- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
371

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurlif i Sydafrika. - Stora Carls-ö. C. J. Bergman.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och berättelserna derom skola höras såsom sagor af
efterkommande slägten.

Men dessa trakters rikedom på både djurformer
och djurindivider är så stor, att de ännu många
år skola vara ett rikt fält både för jägarens och
vetenskapsmannens arbete. Hjordar af vilda elefanter
lustvandra ännu i morasen. Den ansenliga mängd
elfenben, som årligen utföres från Afrikas skilda
delar, gifver ett begrepp om det antal, hvari detta
jättedjur ännu i dag förekommer i denna verldsdel.

Icke mindre är mängden af olika arter tvåhornade
noshörningar. Fnysande uppdyka i floderna eller
sjöarne plumpa flodhästar bredvid väldiga krokodiler,
hvilka drifva omkring likt trädstammar på vattnet för
att öfverraska den obetänksamma antilopen, som kommer
för att släcka sin törst. Långhalsade giraffer,
zebror, qvaggor och bufflar med fruktansvärda horn,
till hvilka sluter sig en otalig mängd antiloper;
slutligen den afrikanska pantern samt lejonet, som
med blodigt gap herrskar öfver det hela och låter
sin stämma åsklikt ljuda öfver slätterna.

Ännu talrikare är fågelverlden representerad, och
i synnerhet på vestkusten förekomma luftens vingade
skaror i många olika former och sköna färger. En stor
mängd sångfåglar befolkar Guineas skogar och delar
sitt område med chimpansen, hvilken, enligt negerns
barnsliga åskådningssätt, tiger blott derföre,
att han – skall slippa arbeta. Lysande biätare
och honungsfåglar öfverbjuda hvarandra i färgglans,
medan de mera blygsamt kolorerade perlhönsen gifva sig
desto högljuddare tillkänna genom gälla skri. Äfven
bland fåglarne uppträder i Afrika en jättegestalt:
strutsen.

Öfverraskande är den stora utbredning talrika
afrikanska djurarter hafva i riktning från norr till
söder. Sålunda gå strutsarne, många antiloper, zebror,
giraffer o. s. v. från Kaplandets slätter till foten
af Atlas. Elefanter, noshörningar,
flodhästar och krokodiler bebo sumptrakterna längst
i norr och längst i söder. Den strimmiga hyenan
är deremot hemma blott i norr; i söder uppträder
den fläckiga hyenan jemte schakalen. Dromedaren är
icke ursprungligen afrikansk, utan medfördes af de
inträngande araberna.

Denna vidsträckta utbredning är utan tvifvel en
följd af att många af de nämda djuren, synnerligast
steppernas bebyggare, äro tvungna att årligen företaga
långa vandringar. Liksom regnmolnen vandra från norr
till söder, så utvecklar sig äfven växtligheten
i samma riktning, efter som den framkallas af
regnet. Antiloperna samla sig vid foderrika ställen
i förvånansvärdt antal. Tusentals springbockar,
blåbockar, gnus, strutsar, qvaggor och zebror bilda
lefvande strömmar, hvilka öfversvämma de vidsträckta
gräsfält, som nyss vattnats af regnet och förbyta
sin brunbrända yta mot den saftigaste grönska.

Efter dem följa rofdjuren för att uti eftertruppen
taga sina byten eller göra sig en måltid på dem,
som blifvit nedtrampade eller stannat efter af
trötthet eller sjukdom. I ännu större antal vandra
lågt vid jordytan termiterna och flyga genom luften
hela moln af gräshoppssvärmar. Sjelfva honungsfågeln
måste följa med i tåget för att finna de saftrika
sköna blommor, ur hvilkas kalkar han läppjar sin
föda. Slutligen kommer också menniskan, hvilken,
emedan hon uteslutande lefver af sina hjordar, måste
beqväma sig till detta vandrarelif, för att finna
tillräckligt foder för djuren.

Under ett så kringirrande lif blifva menniskans
andliga krafter alldeles outvecklade, ty det är,
som bekant, blott med den materiela odlingen som den
andliga följer. En naturlig, vattenrik källa, som här
bunde de nomadiserande stammarne vid en fast bostad,
skulle vara af mera betydelse för deras andliga
utveckling än alla de europeiska missionärer, hvilka
nu med tvifvelaktig eller alldeles ingen framgång
arbeta på deras själars förkofran.

Stora Carls-ö.



Vid Gotlands vestra kust, ungefär fyra och en half
mil söder från Visby och en och en half mil
från Klintehamn, ligga Lilla och Stora Carls-ö,
båda obebodda af menniskor och i det närmaste
skoglösa. Afståndet från närmaste stranden af Eista
socken är till den förra (som i hvardagstal kallas
»Lill-ön») en fjerdedels, och till den senare
(»Stor-ön») något mer än en half mil. [1]

Historien känner inga stora händelser, som timat på
dessa öar; ingen mensklig kultur har der någonsin
blomstrat; inga betydelsefulla menniskoverk erinra
der om fredliga eller krigiska idrotter – och dock
hafva vittre, vidtbefarne män, som slump, forskarenit
eller jägarelust någon gång fört till dessa ödsliga
öar, förklarat dem värda att räknas bland Östersjöns
märkligaste ställen. Förr än menniskans historia
begynner, hafva våldsamma naturrevolutioner öfvergått
dessa öar. Derom vittna deras merendels tvärt
afhuggna, stundom ut öfver stranden hängande klippor,
deras sönderslitna konturer, deras vidunderliga
»raukar» eller stenjättar, deras genombrutna
bergväggar, oräkneliga grottor och remnor, kalkmassans
hit och dit stupande, krökta, omstörtade lager, de
här och der finslipade ytorna, de svindlande stalpen
och kringslungade blocken, samt de i kalken, uti
grupper af tusental och liksom kolonivis, nedbäddade,
förstenade och prydligt bibehållna vattendjuren.

De resa sig ur vågorna, dessa höga klippöar, liksom
ruiner af tvenne ofantliga fästningar. Naturforskaren
finner der oräkneliga föremål för sin uppmärksamhet
och förundran; jägaren jublar bland öfverflödet af
bevingadt och fyrfotadt villebråd, och målaren blir
i denna rikt vexlande bergsnatur villrådig, hvar han
skall börja sina studier.

Det var en tidig Junimorgon, för några år sedan, som
författaren af dessa anspråkslösa anteckningar –
i sällskap med tvenne vetenskapsmän och en med
lokalerna välbekant fiskare från Eista – i en liten
öppen båt senaste gången befann sig på lustfärd
till Carls-öar. Det var en af dessa naturens och
sommarens högtidsstunder, hvars herrlighet man aldrig
förgäter: det var »ett betydligt godt väder», såsom
vår vägvisare yttrade på sitt okonstlade språk. När
vi nalkades öarne, hade solen nyss höjt sig öfver det
gotländska fastlandet, hvilket ännu låg insvept i en
fin ljus dimma. Men öarnes höga gulgråa tinnar lyste
framför oss i gyllene skimmer. Hafvet låg slumrande,
skimrande, spegelklart – endast här och der småkrusadt
och finstreckadt i följd af några milda fläktars lätta
lek med vattenytan; här och der syntes några hvita
strimmor liksom af flytande is i det ljusblåa vattnet.
Och när vi efter rodden mellan de båda öarne höllo
af till venster, för att inlöpa i »Norderhamn» på
Stor-ön, fägnades vi utaf anblicken af några svärtor,
som med frisk fart lade ut till sjös; efter enhvar
af dem bildade sig på hafvets yta af fina linier
en vinkel, i hvars spets den simmande fågeln låg,
och hvars sidor förlängdes och åtskildes ju mer han
aflägsnade sig. Och på de bullerstenar, som ligga,
den ena efter den andra, å det från hamnen mot norr
utskjutande refvet, sutto i rad, och liksom till
morgonparad, snöhvita skinande fiskmåsar. Och längst
ute på en sten låg i vattenbrynet en skäl (phoca), och
fnyste af välbehag i den friska morgonluften, tills
han snart, när båten kom honom närmare, fann för godt
att dyka ned. När vi under högljudda samtal befunno
oss inne i den s. k. hamnen, som dock ej är annat
än en båtlandningsplats, och båten, framdrifven af
några starka årtag, skrapade på den grunda, småsteniga
stranden, då välkomnades vi, på egendomligaste vis,
af ett starkt mångstämmigt bräkande af de vilda,
vidtberömda fåren, som med harar och fåglar dela
besittningen af ön, och som snart, förskräckta

[1] Hvardera ön äges utaf ett bolag af i Eista och Fröjel socknar boende hemmansägare, hvilka begagna öarne såsom betesmarker för sina får.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free