- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
3

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Adolf Erik Nordenskiöld. Chef för svenska polarexpeditionerna 1864, 1868 och 1872-73. Oskar Th. Sandahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

matematiskt fysiska fakulteten. Under åren 1854–1855 åtföljde han sin
fader på dennes resa till Ural. Återkommen till hembygden, försvarade
han sin gradual-afhandling »om grafitens och chondroditens kristallformer»
i Helsingfors 1855 och blef i Juni 1857 promoverad till magister och
doktor i den nyss anförda fakulteten. Han innehade dervid första
hedersrummet bland magistrarne och det andra bland doktorerna.

Kort derefter utsatt för obehag, till följd af frimodiga yttranden,
hvilka illa upptogos af skuggrädda höga vederbörande, föranleddes
han att 1857 resa öfver till Stockholm, och denna resa blef afgörande
för hans framtida öde och verksamhet. Vid denna tid förbereddes
nämligen den första svenska expeditionen till Spetsbergen. Uppslaget
till dessa för de geografiska, meteorologiska och naturhistoriska
vetenskaperna så vigtiga expeditioner kan sägas hafva blifvit gifvet
af professor Sven Lovén, som år 1837 med ett hvalrossfångarefartyg
besökte Spetsbergen. Det var nu adjunkten Otto Torell, som, uppmuntrad
af Sven Lovén och ifrig att i den högsta norden få fullfölja sina
i Schweiz och på Island förut gjorda iakttagelser om glacierernas
rörelse och dermed i samband stående fenomen, å egen bekostnad
utrustade en vetenskaplig expedition till Spetsbergsöarne.
Nordenskiöld blef en bland Torells ledsagare, hvilka under 2 1/2
månaders tid af sommaren 1858 undersökte Spetsbergens vestkust med
rikt utbyte i många vetenskapliga hänseenden. Återkommen från denna
expedition, kallades Nordenskiöld, som genom flera under närmast
föregående åren utgifna arbeten [1] gjort sig känd såsom en framstående
mineralog, till professor och intendent vid den mineralogiska
afdelningen af Riksmuseum i Stockholm den 8 December 1858. Han antog
denna kallelse och öfverflyttade nu till Sverige. Riksmusei rika
mineralogiska samlingar blefvo ordnade i den utvidgade lokal, som de
för närvarande intaga och resultaten af sina arbeten å det mineralogiska
laboratoriet samt af sina iakttagelser under resor genom Sveriges,
Norges och Finlands flesta provinser äfvensom under kortare utflygter
till Tyskland, Frankrike och England, framlade Nordenskiöld i tätt
på hvarandra följande afhandlingar, tryckta dels i Kongl.
Vetenskaps-Akademiens handlingar och dels i Öfversigten af samma
Akademies förhandlingar. En följd af denna verksamhet var att
Nordenskiöld den 9 Januari 1861, således vid föga mer än 28 års ålder,
kallades till ledamot af Vetenskaps-Akademien, – och sålunda erhöll
den mest värderade utmärkelse som vårt land kan bjuda på forskningens
område.

Den första Torellska expeditionen till Spetsbergen hade emellertid
ådragit sig stor uppmärksamhet och väckt ett så lifligt intresse,
att Sveriges regering och ständer anslogo en betydlig summa till
en ny expedition, med syfte dels att verkställa möjligast omfattande
naturhistoriska undersökningar på Spetsbergen och i omgifvande haf,
dels att på den fasta polar-isen med hund-anspann söka framtränga
mot nordpolen. Så uppstod den svenska nordpolsexpeditionen af år 1861,
hvilken understöddes frikostigt af dåvarande prins Oscar,
Vetenskaps-Akademien och enskilde män samt ställdes under Torells
ledning. I denna deltog äfven Nordenskiöld jemte zoologerne och
botanisterne <i>F. A. Smitt, A. J. Malmgren, A. v. Goes</I> och G. v. Yhlen
samt geologerne, astronomerne och fysikerne C. W. Blomstrand, N. Dunér
och K. Chydenius.

Oaktadt många oförutsedda hinder (fartygen voro t. ex. länge instängda
af is i Treurenberg bay) blef en stor del af Spetsbergen omsorgsfullt
undersökt, och stora samlingar ur naturens alla riken hemfördes. Men
polarresan kunde i anseende till ogynnsamma isförhållanden icke
företagas. De geografiska och geognostiska resultaten af denna
expedition framlades år 1863 af Nordenskiöld i en afhandling [2]
, som
prisbelönades af kongl. Vetenskaps-Akademien.

Under år 1864 finna vi Nordenskiöld i sällskap med Dunér och Malmgren
åter på Spetsbergen. Denna tredje svenska expedition hade till
hufvudändamål utrönandet af möjligheten att derstädes anställa en
gradmätning, hvilken möjlighet konstaterades. Tillsammans med Dunér
utgaf Nordenskiöld redan samma år "Anteckningar till Spetsbergens geografi» och »Förberedande undersökning rörande en gradmätnings utförbarhet
på Spetsbergen». De geologiska iakttagelserna offentliggjordes af
Nordenskiöld år 1866 i hans »Utkast till Spetsbergens geologi», hvilken
afhandling äfven erhöll akademiens pris och blef, såsom flera
andra af Nordenskiölds skrifter, öfversatt till engelska språket.

Intresset för expeditioner till den höga norden hade
fortfarande stegrats såväl genom de i dessa trakter
hittills vunna resultaten, som genom förhoppningen
att kunna en gång uppnå det, som icke lyckats för de
föregående expeditionerna. Nordenskiöld höll detta
intresse varmt och vaket och vann i Göteborgs läns
landshöfding, grefve A. Ehrensvärd, samt i flera
andra enskilda mecenater inom nyssnämda samhälle,
bland hvilka namnet Oscar Dickson här framstår
i första rummet, kraftiga befordrare af en ny
polarexpedition. Svenska regeringen lemnade till
den samma postverkets ångfartyg Sofia, bygdt för
vinterpostföring, och utrustade fartyget fullständigt
under befäl af kaptenen vid kongl. flottan, friherre
F. W. v. Otter samt löjtnant L. Palander. Jemte
Nordenskiöld såsom hufvudman för expeditionen
utgjordes deltagarne af zoologerne F. A. Smitt,
A. J. Malmgren och A. E. Holmgren, botanisterne
Th. M. Fries och Sv. Berggren, fysikern S. Lemström
samt, såsom geolog och mineralog, G. Nauckhoff.

Denna expedition, den fjerde från Sverige inom loppet
af elfva år, afgick från Tromsö den 19 Juli 1868. Dess
första mål var Beeren Eiland, en liten, dyster,
naken, af dimmor och ett stormigt haf omhvärfd ö,
halfvägs mellan Norge och Spetsbergen. Under fem dagar
undersöktes den samma, och medfördes derifrån, bland
annat, talrika växtaftryck ifrån öns stenkolslager,
hvilka utvisa att under förgångna verldsperioder en
rik växtlighet derstädes funnits i stället för den nu
rådande ytterliga torftigheten. Derpå styrde man till
Spetsbergen, hvilkas sydliga, vestra, nordvestra och
nordliga delar undersöktes i alla riktningar. I hafvet
mellan Spetsbergen och Grönland anställdes lödningar
ända till 15,000 fots djup, och genom dem erhölls den
öfverraskande vissheten om djurlifvets förekomst äfven
på dessa oerhörda djup. Ett hufvudändamål var att
sednare på hösten söka framtränga så långt som möjligt
mot polen. De iakttagelser, som under föregående
resor blifvit gjorda rörande isförhållandena i hafvet
norr om Spetsbergen, hade gifvit anledning till den
förhoppningen, att den nämda årstiden skulle egna sig
bättre till dylika försök, än sommaren: det lyckades
också för »Sofia» att den 19 September uppnå 81° 42’
n. br., hvilket är den högsta breddgrad till hvilken
något fartyg framkommit. Ett nytt försök i första
dagarne af Oktober var nära att medföra fartygets
undergång. Den 20 Oktober 1868 återkom expeditionen,
med rika skatter af naturhistoriska samlingar, till
Tromsö samt i början af November till Sverige. Den
engelska Geographical Society sände nu Nordenskiöld
sin stora guldmedalj, många andra utmärkelser att
förtiga.

De astronomiska ortbestämningarne, hvilka gjordes
under 1868 års expedition, finnas meddelade af
Nordenskiöld i Öfversigten af Vetenskaps-Akademiens
förhandlingar för 1870.

Under sistnämde års sommar företog Nordenskiöld,
åtföljd af mineralogen Nauckhoff, botanisten Berggren
och kemisten Nordström, en resa till Grönland, för
att anställa naturhistoriska forskningar och äfven
för att på ort och ställe skaffa sig säker kännedom om
huruvida eskimå-hundar kunde vara lämpliga att använda
för en möjligen blifvande slädfärd från Spetsbergen
mot polen. Om detta djurs oanvändbarhet för en dylik
färd blef han här öfvertygad. Han företog, åtföljd
af Berggren, en vandring under flera dagar inåt på
Grönlands 2,000 fot höga inlandsis, – den längsta
ditintills utförda vandring af detta slag. På Disko-ön
fann han de oerhördt


[1] "Beskrifning öfver de i Finland funna
mineralier"; "Om malachitens sammansättning
och kristallform"; "Undersökning af några vid
Nischni-Tagilsk förekommande kopparfosfater";
"Försök till teoretisk beräkning af sammansatta ämnens
egentliga vigt" m. f.
[2] Geografisk och geognostisk
beskrifning af nordöstra delen af Spetsbergen och
Hinloopen strait. Vet.-Akad. handl. 1868.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free