- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
372

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora Carls-ö. C. J. Bergman.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver vår landstigning, snabbt lupo undan bland
klipporna. Och tusendetals sjöfåglar, likaledes
oroade af det buller vi gjorde, svärmade ut ur
bergväggarnes skrefvor, bildade liksom en mörk sky
öfver våra hufvuden, och ställde till oss sitt »Wer
da?» med vilda döfvande skri.

Med glädje sprungo vi i land. Hänryckte sågo vi
oss omkring. Allt, som mötte våra blickar, var så
storartadt, så förunderligt vildt och skönt.

Och sedan vi ur den medförda matkorgen behörigen
stärkt oss för att kunna vandra, klättra och krypa
bland de pittoreska märkvärdigheter, som i mängd
väntade oss, anträdde vi med vår språksamme vägvisare
en rundresa kring ön.

illustration placeholder
Parti från Stora Carls-ö, med Lilla Carls-ö i fonden.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Stora Carls-ö, som på alla sidor utom på den norra,
der det nyssnämda refvet skjuter ut, är omgifven af
bråddjup, och hvars areal är ungefär 480 tunnland,
utgör en (i medeltal 150 fot) hög bergsplatå med här
och der några smala, merendels sluttande strandremsor.
På denna platå sträcker sig från Norderhamn en bred,
mot söder sig vidgande dalsänkning ned till »Söderhamn»,
öns andra, men blott i nödfall begagnade båtlandningsplats.
I södra delen af dalsänkningen synas spår af ett stort
marmorbrott, och massor af stensplittror qvarligga
der öfverallt. Det säges, att de väldiga, sköna,
rödspräckliga marmorstycken, som man beundrar i
de gotländska kyrkornas portaler och pelare samt
i yttermurarnes hörn och socklar, blifvit på 1200-
och 1300-talen, då de flesta kyrkorna byggdes, till
stor del hämtade härifrån. I närheten ligger en af
stenar bildad oval plats, som kallas »Kyrkogården», i
hvars midt stenar äro uppstaplade i en hög, som kallas
»Altaret». Enligt sägen skall nämda oval omsluta vigd
jord, och der skola i forntiden de stenhuggare,
som på ön aflidit, hafva blifvit begrafne. Liksom
Lill-ön, består Stor-ön af tvenne, nästan omärkligt
i hvarandra öfvergående lager: ett öfre och mäktigare af
hård, med rödaktiga enkrinit-stammar uppfylld kalk,
och ett lägre, bestående af omvexlande tunna skifvor
af kalk och mergel. Det är i nyssnämda öfre lager,
som det funnits och ännu finnes byggnadssten af
färgrikt, ypperligt slag.

På bergsplatån mot öster märkes dess enda träd, som
redan Carl v. Linné omtalade i sin »Gothländska Resa»
(1741): det är en ask af ett par famnars höjd, hvilken
i följd af kampen med den här ohejdade stormen fått
en bedröflig, dvergartad skepnad, med horisontalt
utsträckta, knotiga grenar. Från sin höga plats är det
lilla, ensliga trädet synligt långt ut på hafvet. Der
bredvid har man en vidsträckt och herrlig utsigt
öfver hela Stor-ön, öfver den närbelägna Lill-ön
och öfver det gotländska fastlandet, der man med
obeväpnadt öga ser vid pass tio höga kyrktorn spira
upp öfver de skogiga, gröna, dunkelgröna, och längre
bort dunkelblåa trakterna, som i trenne på nyssnämda
olika sätt färglagda, bortom hvarandra liggande
bälten förtona sig i fjerran. – Kors och tvärs är
öns yta, liksom ock här och der den smala stranden,
afdelad af otaliga gångstigar, anlagda af fåren, och
af gröna ränder, som beteckna djupa remnor, fyllda med
svartmylla, i hvilka frodas en rikare växtlighet än
den, som de omgifvande kalkhällarne med deras tunna
jordlager förmå framalstra. Men det korta gräs, som
finnes å dessa hällar, och som består af fårsvingel
och andra fina, kryddartade örter, är fårens läckra
föda. På dessa hällar gå de hela dagarne, och försmå
det knähöga gräs, som på några ställen växer i dälder
och på strandpartier under bergväggarne. Likväl blifva
dessa får »smällfeta», såsom Linné om dem yttrade,
och deras kött får en särdeles angenäm, villebrådslik
smak. På Stor-ön finnas vanligen 300 får, som här
tillbringa äfven vintern, då de i grottorna söka sig
skydd emot oväder. Och blir vintern rik på snö och köld,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free