Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Adolf Erik Nordenskiöld. Chef för svenska polarexpeditionerna 1864, 1868 och 1872-73. Oskar Th. Sandahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora meteoriter, hvilka sedermera genom en särskild
svensk expedition afhämtades och nu pryda museerna
i Stockholm och Köpenhamn. En ofantlig mängd
växtaftryck från olika geologiska åldrar hemfördes
äfven af Nordenskiöld från Grönland och hafva i hög
grad bidragit att sprida ljus öfver fornverldens
flora i dessa trakter. I en särskild afhandling
har N. redogjort för denna synnerligen resultatrika
grönländska resa.
Nordenskiöld upphörde emellertid aldrig att tänka på
nordpolen. Denna tanke tog slutligen form i ett förslag
till öfvervintring på Sju-öarne, en ögrupp norr om Spetsbergen,
hvarifrån under våren, sedan solen återvändt till
dessa trakter, en slädfärd skulle företagas mot
polen. Till underlättande af denna färd skulle renar
medföras, icke för att med dem resa kungsskjuts
till polen, såsom må hända en och annan föreställt
sig att meningen var, utan för att i renarne dels
äga en hjelp vid framskaffandet af de för en sådan
färd oundgängliga förnödenheterna och dels genom
deras successiva nedslagtande hafva tillgång till
ett proviantförråd, som kunde väsendtligen föröka
den tid man behöfde egna åt vandringen med släda
mot polen. Samma mecenater i Göteborg, hvilka till
så väsendtlig del bekostat 1868 års expedition,
erbjödo å nyo med sällspord frikostighet de nödiga
penningemedlen, och svenska regeringen ställde
postångfartyget Polhem till Nordenskiölds förfogande
samt beordrade kronobriggen Gladan att transportera
till Spetsbergen de för öfvervintringen behöfliga
förråden. Derjemte förhyrdes lastångaren Onkel Adam,
att öfverföra de förråd, hvilka icke rymdes på de
förstnämda fartygen. På detta sätt kom 1872 och 73
års svenska öfvervintringsexpedition till Spetsbergen
till stånd.
Mångfaldiga oväntade missöden hindrade den samma att
uppnå sitt åsyftade ändamål, att framtränga så långt
som möjligt mot polen. Förut aldrig erfarna ogynnsamma
isförhållanden hindrade expeditionens fartyg att
framtränga till Sju-öarne. Icke blott Polhem utan
äfven de båda andra fartygen, Gladan och Onkel Adam,
hvilka för ett sådant öde voro oberedda, blefvo
instängda af is i Mosselbay å Spetsbergens nordkust,
och samma öde drabbade äfven ett stort antal norska
fångstmän på några mils afstånd från den svenska
expeditionens tvungna vinterqvarter. Stormar bröto
norrmännens isfängsel, så att de flesta af dem kunde
återvända hem, men för de svenska fartygen förblef
detta omöjligt. Då förråden ej voro beräknade för
så stort antal personer, som nu måste tillsammans
öfvervintra, nödsakades man minska de dagliga
rationerna. Följden häraf blef, att de annars så sunda
polartrakternas hemska mordengel, skörbjuggen, började
inställa sig, trots alla ansträngningar att hålla
sjukdomen på afstånd. Ingen af svenskarne föll dock
offer för sjukdomen. Genom oaktsamhet af de lappar,
som skulle vakta de från Norge medförda renarne,
sprungo dessa sin väg. Man måste helt och hållet
afstå från den tilltänkta färden mot polen. Emellertid
företog man ända till
Nils Adolf Erik Nordenskiöld.
(Illustration Evald Hansen.)
60 dygns vandringar på nordöstra delen af Spetsbergen,
benämd Nordostlandet, hvars storlek och läge noggrannt
utforskades, och öfver hvars inre isplatå en flera
veckors djerf och svår vandring utfördes.
Sedan omsider isstängslet utanför Mosselbay blifvit
brutet under Juli 1873, kunde de svenska fartygen
med sina besättningar, för hvilkas öden allvarliga
farhågor började hysas, återvända till fäderneslandet,
hemförande rika samlingar af många slag, bland
dem ytterst talrika växtförsteningar från den
tid då kritbergen aflagrades i dessa trakter. Det
vetenskapliga utbytet af denna öfvervintring är
högst betydelsefullt. Många alldeles oväntade rön äro
gjorda med afsende å växt- och djurlifvet under den
långa polarnattens oupphörliga mörker och köld. De
meteorologiska, fysiska och astronomiskt geografiska
observationerna lemna värderika bidrag till lösning
af mången ännu dunkel fråga inom dessa vetenskapers
områden.
Det gifves kanske mången, som icke rätt förstår
hvarföre man kan vilja våga så stora insatser af
lif och gods för ett så »onyttigt» ändamål, som att
framtränga till nordpolen. Men det är också ingalunda
äran af att hafva uppnått den hittills otillgängliga
punkt på jordklotet, som man kallar nordpolen,
hvilken är sjelfva den drifvande kraften till
utförandet af alla dessa vågsamma expeditioner till
polartrakterna. Här finnes så mycket annat af vigt
för vetenskapen att utforska. Kännedomen om formen
på det verldsklot, som blifvit anvisadt åt menniskan
till hemvist, är icke ännu absolut noggrann, just
emedan man icke ännu lyckats utforska polarbassinens
fysikaliska och geografiska beskaffenhet. Af denna
beskaffenhet kunna äfven möjligen många meteorologiska
fenomen å norra halfklotet bero, hvilkas utredande
kan blifva af stor praktisk betydelse. För historien
om vårt jordklots utveckling, för dess förgångna
fauna och flora lemna de förstenade aflagringarne
af djur- och växtlemningar i dessa trakter de
vigtigaste bidrag. Kännedomen om djur- och växtlifvet
i polarhafvet är ännu ofullständig. De nya och
öfverraskande iakttagelser i detta hänseende, som
blifvit gjorda under svenska spetsbergsexpeditionerna,
synnerligast den sednaste, ådagalägga detta till
fullo. I allt detta ligger ju en mäktig driffjäder
för vetenskapsmannen, hvars håg ligger åt detta
håll, att icke sky några mödor eller uppoffringar,
för att kunna från nejder, hvilka på en gång tjusa
och afskräcka, eröfra sanningar, hittills dolda i
polarnattens ogenomträngliga mörker.
En vetenskapsman med sådan håg har Adolf Erik
Norskiöld visat sig vara. Den nordenskiöldska ättens
hos dess föregående generationer framträdande
skaplynne af varmt sinne för naturforskning, af
orubblig trohet mot den idé, som en gång blifvit
ställd såsom lifvets uppgift, och af okuflig
ihärdighet i denna idés genomförande, – detta
skaplynne går hos honom i stegradt mått igen, och
det uppenbarar sig äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
