- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
380

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 351.) - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 352.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men huru länge än detta vidvarade, började dock
slutligen båda känna att de handlade orätt såväl mot
sig sjelfva som mot hvarandra. De hade ju intet att
förebrå sig. Deras outtalade känslor hade tvärtom
ledt, såsom all kärlek borde leda, till det goda.

Hvilkendera af dem, som först började se klart i dessa
angelägenheter är ovisst, men deremot är visst, att
de åter närmade sig allt mer och mer förtroendefullt
till hvarandra. Men något vidare blef det ej före
midsommar, och då man kom in i Juli, fruktade Beda
att hon åter skulle få ställa »frågor till framtiden»,
då hon en dag erhöll följande bref:

                »Dyraste fröken Beda!

Jag har länge känt, att det ’spartanska’ elementet i
min själ totalt öfvergifvit mig, och det är således
ett fullkomligt falskt begrepp från min sida att
längre kalla vår årsgamla vänskap ett ’kristligt
spartanskt förbund’. Jag har mycket grubblat på
hvilket ord lämpligast skulle kunna sättas i stället
för spartanskt, men jag är ej i stånd att finna mer
än ett, och det förefaller mig alltför djerft att
föreslå.

Skulle ni af ädelmod vilja frälsa mig ur denna nöd
och med det första sända mig det ord, som ni kan
hitta! Jag svär, att jag icke skall opponera mig,
hurudant det än blir.

                        Er ödmjuke tjenare

                        Gerhard Mannerdal.»

På denna skrifvelse fick juristen dagen derefter
svaret, som lydde:

                »Herr häradshöfding!

Jag har, för att gå eder önskan till mötes, äfven
’mycket grubblat’ för att få rätt på det lämpliga
ordet. Helst hade jag lemnat er flere att välja på,
men liksom ni har jag ej kunnat finna mer än ett, och
det kan jag icke ens tjena er med att nedskrifva. Jag
vill dock ge er en hänvisning. I fall ni i morgon
går i högmessan och stilla sitter qvar, tills
kungörelserna uppläsas, så tror jag att ni skall få
höra det der ordet.

                        Eder tillgifna
                        Beda von Hägerman.»

Söndagsaftonen fick Beda mottaga ett nytt bref, som
kom henne att blomstra lik en nyutslagen purpurröd
törnros, på hvilken solen med glödande strålar lyst:

                »Himmelska Beda!

Jag kommer från kyrkan, der jag aldrig tillförne
med sådan andakt har bedt. Emellertid trodde jag, att
predikan aldrig skulle taga slut.

Store gud, lefver jag väl i en på vanligt
sätt reglerad tillvaro, sedan jag hört det
saknade ordet och funnit att meningen, sålunda
förändrad, blir: Ett kristligt äkta förbund ...

Att tala om huru länge jag älskat er, tjenar till
ingenting. Ty ni vet att denna kärlek upprann vid
det första ögonblick, jag såg er, och ni tog fasta på
mig för evigt, då jag erhöll den kyss, som han, vår
bortgångne ädle vän, föreslog er att som belöning
gifva den kämpe, hvilken vann er rättegång vid
schackpartiet.

Ja, detta är något, som du vet, min djupt älskade
Beda, men hvad du icke vet, är att Ludvig under
min nattliga vaka vid hans sjuksäng tre gånger sade
till mig: ’Dig ensam unnar jag henne! Hon värderar
dig, och ni båda skola hålla mitt minne kärt.’ Sista
gången tillade han: ’Du älskar henne – jag har sett det,
men jag har pröfvat dig, och du har hållit profvet.’

Om jag nu upprört dig, så är det ju ändå ljuft att
minnas honom, som älskade oss båda och som vi båda
älskade.

I morgon – i dag är jag för upprörd att visa mig ute
– kommer jag till Lindaby för att höra hvad din far
säger ... Bered honom, du!

Han skall säga, och deri har han rätt: ’Hur förmätet
af en man utan förmögenhet att eftersträfva en så
rik hustru!’ Men jag tänker försäkra honom, att din
förmögenhet kommer att bli lika säkert skyddad af mig
som om den stode under flera främmande affärsmäns
händer. O, gud, hur jag räknar timmarne tills i
morgon! Detta bref kommer med sista ångbåten. Skall
äfven du räkna timmarne?» ...

                        Din
                        Gerhard.»

Majoren föll, om möjligt, ännu längre än från skyarne
vid den enorma missräkningen på mågskapet. Men då
Mannerdal infann sig, hade redan den makt, som han
förvärfvat sig öfver sin tillkommande svärfar under
ett års bekantskap, gjort sig gällande. Naturligtvis
var det obeskrifligt svårt, ja bittert, att uppoffra
kaptenen, men majoren kunde icke vägra sin myndiga
dotter att gifta sig med den man, som han sjelf
högaktade och värderade. Sålunda blef ja-ordet
gifvet med tillägg af de för honom sjelf tröstande
orden: »Åtminstone skall du, min käre Mannerdal, icke
experimentera bort kapitalet på jernvägar ... Men
Fredrik kommer ännu i qväll – gud hjelpe mig!»

De lyckliga hade så brådt att få göra sin
första promenad under det nya förhållandet, att
de omiskundsamt lemnade majoren ensam med sin
ångest. De gingo snart arm i arm genom samma allé,
der Beda gjorde sitt första försök att beherrska
den omedgörlige juristen, och då de satte sig på
den bänk, der det »spartanska förbundet» ingåtts,
utkräfde Mannerdal den andra kyssen såsom introduktion
till det »kristligt äkta». Huru långt voro ej deras
tankar från en sådan sakernas vändning, då Ludvig
tillstyrkte den första!

»Jag vågar icke fråga dig, min Beda», sade han, »när
du började erfara den sympati, som vi båda bäfvade
för att förklara?»

»Ack, nej, var ädelmodig, Gerhard, fråga ingenting,
som skulle komma mig att rodna!»

Mannerdal kände sig fullt tillfreds med svaret.

Då de temmeligen sent återvände in, hörde de genom
syrénhäcken utanför majorens kammarfönster ett
starkt uppträde mellan honom och kaptenen, hvaraf de
uppfattade följande:

»Farbror har behandlat mig oförsvarligt, ja, skamligt
oförsvarligt – är jag en man, som man håller för narr!
Hvarföre skulle den listige juristen nå’nsin få
komma på förtrolig fot i huset? Det är farbrors fel,
helt och hållet farbrors fel.»

»Är det verkligen så, du?» frågade majoren, som nu
också blossade upp. »Jag tänker att det i stället är
din egen skull! Om du ej på ett så ohederligt sätt
velat begagna det jordstycke, du narrat mig att sälja,
så hade jag ju aldrig haft skäl att tänka på någon
process derom, och så hade juristen icke heller
blifvit efterskickad. Ja, skyll dig sjelf att du gått
miste om en vacker brud, medförande 200,000 riksdaler
och Lindaby i arf ... men du har din jernväg, du!»

Kaptenen svor en hel rad, lät spänna för och reste af
i galopp. Denna gång kom dock ingen vacker illusion
om enkestånd att trösta honom. »Slut – radikalt slut»
... mumlade han gång på gång ..... »Den fördömda
bibanan!»

Uttydningar.



Lösning af Bokstafsgåtorna i föregående häfte, sid. 352: n:o 1, 1) Donau, 2) Oroust, 3) Nät, 4) Ansigte, 5) Utter; hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna Donau, slutbokstäfverna Utter; n:o 2: 1) Tub, 2) Ankar, 3) Sahara, 4) Sou, 5) Orion; hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna Tasso och slutbokstäfverna Braun.

Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 352: Fingerborg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free