Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 373 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora Carls-ö. C. J. Bergman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så få de stackars »åjlamben» (såsom Carlsö-lammen
kallas på gotländska) slita mycket ondt; för att
då kunna lifnära sig, måste de med framfötterna
sparka upp snön och åtnöja sig med vissnadt gräs och
släke. När isslagg och köld öfverdragit marken med en
hård skorpa, få de ofta med blödande fötter arbeta sig
till en knapp och usel näring. I de djupa grottorna
blifva de stundom inyrade, och dö der i mängd, sedan
de i sin hungersnöd ätit ullen af hvarandra.

Såsom nämdt är, har ön merendels i hafvet tvärstupande
bergväggar. Blott på några ställen finnas
smala stränder, med några löfträd och här och der
högt gräs, under de branta väggarne och framför
de djupa grottorna.

"Hessleby-lada", klippbildning på Stora Carls-ö.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Det vore i sanning mödan värdt, att försöka sig
på en skildring af dessa skrofliga klippmurar,
der millioner sjöfåglar, af många slag, sitta i
afsatserna eller »på hyllorna» (såsom det heter), och
af dessa grottor, der mångenstädes öppningen smyckas
af murgrön och der i hvalfvet präktiga koraller
sitta infattade liksom blomster-buketter, – samt för
öfrigt af alla de andra egendomliga formationerna,
som likna än murar och fästningsverk, än menniskor
eller delar af menniskor, än byggnader eller delar
af sådana, än andra föremål. Men då utrymmet här
gör ett sådant försök omöjligt, må åtminstone några
af dessa partier uppräknas, hvilkas gängse namn
till stor del genom sin uttrycksfullhet antyda
deras art och form. Till exempel: »Utfall», en
djerft framspringande udde, hvars undre del blifvit
bortgräfd af vågorna; »Hessleby-lada», liknande en
portöppning och bildad af en grof pelare, som upptill,
liksom en kontrefort, stödjer berget; »Stor-nase»
(Stornäsan); »Tjufhålet», en ofantlig grotta vid
vestra bergväggen, der några hundra man kunna rymmas,
och dit nedgången är särdeles äfventyrlig; enligt
sagan sträcker sig derifrån en gång under hafvet
fram till trakten af Visby; »Rindhålet», en grotta,
hvars ena vägg är beklädd med murgrön (på gotländska:
rind); »Godshålet», en annan grotta, vid hvilken,
liksom vid Tjufhålet, sagor om röfvare
och stulet »gods» hafva fästat sig; »Svarta
hällar», »Köttfatet», »Buckeklif», »Kopparhornet»,
»Midsnabb», »Spang-ände», »Jungfruhålet», der en
gång en modig flicka gick in och kom, enligt sagan,
efter 3 eller 4 mils vandring fram på Stenkumla backe
(1 mil från Visby); »Haren», en udde, som, betraktad
från en viss punkt på hafvet, liknar ett harhufvud;
»Laup-hargi», hvars namn (»Altarrummet»?) säkert
har höga, hedniska anor; i närheten finnes här ett
stenkummel med tydlig hällkista, hvilket kummel dock
länge sedan blifvit öppnadt och rånadt; »Fanterna»,
fyra fantastiska »raukar» eller
stenbilder, med flera, med flera!

På ön finnas två källor med mycket friskt vatten. »Det
smakade rent», – skrifver Linné – »men jag fruktade
att dricka det för tagelmatkar, som lågo på källornas
botten.»

Bland öns märkvärdigheter från en senare tid är den
s. k. »Herrestenen», en af landshöfdingen friherre
Grönhagen upprest minnesvård, med både latinsk och
svensk inskrift, af hvilka den förra omförmäler,
att bemälde landshöfding med fru och barn samt med
landskamreraren i länet och provincialläkaren i
häradet år 1732 besökt Carls-öar, och sedan låtit resa
stenen, såsom ett uttryck af sin tacksamhet mot Gud,
för den lyckligen aflupna färden.

Enligt en på Gotland gängse folksägen, som äfven i
Strelow’s »Gotl. Krönika» (1633) är antecknad, sjönk
vid Carls-öar det skepp af danske konungen Valdemar
Atterdags flotta, hvilket innehöll den dyrbaraste
delen af hans genom Visby’ eröfring år 1361 vunna
byte. Bland detta byte funnos de från vestra fasaden
af S:t Nikolaus tagna kostliga karfunkel-stenarne,
hvilka (enligt sagan och krönikan) lyste om
natten såsom fyrar för de förbiseglande. Enligt vår
vägvisares uppgift, skall stället, der skeppet sjönk
med tåg och tackel, vara utanför »Svarta Hällar»,
på Stor-öns sydöstra sida. Om denna händelse berättas
bland kustboerna underliga sagor. För att vinna sitt
mål – heter det – hade kung Valdemar ingått förbund
med en trollqvinna, och lofvat henne, att, om det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>