsterluckan sqvallrade om den väg han tagit.

’Han har förrådt oss!’ utbrast Darwell, i det ett
smattrande ljud, åtföljdt af ett starkt brus, afbröt
hans ord.

’Eld, eld!’ ropade de båda förfärade, unga qvinnorna,
och bleka af fasa stirrade de på ett gulrödt sken och
på glödande eldtungor, som sträckte sig allt längre
och längre fram, slickande palissaderna utanföre. Ett
vildt tjut hördes i detta ögonblick – ett skri af
vrede och raseri, och viga som kattor syntes nu
några indianer klänga uppför en takränna, medan en
del andra sysselsatte sig att spränga reglarne på
de väl tillbommade dörrarne. Rose och Kathe flydde
till ett mera aflägset beläget rum, men Darwell
grep en yxa och hann just att lyfta den i högsta
hugg, då en af indianerna, görande en djerf kastning
med kroppen ifrån takrännan, flyttade sig fram till
fönsterposten. Darwells yxa föll och indianen störtade
vrålande tillbaka, i det hans arm, med tomahawken i
hand, föll längs framåt golfvet. Men rödskinnet hade
blott försvunnit för att lemna plats åt en ny kamrat,
som, varnad af sin medbroders exempel, lyckades parera
yxans slag, på samma gång han med ett
vigt hopp stod oskadd på kammargolfvet. Flera
indianer följde honom nu, och med ryggen tryckt mot
ett skyddande hörn, började Darwell en kamp på lif
och död. Just som denna strid hade börjats, upphäfdes
utifrån ett långt och ihållande tjut, starkare än
förut. – Det lät som ett nytt krigsrop. En sekund såg
Darwell de svängda tomahawkerna i orörliga händer,
derpå upphäfde de i kammaren stridande indianerna ett
kort och skarpt skri och i deras rörelser märktes en
viss förvirring, medan slammer af stridande vapen
hördes utanföre. En af indianerna kastade nu mot
Darwell sin tomahawk, hvilken lätt sårade honom i
benet. I samma minut vände de stridande honom ryggen,
och under ropet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free