- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
366

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En indians tacksamhet. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.) - Vinterblommor. Tradescentia. Anna A. - München och baierska ölet. En kulturhistorisk skiss.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

’Talo-Maoze!’ rusade de fram mot dörren i hvars ram just nu
visade sig en hög, smärt gestalt. Talo-Maoze, ty det
var han, utdelade hugg på hugg, men icke han allenast,
utan äfven en del andra rödskinn, som syntes vara på
hans sida, och ehuru sårad och endast med svårighet
förmående röra sig, sällade sig snart Darwell till
dem.

’Jag har hemtat mitt folk till undsättning åt
dig!’ var allt hvad Talo-Maoze ropade till Darwell
under denna på en gång heta och blodiga strid – och
dessa Sioux och Arrapahoes kämpade mot hvarandra,
täflande med lågorna i vildt förhärjande raseri.

En plötslig tanke på Rose och Kathe kom Darwell
att lemna de stridande. Han ilade ur rum och i rum,
förgäfves ropande deras namn. Ångesten förtog honom
all tanke på egen fara; midt igenom eldslågor och
kämpande krigare ilade han bort, ständigt ropande
sin unga hustrus namn. ’I trädgården!’ ljöd åter
Talo-Maozes röst. Och dit släpade sig nu Darwell,
blödande och lidande af smärtan i det sårade benet
samt hade lyckan att der sluta i sin famn de stackars,
halft ihjelskrämda systrarna.

’Talo-Maoze har fört oss hit ... han bad oss vara
lugna samt här vänta på dig!’ sade Rose, hvars
skälfvande och bleka läppar knappast kunde framstamma
detta svar.

’Han var ingen förrädare!’ sade Kathe och en stråle
af glädje skimrade i hennes mörka ögon. ’Han lemnade
oss i natt för att hemta hjelp och undsättning,
ty han visste nog hvad vi hade att frukta af dessa
kringsmygande Arrapahoes.
För dem var Talo-Maozes skalp en god pris, det var den
de lurade på och det var derföre de öfverfallit oss.’

’Vi borde också aldrig dragit Talo-Maoze in i
vårt hus; det följer som en förbannelse med dessa
rödskinn.’

’Tyst’, bad Rose och slöt sin man ömt i sina
armar. ’Måste vi icke tacka honom att vi äga
hvarandra?’

’En röd man kan aldrig bli hvit’, sade Kathe, som
just kom att tänka på de ord Talo-Maoze yttrat den
förflutna qvällen; ’men en röd man kan gå i döden
för den han är tillgifven!’

Från det brinnande blockhuset slog i detta ögonblick
lågorna högt upp, liksom ville de förena sig med den
gryende morgonrodnadens purpurskyar, – ett väldigt
brak ... lågorna sjönko samman mot jorden, och under
glödande bjelkar funno nu de stridande Sioux och
Arrapahoes sin graf.»

*



Gubben Barkman gjorde nu en paus, som afbröts af en
väldig gäspning ifrån systersonen.

»Jag märker du fått nog af mina indian-historier. Ja,
nu har jag också oåterkalleligen slutat» - sade den
gamle med ett småleende.

»De ha varit charmanta, på min heder, högst
intressanta!» sade systersonen, som nyss drömt att
han tagit arf efter herr Barkman. »Det måtte ha varit
ett högst vexlande lif. Jag önskar jag sett morbror
under dessa äfventyr på prärierna.»

»På sätt och vis kan jag uppfylla din önskan. Se
här har du mitt porträtt från denna tid. Och nu,
ett tack för det du lyssnat till gubbens historier
vid toddyglaset!»

Vinterblommor.



Tradescentia.

Ja, bred dig ut i morgonstunden så,
Sug hvarje stråle, bleka solen tänder!
När qvällens engel dagens fackla vänder,
För evigt sluter du ditt öga blå.

Dock är din grönska ljuf, din färg så klar,
Och äkta guld uti ditt hjerta glimmar.
Ack, noga räknadt, endast några timmar,
Som du, i lifvet menskoblomman har.

Hvi sluter hon ej kronan re’n, som du,
När hennes tidsmått är tilländalupet.
Ack, äfven hon fick guld i hjertedjupet,
Ett evighetens solbarn är hon ju.

Anna A.

München och baierska ölet.



En kulturhistorisk skiss.

Hela Baiern är ett enda stort Gambrinus-altare[1],
har man sagt, och München den evigt fladdrande lågan
derpå.

Lika litet som en hederlig bryggare, i fall han
ej varit i Baiern och München, förr vågade påstå, att
han fullkomligt kände sitt yrke, lika litet djerfves
nu en simpel öldrickande dödlig bedyra, att han vet,
huru man på ett rättskaffens sätt dricker öl, eller
att han sett någon dricka öl riktigt och regelrätt,
i fall han icke varit i Baiern och särskildt i dess
hufvudstad München.

München dricker icke blott på ett egendomligt sätt,
München har till och med ett ölspråk, ett eget
utbildadt lexikon i denna riktning, en ordskatt, en
rikedom af beteckningar, ett fyndigt och väl valdt
förråd af bilder för de mest mångfaldiga tillstånd
af öldrickande och dermed förbundna omständigheter,
hvilka man annorstädes icke ens känner eller
observerat.

På intet annat ställe på jorden är intresset för ölet
så lifligt och ständigt vaket, som i Baiern och i
synnerhet i München. Det är ett outtömligt ämne för
samtal vid alla tider och i alla lägen.

Då bekanta mötas, förutsätta de alltid, att man
»kommer från ölet eller går till ölet», som det
heter. Den ena frågar genast den andra, om han »äfven
i dag varit hos A-bryggaren, eller fortfarande går
dit, eller möjligen hos B-bryggaren eller
C-bryggaren», eller hvad allt dessa alfabetiska
lokaler nu heta. Som en särdeles hederlig gerning,
att icke säga bevis på vänskap gäller, då någon
meddelar en annan, eller, såsom det münchenska
uttrycket ganska betecknande lyder, förråder hvar
godt öl finnes. Då det är fråga om en liten lokal
och obetydliga förråder, som någon hittat på,
kan emellertid ej den varmaste vänskap locka fram
hemligheten, utan i så fall herrskar ett slags
tysthetslöfte: man tiger som muren och betraktar
sig såsom tillhörande ett de sju gånger sjufaldt
förseglades hemliga förbund!

Eljest är, såsom nyss nämdes, ölet föremål för
samtal i hvarje sällskap. Öfverallt hör främlingen
med förvåning t. ex. följande: »det är lättdrucket»
– »det är icke klart» – »det är dimmigt» – »det är
sträft» – »det bornerar starkt, men har ingen corpus»
– »skummet är segt» – »det faller af» – »det har
varit närmare bäcken än säcken» – »det klibbar vid»
– »det har ingen skärpa» – och flera dylika uttryck,
hvarpå det tyska ölspråket har ett så rikt förråd.

Ölet är öfverallt, der det förekommer, ett
förfriskningsmedel, ett medel till tidsfördrif; i
München är det deremot den lifssaft, den tillvarons
modersmjölk, den lifvets urkälla, som genomströmmar
allt och innehåller allt!

Är München-bon frisk, så dricker han, för att
bibehålla helsan; är han olustig, så dricker han,
emedan »ölet hjelper».


[1] Gambrinus
är en mytisk personlighet, som
representerar öldrickningens fröjder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free