- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
377

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 351.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Häradshöfding Mannerdal vet kanske icke att pappa är
borta!» svarade hon, redan i darrning. Ty detta besök,
just nu ... Hon såg på flickan, som genast svarade:

»Jo, bevars, hvad han det visste, men han önskar ändå
att få träffa fröken.»

»Bed honom då vara god och stanna i förmaket! Jag
skall snart vara der.»

Men nog blef det för honom ett långt »snart» att
vänta .....

Ändtligen inträdde Beda.

Hon syntes lugn, men hennes kinder tycktes ha förlorat
hvarje blodsdroppe.

Mannerdal kom emot henne med begge händerna
utsträckta, en enklare och förtroligare hjertlighet
än han någonsin visat: den var tydligt beräknad att
hos henne väcka en motsvarande tillit, hvilken för
dem båda kunde underlätta svårigheten i det ämne,
som förelåg.

»Ack, ack, ack», utbrast hon, fattande hans händer
med det fulla förtroende, som han önskade ingifva,
»denna gång är det icke fråga blott om en flyttning
... Kaptenen hade nog misstagit sig i sina enfaldiga
allusioner.»

»I fall kaptenen gjort någon egendomlig allusion,
så hade hans misstag sin grund deri, att Ludvig med
flit fört honom bakom ljuset. Naturligtvis valde han
icke kaptenen till sin förtrogne.»

»Han har icke förtrott sig till någon och ville icke
se mig förrän på eftermiddagen.»

»Det kom sig af en särskild orsak ... Men bjud nu
först till att bli en smula lugn! Sedan skola vi
språka.»

»Han har då uppdragit er, sin mest värderade vän,
att ...» Hon såg Mannerdal in i de trofasta, ärliga,
vackra ögonen ... »Tala, tala!»

»Är det ännu så, dyra fröken Beda, att jag får glädja
mig åt att vårt förbund, der det gällde att ...»

»... att kufva alla upproriska känslor och på
spartanskt sätt bli dem öfvermäktig ...»

»... på ett kristligt spartanskt sätt bli herre öfver
dem. Men litar ni på mig än i dag?»

»Alltid, och jag vet på förhand hvad ni skall säga
till mig: ’Lid och dö!’»

»Nej, det vore en alltför hednisk uppmaning att
öfverensstämma med kristendomens rätta anda. Jag säger
i stället: Bär modigt följderna af de förhållanden,
ni sjelf skapat, och lef för att bli lycklig genom
den vackra sanningen, att den ädlaste lyckan ligger
i den lycka, som vi bereda dem, hvilka genom oss äga
rätt att vänta den, och sedan i det höga medvetandet
att vi, efter den mönsterbild vi äga, söka i vår
kallelse verka Hans verk! Om en själ skulle gå under i
förtviflan öfver oss, ha vi anledning att sjelfva
förtvifla. Men hjelpa vi denna själ att gemensamt
med oss sträfva till en annan sällhet än sjelfvisk
jordisk njutning, då åter äga vi rättighet att känna
en triumf i vårt hjerta, som gör lifvet icke till en
börda, utan till en högtid.»

»Då jag hör er tala», svarade Beda, »bortför ni min
tanke till det högre, der jag gerna ville dröja, men
den sänker sig åter ned till det, som är ett faktum,
och stannar framför något förfärligt, med ett ord:
ni kan icke bedöma rätt mitt förhållande ... Men säg,
huru lyda Ludvigs egna ord?»

»De innefattas i denna uppmaning: ’Låt henne veta att
jag nu genom mina läkare är fullt förvissad att mitt
samvete kan vara utan oro, om jag inträder i äkta
ståndet, men att jag helt och hållet saknar mod att
fråga henne om hon nu, då stunden är inne, är beredd
att hålla sitt upprepade gånger gifna frivilliga
löfte! Jag tror att hon så är’, tillade han, ’men
finner mest öfverensstämmande med grannlagenheten
att hon genom en gemensam vän blir beredd på denna
förändring, som hon kanske icke mera väntar sig!’»

Beda satt tyst. Hvarje ord trängde in i hennes
själ och förklarade sig sjelf genom minnets trogna
återgifvande af det förflutna. Slutligen sade hon
sakta, i det hennes ögon, återspeglande ångsten och
striden inom henne, fästes på Mannerdal: »Ni vill då
icke säga de två orden?»

»Hvilka?»

»De, som jag tänkte på: ’Lid och dö!’»

»Om ni så önskar», svarade han med en brytning i
rösten, en brytning mellan sorg och kyla, hvilken för
Beda kändes liksom om en dolk trängt genom hennes
hjerta, »om ni så önskar, måste jag väl säga: ’Lid
och dö!’, men gör det då åtminstone så, att det icke
kostar er aktningen för er sjelf! Hvad mig beträffar,
så om jag kunde förebrå mig att äga en tusendels
andel i den svaghet, ni röjer, derigenom att jag icke
förmått väcka ur sin slummer den kraft, som jag vet
finnes på botten af er själ, så skulle jag i morgon
dag emottaga det förordnande, som just nu erbjudes
mig i landsorten, hellre än att stanna qvar för att se
er vackla vid sjelfva ingången till det nya lifvet.»

»Ni är en obarmhertig vän, men tänk icke sämre om mig,
än jag förtjenar! Ni har genomskådat den svagare,
låt mig säga den menskligare delen af mitt väsende,
men vet att jag icke en minut dagtingat med min
pligt. Jag skall säga honom, att jag genast är färdig
att uppfylla den.»

»Nå, det vet jag väl! Ni är en alltför redlig och
dertill för stolt qvinna att bryta ett tioårigt
löfte, helst då hans testamente i hvarje fall nämner
er till hans arfvinge. Det är således icke derom vi
tala. Ni går att uppfylla er pligt, men skall han i
sin brud se ett offerlam, skall han, som visat den
oupphinnligaste grannlagenhet till det sista, uppnå
lyckan för att i den finna en tusen gånger djupare
olycka, än han förut varit hemfallen åt?»

»Nej», sade hon tvekande, »jag hoppas att bli stark
– jag vill bli det! Men jag är qvinna, och hela min
natur ...» Hon afbröt, medan en djup rodnad höljde
hennes ansigte.

»Tänk er», återtog han så hastigt, att luckan i
samtalet knappt märktes, »om Ludvig skulle dö,
sedan han blifvit väl förtrogen med fattigdomen i
sin rikedom!»

»Om så skulle ske», svarade hon med ett slags
förtviflad köld, »är allt slut för oss båda.»

»Tro icke det! Döden sluter sällan väl igen dörren
efter sig, att icke något, som tillhör lifvet,
stannar qvar. Jag har ofta öfverraskat Ludvig, då
han, liksom de flesta menniskor, hvilka lefva under
många timmar i ensamhet, talat högt. Skulle han ej
ännu kunna tala högt, då han tror sig vara ensam med
sin gamle förtrogne, Chevaliern, men någon tjenare
funnes i närheten, om det bedrägliga sken, som gycklat
för honom? Kunna icke ord, sagda till er eller mig,
blifva belyssnade ... Tro mig, det behöfs icke mer
för att ryktet skall utbasuna, att den olycklige
unge mannen dog af sorg, i stället för sjukdom,
och man skall anklaga er att ha bedragit honom i
sin väntan! Och ännu en anklagelse. Tror ni att ert
samvete i det fallet skulle tiga?»

Beda satt stum, men hennes sammanknäppta händer
pressade sig mot hjertat.

»Jag har varit hård», tillade Mannerdal nu med djup,
mild och upprörd röst, »mycket hård, men jag hade
icke eljest uppfyllt pligten i det vänskapsförbund,
som vi ingått. Förlåt de qval, jag förorsakat er,
och blifve det nu hur som helst, så har jag talat ut!»
Han reste sig och fattade hatten.

»Ja», sade hon till svar, »ni har varit hård,
men ni har åtminstone icke att förebrå er vid er
beskickning, att ha lemnat mig i den ringaste villa,
och till bevis på att jag i alla delar fullkomligt
fattat er, så blygs jag icke öfver att tillstå att,
om ni en dag finge läsa i den dagbok, som jag för
snart tio år sedan började på min förlofningsdag,
ni skulle finna att under de sista fem åren för
mig varit fullkomligt klart, att jag under de fem
första icke alls förstått de omfattande pligter och
ansvarsfullt svåra följder, som jag vid ett sådant
äktenskap skulle ha att bestå. Detta till ert lugnande
å ena sidan. Det andra, som jag ville säga, är att jag
känner mig öfvertygad, att ni lika mycket lidit af att
tala såsom er pligt bjudit som jag af att höra er.»

»Tack!» sade han otydligt. »Må Gud i sin
kärleksrikhet beskydda er ... Jag kan ej just nu gå
in till Ludvig, jag – kommer senare.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free