- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
378

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 351.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Men jag kan göra det, och jag skall också göra det
i trots af hans förbud, ty det börjar nu dagas och
klarna i min själ. Tro mig, han skall icke finna ett
offerlam!»

Mannerdal svarade blott med ögonen.

Derefter tillslöt han hastigt dörren och gick.

*



16.

De trolofvade.

»Ja», utbrast Beda, då hon blifvit ensam, »jag skall
ha mod att genast afgöra allt ... O, huru ädel, huru
samvetsöm han är! Ja, mycket i mitt lif har varit
sken, blott sken, men nu skall det bli verklighet. Och
om jag än icke når den fulländningen, att jag utan
ångest och inre motstånd nalkas mitt hemlighetsfulla
ödes fullbordan, så skall det aldrig, aldrig mera
hända att jag smeker dessa känslor med ett mjukt
medlidande för mig sjelf.»

Hon gick beslutsamt mot dörren, men stannade vid
tröskeln.

»Behöfde jag väl mer», sade hon, uppmuntrande sig
sjelf, »än att erinra mig hans ädla anletsdrag för att
finna hvad sann sjelfbeherrskning är ... Men det är
icke fråga mer om honom: det är på min arme Ludvig jag
skall tänka, för honom jag skall handla och verka.»

Hon gick nu utan vidare uppehåll, med ögon strålande
af den vackra inre sinnesstämningen, in till sin
trolofvade ...

Baronen halflåg i sin hvilstol, väntande på Mannerdals
återkomst.

»Min Ludvig», sade Beda genast, utan att ge honom
tid att tala, »jag tyckte att det var onödigt att
en mellanlänk i denna högtidliga stund skulle finnas
emellan oss ... Att du skickade din ädle vän Mannerdal
var likt din vanliga fina noggrannhet, men jag har
velat visa dig att han ej behöfdes att framföra
mitt svar ... Se, här har du mig för lif och död –
när skall det lysas?»

Hon hade kastat sig ned vid stolen, der han satt,
och kysste honom hjertligt.

»O, Beda, Beda, du är så storsinnad! Jag finner inga
ord för min brinnande tacksamhet ... Gud har haft
barmhertighet med min tioåriga ovisshet. Du har varit
solen i mitt lif, och hur har jag ej bäfvat för att
en tid skulle komma – den nalkades ju redan med stora
steg – då jag måste bli qvar i mörkret.»

»Men nu får du ej mer tänka på mörkret, min Ludvig! Du
är ju nu nästan frisk, med undantag af den ömtålighet,
som alltid rådt i ditt helsotillstånd.»

»Ja, för den svåra sjukdomen, säger flertalet
af läkarne, kan jag vara lugn, men mitt bröst är
långt ifrån bra ... och vet du, min dyra hustru (nu
kallar jag dig redan så) hvad man sagt blir alldeles
nödvändigt för mig?»

»Jag kan icke gissa ... Säg fort!»

»Jo, att, så snart jag erhållit min följeslagerska,
jag med henne bör åter bege mig till någon
Medelhafs-hamn. Jag andas der mera obehindradt ... Men
hvad säger du dertill?»

Det gick en hel revolution genom den unga qvinnans
själ ... Ja, kan hända vore det allra bäst att
lemna bakom sig allt, som ej räknades till den nya
tillvaron.

»Jag ser att jag för hastigt öfverraskat dig med
detta förslag. Jag nämde det ej till Mannerdal, ty
jag ville ej begära för mycket, men din outsägliga
godhet förvillade mig.»

»Nej, min Ludvig, du har hvarken förvillat dig eller
misstagit dig om min tillgifvenhet ... Jag följer
dig hvart du vill och när du vill.»

»Ack, det är för mycken, för mycken lycka .... Och
se der kommer nu min redlige vän Mannerdal lagom
för att lyckönska mig ... Tack, broder, för
din mission! Hon har icke blott gifvit mig sitt
bifall till giftermålet, utan äfven bifallit att vi
omedelbart efter bröllopet ge oss ut till Egypten.»

»Nå, Ludvig», svarade Mannerdal med sin lugna röst,
medan blodet dock omedelbart sjöd upp öfver ansigtet
till hårfästet, »du har då fått lyckan riktigt
fast! Ingenting kan numera fattas dig.»

»Ju mera menniskan stiger mot glädjens och hoppets
höjder», återtog baronen, »desto raskare flyta hennes
idéer ... Ni gissar icke, mina vänner, hvilken idé
jag just nu fick!»

»Nej ... hvilken?» frågade Mannerdal.

»Den, att du, broder, för ett år eller åtminstone ett
halft rätt väl behöfde skaka af dig dammet från dina
pappersluntor och bege dig med mig och min hustru
ut i vida verlden ... Hvad säger du ... Fri resa
naturligtvis och de allra tacksammaste reskamrater
... Icke sant, min Beda – vi skulle bli oändligt
förtjusta öfver att få denne vän med oss för att
njuta gemensamt?»

Bedas ansigte lystes först upp af en blixt, tydande på
något rent af öfversvinnligt, och äfven i Mannerdals
framskymtade en icke strax dämpad rörelse. Hans blick
träffade Bedas med ett så förunderligt uttryck, att
hon kände den såsom ett både glädje- och sorgebud.

Emellertid, emedan hon för första gången läste en
osäker mening i hans ögon, blef hon desto säkrare på
hvad hon hade att göra för att höja sig såväl i hans
som i sin egen tanke.

»Min bäste Ludvig», skyndade hon sig att taga ordet,
innan Mannerdal hann att svara, »hvad du är oförnöjd,
som icke kan finna dig tillfredsställd med blott
mitt sällskap! Jag har skäl att vara svartsjuk på
vår vän. Ty du bör veta att han är äfven min – ja,
en mycket värderad vän. Dessutom, huru skulle han
kunna derangera sin säkra ställning för att drömma
bort sitt lif, liksom vi skola göra under vår färd
på Nilfloden?»

»Men», inföll baronen, »du låter ju icke på det sättet
Mannerdal få svara sjelf. Nog kan en så skicklig man
som han finna en god ställning, då han återkommer.»

»Nej, vet du broder», inföll Mannerdal, som med en
nu strålande och begriplig blick tackat Beda, »din
tillkommande hustru har rätt. Dessutom bör ingen
tränga sig emellan ett nygift par – med undantag
förstås af Chevaliern ... Men hvar är då han .... jag
har aldrig saknat honom hos dig förut.»

»Chevalier ... hvar är du, gamle kamrat?» ropade
baronen undrande. Och vid hans röst kom det trogna
djuret fram bakom hvilstolen.

Men Chevaliern hade tydligen icke sin vanliga eleganta
hållning: hans öron slokade, och han såg så ömt på
husbonden, att denne fick tårarne i ögonen.

»Min stackars Chevalier», sade han, »du är bestämdt
icke frisk! Eljest skulle du begripa att din husbonde
för andra gången inträdt i lifvet.»

Chevaliern ville visa sitt vanliga glada och angenäma
väsende – men det gick icke.

*



17.

Tredje lysningsdagen.

Det är icke nödigt, att vi närmare uppehålla oss vid
den bestörtning och det missnöje, som majoren råkade
ut för, då han vid hemkomsten möttes af så stora
nyheter, hvilka Beda på ett enkelt, men hjertligt
sätt meddelade honom.

Giftermålet var han halft om halft beredd på, och han
såg deri en borgen för sig att fortfarande få hafva
sin dotter hos sig. Men den brådskande lysningen och
den omedelbara resan, det var saker som väckte hans
största harmsenhet.

Hvad beträffar kaptenen, sade han ingenting till
Beda, ännu mindre till Ludvig, men han förklarade
majoren vara fullkomligt tokig, om han ginge in på
att släppa ut sin dotter på sådant vis. Derpå kastade
han sig i den frambefallda vagnen, gaf kusken order
att köra allt hvad tyget höll ... och medan det
så i flygande gick fram, svor han hela vägen öfver
hela qvinnoslägtet och gaf sig sjelf minst tio dyra
löften att aldrig låta fånga sig af någon bland dessa
»skapelsens illfundiga plågoandar» ...

»Hon älskar mig – jag anar det bestämdt», tröstade han
slutligen sig sjelf, »men hon är svag ... alltför
svag! ... Nå, nå, den stackars idioten lefver icke
länge: han stupar väl der ute i Nilgyttjan, och då
torde nog en säker vän bli af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free