- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
367

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - München och baierska ölet. En kulturhistorisk skiss.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Är han törstig, så dricker han, emedan ölet släcker
törsten; är han icke törstig, som dock sällan händer,
så dricker han, emedan någonting säkert är i olag,
hvarföre han ej har någonting angelägnare än att
återställa den gamla törsten.

Är han hungrig, så dricker han, emedan ölet mättar;
är han mätt, så dricker han öl, emedan det befordrar
matsmältningen.

Är München-bon varm, så dricker han öl, emedan det
svalkar; fryser han, så dricker han öl, emedan det
värmer.

Är han upprörd, så dricker han öl, emedan det lugnar;
är han nedslagen och då sig, så dricker han, emedan
det piggar upp humöret.

Är han rabulistisk, så dricker han för att vinna lugn
och frid; är han en af de stilla i landena, så dricker
han för att bli modig och få ett karlavulet sinnelag.

Om det är vackert väder eller det regnar, om det är
sommar eller vinter, så dricker han – för vädrets
skull!

Är München-bon sömnlös, så dricker han öl, för att
få god ro; är han sömnig, så håller han sig vaken
med öl.

Åt den gamle gifver ölet ungdomlig kraft; åt den unge
ålderns stadga.

Med ett ord, ölet är för München-bon liksom för
judarne öknens manna, hvilken förvandlade sig i allt
och hade smak af allt, som den deraf ätande önskade
sig. Endast den anmärkningen kan göras, att det är
ett fel af skapelsens herre, att han icke antingen
låter ölet fullfärdigt strömma ned från himlen,
liksom fordom manna nedföll derifrån, eller låter
det välla fram, liksom vattnet ur jordens källor!

Ingen annan fläck på jorden kan, såsom München,
visa sanningen af satsen: Vanan är halfva
naturen. München-bons natur har mer än till hälften
öfvergått i vanan att dricka öl. Han födes med
anspråk på »sitt öl» och »sitt krus». Han har sin egen
personliga sociala andel i ölet. Ingenting kan rycka
det ifrån honom eller stänga honom från ölkruset.

Ölet är dessutom det medel, som i München åstadkommer
jemnlikhet. Börs- och bördsaristokraten kan dricka
xeres, madeira, champagne eller johannesberger,
under det att den vanliga menniskan får hålla till
godo med en sämre vinsort; men ölet är lika för alla,
för de högsta som för de lägsta.

Den ena München-bon känner och uppskattar derföre den
andra icke efter rang, titel, samhällsställning och
dylika kännemärken, utan mera naturligt efter hans
förhållande till ölet, efter det ställe, hvarest
han dricker det.
Frågar ni efter en mans bostad,
så vet man det i de flesta fall icke; men hvarest han
dricker »sitt öl», det skall den tillfrågade alltid
veta och derom genast gifva er upplysning.

Värdarne och kyparne eller källarjungfrurna i München
blifva i följd af dessa ölförhållanden till och med
ett slags familjekomplement och allmän välfärdspolis
på samma gång som innehållsrika adresskalendrar;
de veta noga reda på, om någon är frisk, bortrest,
död, om någon befinner sig väl eller illa o. s. v. På
minuten och med märkvärdig skarpsynthet se de genast
om det är någon, som försummar sitt vanliga ölkrus.

Det är en känd sak, att tysken är mycket grundlig och
att denna grundlighet gör sig gällande i de minsta
småsaker lika mycket som i stora och allvarsamma
frågor. Man spårar detta tydligt äfven i hans
hvardagliga lefnadsvanor. Vanan att ständigt dricka
öl har hos honom medfört en hel hop andra vanor,
som äro för hans sinnelag karakteristiska. Ej nog med
att han på samma ställe förtär ett visst qvantum af
den kära maltdrycken; han har också alltid sin gifna
plats
i ölstugan, liksom han alltid har sin gifna
bestämda tid,
hvilken han der infinner sig, för att dricka ur
samma seidel. Utan dessa omständigheter skulle ej
öldrickandet ha allt det behag, som det nu för honom
medför.

Seidlarne, deras former, målningar, sentenser, årtal
och hederstecken, skulle kunna gifva anledning till
en lång följd af ganska intressanta betraktelser.

Följande må väl observeras: Om någon har ernått en
hög titel, men han efteråt såsom förut på bestämd
tid sitter i skjortärmarne hos »sin förra bryggare»
och på sin »gamla bänk», så är han en karakter, som
förtjenar all respekt, och detta visar man också honom
oförstäldt! Äfven de mest betydande personligheter
försmå icke de simplaste ölställen, oaktadt dessa
öfverträffa alla utskänkningsställen i verlden
i afseende på osnygghet, dålig luft och eländig
uppassning. Så t. ex. betraktar en äkta ölutskänkare
en duk på ett åt gästerna framstäldt bord med samma
blickar, som indianen en åt honom erbjuden svart frack
eller en stärkskjorta med »fadermördare». Att riktigt
grundligt förakta en sådan lyx, som en duk på bordet i
ölstugan, der emellertid München-bon merendels intager
sin aftonmåltid, det är en af den äkta öldrickarens
förnämsta pligter. Och i afseende på uppassningen, så
hör det till det sällsynta, att ölstugans betjening,
som vanligen utgöres af en enda person, gör bord
och bänk rena efter bortgående gäster, utan detta
tillkommer efterträdaren, som der vill slå sig ned.

München-bon utvecklar i detta fall en
menniskovänlighct och ett öfverseende, som är rörande
och förvånande; och om man tänker sig samma välvilja
tillämpad i alla sociala förhållanden, så skulle
derigenom snart skapas en mönsterstat, om ej till och
med skyndsamligen framkallas det tusenåriga riket!

Följderna af öldrickningen röna äfven ett så ädelt,
fromt och rörande öfverseende i München, att intet
annat ställe, i synnerhet ingen stad, dertill kan
uppvisa något motstycke. Då öldrickningen nu en gång
för alla der anses tillhöra naturbehofven, då man,
såsom redan blifvit antydt, i hvad fall som helst
måste dricka öl, så är det nästan gifvet, att ingen
der blifver tadlad för öfvermått i njutandet af
maltets gulbruna must. Tvärtom tages alltid parti för
en sådan mot en nyktrare, i fall en sådan, hvilket
dock sällan inträffar, skulle tillåta sig ställa
några förebråelser till den, som blifvit mer eller
mindre redlös. »Trots mot ingen, skydd åt hvar och en,
ingen till åtlöje, oförrätt åt ingen» – så är lagen
i ölstugan.

Den gamla goda tiden med dess patriarkaliska
anstrykning har intill våra dagar haft i allo sitt
högqvarter i München, rättrogna öldrickares
paradis. Men den är, tyvärr, nu stadd på reträtt
äfven derifrån. År efter år reser en del deraf bort
på jernvägarne, genom hvilka minst lika många nya
idéer som nya personer föras till hufvudstationerna
och tränga undan det gamla.

Men i ett är det nuvarande München likt det gamla,
och det är i en allmän och osläcklig öltörst hos dess
befolkning; äfven deri bibehåller det sitt gamla
anseende, att man der fortfarande får »äkta baierskt»,
på hvars kraft tron ännu är allmän, trots v. Liebigs
och andras påstående, att den icke förefinnes, något
hvaråt en äkta bairare skrattar och tömmer krus på
krus.

Till förklaring af denna allmänna öltörst anse vi
oss slutligen skyldiga att fästa uppmärksamheten
pä en omständighet: Münchens vatten är så dåligt
och odugligt, att det endast kan drickas i form af
öl, kokt och kryddadt! Detta förklarar mycket af
München-bons egendomligheter, synnerligast hans
ständiga öltörst, och innebär äfven en vigtig ursäkt
för dess öfverdrifter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free