Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Stora Carls-ö. C. J. Bergman.
- Svenska porträttgrupper. Publicister. Andra serien. -d-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckades honom att eröfra den rika och mäktiga
hansestaden, skulle hon få hälften af bytet. Hon
hade derföre satt sig under en bro, öfver hvilken
Guta-hären skulle tåga, och med sina hexerier
beröfvade hon alla, som der drogo fram, både makt och
mod, så att Valdemar lätt besegrade dem i striden. Men
när konungen väl hade vunnit sitt syftemål, brydde han
sig icke om sitt löfte till trollkvinnan, hvilken
derföre beslöt att hämnas. Hon lät skeppet, som
hade den yppersta skatten ombord, förgås vid Stora
Carls-ö, och der ligger nu ej blott skatten, utan
bredvid den ligger hon sjelf i gestalten af en stor
svart hund, med ögon som äro stora såsom tallrikar
och som gnistra af eld. Så vaktar hon det sjunkna
rofvet. Och vissa tider, i synnerhet emot de stora
helgerna, ser man ett flammande sken på vattnet; det
är återglansen, säger man, af de på djupet liggande
karfunkelstenarne. Andra förklara skenet så, att det
är Valdemars skatt som »brinner», emedan trollqvinnan
då upptager och fejar den i eld, för att sedan åter
gömma den i djupet. Andra tillägga, att när fiskaren
någon gång kommit att sänka sina garn öfver stället,
der skeppet ligger sjunket, så blir det refvor i
garnen, emedan de fastnat på någon af masttopparne.
– När Carl v. Linné på sin resa till Gotland (1741)
passerade Carls-öar, som han fann vara »höga och branta på
sidorna såsom skantzar, ... liksom uppmurade af
kalksten til ansenlig högd», så antecknade han i sin
dagbok följande ord: »Siö-Folket förnötte tiden med
fåfängt prat om tvenne stora Carbunclar, som skola
sutit i en kyrka i Wisby och här tillika med Danska
Kong Waldemars Skiepp gått i qvaf; de allena kunde
tro, at Masten än i dag plägade synas i stilla vatn,
och at Carbunclarnes glantz emot Solen under tiden
lyste up i de siöfarandes ögon.»
Många andra sagor och »fåfängt prat» hafva fästat
sig vid dessa öars vilda klippor och djupa grottor;
men läsaren torde, åtminstone för denna gång, vara
belåten med hvad som redan är meddeladt.
En annan gång, om läsaren tillåter, skola vi göra
en utflygt till Lilla Carls-ö, som i jemförelse med
Stor-ön visserligen är mindre till omfång, men minst
sagdt lika stor med hänsyn till skönhet och vildhet.
C. J. Bergman.
Svenska porträttgrupper.
Publicister.
Andra serien.
Vi meddela i detta häfte en ny porträttgrupp,
hämtad från svenska tidningspressen. Då vi i denna
årgångs första häfte framställde bilder af sju andra
framstående publicister, beledsagade vi dessa med
en historik öfver uppkomsten och utvecklingen af
svenska tidningspressen samt den sammas nuvarande
ståndpunkt. Hänvisande till denna historik såsom
bakgrund för de nya bilder, vi här framställa,
gå vi nu att lemna kortfattade data angående Karl
Adam Lindström, Fredrik Theodor Borg, Rudolf Wall,
Axel Krook, Arvid Gumælius, Harald Ossian Wieselgren
och Wilhelm Walldén.
Karl Adam Lindström, född 1816, blef efter vid Upsala
universitet tagen filosofie-doktorsgrad anställd i
Riksarkivet. Då, år 1859, »Nya Dagligt Allehanda»
uppsteg som en Phoenix ur »Svenska Tidningens»
bål, blef Lindström den förstnämda tidningens
hufvudredaktör och har i denna egenskap allt sedan
varit de moderat-liberales främste och talangfullaste
ledare inom svenska tidningspressen. Då Lindström
åtog sig detta värf, medförde han till det samma en
grundlig bildning, ovanligt god penna, politiskt
mod och verldskännedom, den sistnämda egenskapen
förvärfvad ej minst genom vidsträckta resor och ganska
långvarigt vistande i mellersta och södra Europa samt
Asien och Afrika. Karl Adam Lindströms publicistiska
arbete karakteriseras bäst af några hans egna i
dessa dagar i hans tidning uttalade ord: »Den ledande
grundsats, som bestämt vår hittills varande verksamhet
och allt framgent skall bestämma den samma, torde
ej vara fördold för dem, som från början följt oss,
nämligen att i samhällsbevarande intresse å ena sidan,
utan hänsyn till hvar det träffar, anmärka missgrepp
eller felaktigheter i offentliga åtgärder samt å den
andra i mån af våra krafter söka befordra berättigade
samhällsförbättringar för att sålunda vrida vapnen
ur händerna på radikalismen och göra den oskadlig.»
Fredrik Theodor Borg är född i Carlshamn den 18
September 1824. Efter att hafva genomgått Landskrona
elementarläroverk, blef han 1841 student vid Lunds
universitet. Sedan han vid nämda lärosäte aflagt
skriftligt prof för filosofiska graden, bosatte
han sig i Stockholm år 1848, således under en
upprörd och jäsande tid. Denna tid blef ock Borgs
»Sturm- und Drang-Periode». Det var under detta och
de närmast följande åren Borg, tillika med kongl.
sekreteraren N. Persson (sedermera under namnet Nordin
känd såsom verksam kommunalman i Helsingborg), utgaf
den radikala tidningen »Reform», stiftade den första
arbetareföreningen i Sverige, samt blef anklagad för
»kätterska» religionsåsigter. På grund af denna
anklagelse, måste Borg hvarje vecka under fem månaders
tid inställa sig inför Stockholms rådhusrätt,
som ransakade i målet. Han blef emellertid af
Svea hofrätt, som dömde redan i första instansen,
frikänd. Efter att 1850-51 hafva varit medarbetare i
»Aftonbladet» och 1852 i den af Gustaf Hierta utgifna
»Budbäraren», nedsatte sig Borg i Helsingborg samt
öfvertog 1855 redaktörskapet af »Öresunds-Posten»,
af hvilken tidning han två år senare äfven blef
ägare. Dels såsom publicist, dels såsom ordförande
i »Demokratiska sällskapet i Skåne» samt anordnare
och ledare af en mängd skandinaviska folkmöten, har
Borg tagit en verksam del i de politiska och sociala
rörelser, som under senaste årtiondet ägt rum i vårt
sydligaste landskap. Borg har gjort flera utländska
resor. Under en af dessa uppträdde han såsom ledamot
af 1869 års fredskongress i Lausanne. Har från trycket
utgifvit »Qvinnans Historia».
Rudolf Wall föddes i Stockholm 1825. Efter slutade
skolstudier fick han anställning vid Aftonbladets
kontor. Mer än öfriga hufvudredaktörer för svenska
tidningar har Rudolf Wall gått igenom graderna,
som man säger. Aftonbladets grundläggare och förste
chef, Lars Johan Hierta, lät nämligen ynglingen
börja såsom s. k. motläsare vid korrekturet,
hvarifrån han sedermera steg till öfversättare,
referent och författare af mera sjelfständig
art. Helt ung började han utgifva den bekanta
satiriska tidningen »Friskytten», hvilken fortgick
under åren 1849-57. Efter nämda tidnings upphörande
egnade sig Rudolf Wall dels åt affärsverksamhet,
dels åt skriftställareskap, tills han med 1865 års
början satte sig i spetsen för »Dagens Nyheter»,
hvilken inom ett par år uppnådde den ställning, den
ännu intager. I mångt och mycket en trogen lärjunge
af sin gamle mästare, är det dock egentligen två mål
för hvilkas uppnående Wall, i likhet med Hierta, sträfvat:
sparsamhet med allmänna medel samt fredspolitik.
Axel Krook är född d. 9 Augusti 1831 i Sölvesborg. Han
var först bestämd att egna sig åt affärslifvet
och antog ock under ett års tid handelskondition
i Malmö, men drogs snart på allvar till boken och
blef 1850 student i Lund. Hans håg för litterära
sysselsättningar uppodlades under studenttiden
synnerligen genom att han blef upptagen i
»Sjustjernan», ett litterärt sällskap, bildadt
af några dåvarande studenter, af hvilka sedermera
en Victor Rydberg, en Oscar Svahn och en Fredrik
Braune, i likhet med Axel Krook, förvärfvat sig aktadt
författarenamn. Ekonomiska vidrigheter hindrade Krook
att fortsätta den akademiska studiebanan. Han slog
sig ned i Stockholm, der han under ett par års tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0378.html
