Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska bilder. VIlla Doria-Pamfili. D. - Runohällen. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. -th-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det icke minst fängslande i Villa Pamfili är dess
antiqvitetssamlingar. Helt nära Casinot har man
upptäckt antika grafvar och columbarier, som innesluta
målningar, inskrifter, skulpturer och vaser af stort
intresse. Sjelfva Casinots fasad är nästan helt och
hållet betäckt med inmurade antika basreliefer. En
vacker framställning af Paris’ dom ses i ingången
till höger. Bland statyerna erinra vi om den på
lejonet sittande Kybele.
Villan tillhör för närvarande en furst Doria. Minnet
af den slägt, som först anordnade denna herrliga
sammanfattning af skön konst och skön natur, bevaras
emellertid ännu genom det dubbla namnet Doria-Pamfili.
D.
-
Runohällen.
Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen.
Det var en vacker afton. Dagen hade dock förut varit
regnig och åskan hade gått; men mot aftonen klarnade
himmelen åter upp, luften kändes så frisk och ren,
och solen lekte »tittut» mellan de ljusa, luftiga
skyarna. Hvad björkskogen doftade och marken syntes
grön! Huru nickade icke blommorna åt hvad vinden
hviskade i deras öra, och huru muntert drillade icke
fåglarna! Gångstigen liknade visserligen nästan mera
en bäck än en väg; men hvad gjorde det? Det var
herrligt ändå att vandra på den. Den lilla stigen
förde mig mellan vexlande skogiga kullar och ängar,
som nyss voro slagna och der höet stod i vålmar,
fram emot en gammal kyrka, hvars spånbelagda tak och
spetsiga spira, öfverväxta af mångfärgade lafvar,
sågo helt uppfriskade ut efter regnet och hvars
blyinfattade små rutor glänste i solskenet med alla
regnbågens färger. Här mynnade gångstigen ut i en
körväg, som förde till prestgården, och jag följde den
tanklöst genom en dunge af barrträd. I ett nu stannade
jag vid en flat berghäll. Jag hade många gånger gått
der fram, utan att märka något ovanligt, men nu,
då regnet hade tvagit bort dammet, som vanligen
lådde vid stenen, såg jag att det var en gammal
runohäll. På den flata hällen, hvaröfver nu vägen
gick fram, syntes en ståtlig orm med krönt hufvud,
hvilken i prydliga krökar slingrat sig fram till vår
tid, bärande i runor ett knapphändigt budskap från
förgångna tider, talande ett af vårt fredliga slägte
knappast förstådt ord om hjeltefäder. Jag böjde knä
vid den gamla skriften och med stor svårighet och
stundom halft gissande mig fram, läste jag den nötta,
nästan utplånade runslingans ord. De lydde:
»Emund lät hugga sten denna efter Vibjörn son sin. Han
dog hos Greker. Gud hjelpe själ hans!»
Jag reste mig åter upp och fortsatte min väg. Hvad
dessa okända namn gåfvo mig mycket att tänka på!
Hvem var Emund och hvem hans son Vibjörn? Drog han
som en djerf viking omkring på hafven, spred han
skräck och fasa på Arkipelagens undersköna öar eller
stod han kanske bland andra »yxbärande barbarer från
Thule» kring »Kyrialax’ stol» i Miklegård?
Så frågade jag mig sjelf, i det jag lemnade vägen
och fördjupade mig i skogen mer och mer. De gamla
träden sänkte sina regntyngda grenar emot marken,
och då jag händelsevis stötte till någon af dem,
öfverstänktes jag af skimrande droppar, hvilka,
lika glänsande diamanter, hängde på björkarnas
blad eller tallarnas doftande grenar. Solen närmade
sig himlabrynet och dess strålar irrade nu mellan
trädstammarne, spridande öfver den gamla skogen ett
förtrollande skimmer af guld och rosenrödt.
Ensam i skogen, omgifven af höga furor och björkar med
smärta, hvita stammar och luftiga kronor, glänsande
af regnet och qvällens egendomliga belysning,
fattades jag af en underbar känsla. Det föreföll mig,
som hade jag kastat verkligheten bakom mig, då jag
lemnade vägen, som befunne jag mig i en trollverld,
som skulle jag upplefva någonting sällsamt. Jag gick
framåt drömmande. Skogen blef allt tätare. Väldiga
ekar sträckte sina skäggiga grenar emot mig, skakade
sina hjessor och tycktes mig tala om fordna dagar,
då de voro ollon, fallande från moderekens gren, och
plantor, spirande ur jorden. Huru lång tid hade icke
förgått sedan dess? Och likväl var en gång äfven
modereken ett ollon, fallande
från en annan moderek ned på marken, liggande
der i den
fuktiga mossan, fångande solstrålen, drickande
regndroppen och bärande inom sitt sköte rötter och
stam, krona och blad. Kanske lefde på den tiden
Vibjörn Emundsson?
»Väldiga, gamla ek», utropade jag i tankarne, »om
du kunde förtälja mig, hvad din moder såg, medan hon
ännu var ett ollon!»
Då rasslade det mellan grenarne: ett ollon föll. Det
for från gren till gren, afskakande en helt liten
skur af regn öfver mig, men jag sträckte upp min hand
och fattade det i luften. Kanske hade en ekorres tand
eller en nötskrikas näbb lösgjort det? Kanske äfven –
jag älskar att tro det – hade eken skickat det med
ett budskap till mig?
»Du önskar att höra om förgångna tider», tycktes mig
ollonet säga. »Se är bättre än höra. Öppna dina ögon
och se!» – – –
En stor hök höjde sig på starka vingar och sväfvade
upp emot skyn. Den kretsade stilla i den klara luften,
simmande mellan molnen. Jag hörde en knäppning och ett
egendomligt hvinande ljud. Höken slog ett våldsamt
slag med sitt väldiga vingpar och sjönk död till
jorden. Jag vände mig om, och ett stycke ifrån mig
åt sidan stod en yngling, nästan en gosse. Han bar
båge i handen och höljdes af en drägt, som icke kunde
tillhöra en bondgosse i våra dagar. En kort kjortel
af hvitt vadmal slöt sig om hans kraftiga gestalt
och var tillfästad omkring lifvet med ett skinnbälte,
prydt med metallsirater. En knif hängde vid det samma
i sin slida. Hans hufvud betäcktes af en röd mössa
med topp och från mössan ringlade sig det ljusbruna
håret i tjocka, oregelbundna bucklor ned på hans
axlar. Ansigtet kunde icke egentligen kallas vackert,
men det hade ett egendomligt uttryck af stolthet
och djerfhet, på samma gång som fasthet. På munnen
låg ett knappast skönjbart leende och ögonen voro
hvassa och glänsande som slipadt stål. Jag tyckte
mig förstå att ynglingen var Vibjörn Emundsson.
Han lutade sig ned och tog upp höken från marken.
»Det var högt sigtadt, min fosterson», sade en man,
som i det samma trädde ut ur skogen, »och väl träffadt;
dock sigtade din fader Emund ännu högre och
träffade ännu säkrare.»
»Hvi så?» sporde ynglingen.
»Den tiden rådde hedentro i landet, men din fader
var en af dem, som först öfvergåfvo den och slöto
sig till hvite Krist. Så blef offertid, och traktens
folk samlades för att blota vårblot; vardt då läran
om hvite Krist förkunnad för de der församlade. Men
folket hängde ännu vid hedna gudar och ville ej tro
på hvite Krist. Emund stod bredvid den kristne presten
och lyssnade till, huru han talade om den sanne
Guden och lofvade hans makt. Han lyssnade äfven till
roset öfver deras gudars makt och kraft som höllo
vid den fordna seden. Då grep Emund bågen, lade
pil på sträng och sköt. Pilen satt i afgudabelätets
hufvud. Så gjorde han med ett dristigt skott hela
nejden till kristen; ty hvem tror väl mera på gudar,
hvilka ej ens förmå straffa den, som gör dem till
mål för sina pilar?»
»Det var ett djerft skott», sade Vibjörn, »och
lär du dermed vilja säga mig, att få äro sina fäders
likar nu för tiden.»
Gubben log, men svarade ej, och ynglingen fortfor:
»Jag ville draga ut ur landet och förvärfva mig ära
och gods, så som mina fäder fordom; men då säger min
moder, att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
