- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
7

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runohällen. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. -th-

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

långt bättre att stanna i landet, odla sin jord,
dyrka sin Gud och vara nöjd, och fader min ler blott
och säger: Blif först en man. Är det då ej dådet,
som fostrar gossen till man?»

»Fosterson», sade gubben, »sedan lång tid har jag
ämnat dig skepp och gods, om du ville fara ut på
handelsresor, och har jag nu sport att ett skepp
ligger fullt rustadt till färd icke långt härifrån,
och är det sagdt, att halfparten i skeppet är fal,
och mitt råd är, att vi köpa det ännu i morgon.»

Skeppet blef nu köpt och jag såg ynglingen, glad
och full af mod, säga sina fränder farväl. Jag såg
hans moder fästa om hans hals en helig skyddsbild
och hviska i hans öra sitt sista afskedsord. Jag såg
hans fader lemna honom en dolk till ett järtecken,
som han skulle bringa Väringa-drotten, hvilken en
gång, som landsflyktig yngling, gästat hans hus,
innan han drog till Holmgård.

Skeppet lyfte sina segel och flög som en väldig
hafljuse ut öfver vågorna, men hans moder lutade
sitt hufvud mot sina händer och utbrast: »Så säger
mig hugen ... han vänder aldrig åter.»

Men min tanke lemnade föräldrarne och flög öfver
hafven med Vibjörn – först på handelsresor i
Bjarmaland. Här köptes gråverk och zobel, och
marknaden varade i tio dagar, men på den elfte
uppsade vikingarne freden, och blefvo då de varor,
som de gifvit i utbyte mot pelsverken, med våld
återtagna. Jag såg huru de plundrade tempel och
krossade afgudar, hvilkas smycken de röfvat. Jag
såg strider och vapenskiften i mängd, men min tanke
ilade, Vibjörn i förväg, uppför och utför de ryska
floderna ned till det Svarta, det »gästvänliga»
hafvet. Tanken ilade med strömmen i Bosporen och
stannade i Miklegård.

För min tanke låg Öst-Rom, den herrliga staden
på sina sju kullar, omgifven af hafvet på trenne
sidor. Der syntes i täflande prakt kyrkor med gyllene
dômer och kejserliga palatser med marmorkolonner och
mosaik-målningar. Der sträckte sig Hippodromen, 1100
fot lång, smyckad med den fordna grekiska konstens
skönaste skapelser. Der reste sig Triklinion,
kejserliga palatset, bland herrliga trädgårdar;
der höjde sig Hagia Sophia. Der låg då för min tanke
Konstantinopel, upptagande hela verldens rikedomar,
som från det Gyllene Hornet
[1]
strömmade i hennes
sköte, jordens skönaste stad, inför hvilken tvenne
verldsdelar täflande smycka sig och som tvenne haf
bada med sina vågor. Der låg den, sträckande sig
i badet, lik en österlandets drottning i vällustig
njutning, skön, men en fallen skönhet, förvekligad,
förslafvad, försjunken i laster, medan den skröplige
Constantin Monomachos satt på sin darrande tron vid
den åldriga Zoës sida, vaktad af lejde barbarer och
trolöse slafvar.

Otaliga skepp ila från Bosporen in i det Gyllene
Hornet, eller skynda derifrån åter ut i Bosporen. Det
skulle väl löna mödan att anställa en jemförelse
mellan dessa alla olika farkoster, tillhöriga alla
den då kända verldens nationer; men vi måste lemna
dem åsido, endast betraktande det, som förde Vibjörn
till målet för hans färd – Miklegård. Skeppet är
måladt ofvanom vattengången, vimpelprydt och seglen
af färgadt tyg. I framstammen bär det bilden af ett
manshufvud och lyser af förgyllning. Tydligen önskade
Vibjörn att taga sig väl ut med sitt skepp, då han
styrde fram mellan Bosporens undersköna stränder; men
hans lilla farkost märkes knappast, der han, följande
krökningen af Europas kust, ilar med strömmen ned
till det Gyllene Hornet. Kanske var det derföre med en
känsla af sårad fåfänga, som nordens son för första
gången satte foten på Öst-Roms jord; men om så var,
qväfdes denna känsla snart af häpnad och beundran
öfver det nya, det sköna, som mötte hans öga.

Snart stod han vid det kejserliga palatset. Dess
sydvestligaste flygel – Excubita – var väringarnes
boning. Den norske konungasonen Harald Sigurdsson,
sedan Hårdråde kallad, var då anförare för en del
af väringarne, och järtecknet, som Vibjörn lemnade
honom från sin fader, förskaffade honom ett vänligt
emottagande. Harald gömde ännu
i sin hugkomst, huru gästvänligt Emund i sitt hus
upptagit den från Norge flyktande unge fursten. Han
skänkte sonen ett kostbart svärd, men dolken,
som Vibjörn bragte med ifrån hemmet, bad han att
få behålla.

Vibjörn blef nu en af väringarne. Med hvilka känslor
af innerligt allvar svor han icke sin ed om trohet mot
kejsaren? Det syntes honom, som vore han, han ensam,
nu ålagd att vaka för den åldrige mannens säkerhet
och skydda honom för fiender. Snart upptäckte han,
att sådana funnos öfverallt, att i hela det stora
riket fanns icke någon, som var kejsarens pålitlige
vän, men att fiender vaktade vid rikets gränser, bodde
i Konstantinopel och lurade kanske farligast inom det
kejserliga palatsets marmorväggar. Snart märkte han,
att Harald var föga att tro, och denna upptäckt
sysselsatte hans tanke, under det han långsamt,
med spjutyxan i handen, vandrade de för vaktgöringen
afmätta stegen i Triklinions vestibul och uppmärksamt
betraktade de med dyrbara marmorarter belagda väggarne
och det mosaik-målade taket. Hvilka planer för
kejsarens trygghet och sitt eget stigande uppgjorde
han icke, der han stod, stödjande sig emot spjutyxan
och lyssnande så, som om hvarje fiber i hans kropp
varit öra! Icke att kejsarens egen person drog hans
hjerta till sig, visst icke. Den åldrige vällustingen
kunde han endast förakta, men hans oförderfvade sinne
skattade troheten högst bland alla dygder.

Så förgingo småningom några år under enformiga
vaktgöringar kring kejsarens person, i palatset eller
på hans utflygter i Konstantinopels grannskap. Harald
Sigurdsson var ej längre anförare för en del af
väringarne, och sedan någon tid syntes han ej mera
i staden; han var försvunnen. Ingen visste, om han
fullföljt sin plan att återvända till Holmgård eller
om han ännu dvaldes någonstädes i Miklegård. Dofva
rykten gingo, att han förverkat kejsarens nåd
och försmäktade i fängelse eller funnit sin död
för de vilda djur, som underhöllos för spelen
på Hippodromen.

Det var en natt. Vibjörn stod utanför dörren till
kejsarens sofrum, vaktande med sin yxa i handen och
färdig att på minsta kallelse, vid minsta buller ila
till Constantins hjelp. Han visste, att eunukerne
hatade kejsaren och tydligare än vanligt hade folket i
Miklegård uttryckt sin harm, då kejsaren föregående
dagen mellan sin gemål, den åldriga Zoë, och
Skleräna, sin sköna älskarinna, visade sig i Hagia
Sophia. Vibjörn anade att något förestod, och han
väntade otåligt, medan nattens timmar skredo och djup
tystnad herrskade i palatset. Hastigt vände sig en
dörr på sina gångjern, och en qvinnogestalt, inhöljd
i en slöja af byssos, visade sig bakom Vibjörn. Så
snabbt och så ljudlöst rörde hon sig framåt, att
icke ens den spanande väringen förnam hennes närvaro,
förr än hon stod alldeles bakom honom och hviskade: »Ni
är tapper och trofast. Vill ni då rädda en olycklig,
som försmäktar i palatsets underjordiska fängelser?»

Vibjörn spratt till vid ljudet af denna röst. Han
vände sig om och stod ansigte mot ansigte med
kejsarinnans unga fränka, Maria.

»Följ mig», fortfor flickan och fattade hans hand,
»endast ett ögonblick!»

"Icke ett ögonblick kan jag lemna vakten vid kejsarens
dörr», svarade han.

Den unga qvinnan gjorde en rörelse af otålighet. »Den
helige Olaf befaller dig, att du skall bistå hans
broder», utbrast hon. »Låt en annan väring intaga
din plats!»

Vibjörn tvekade ännu.

»Hela palatset sofver», fortfor hon. »Kom, så visst
som du en gång hoppas på den helige Olafs förbön
hos Gud!» och hon omvred helt sakta nyckeln till den
kejserliga sängkammaren och stack den i sitt bälte,
»Det är ej längre tid att tillkalla någon annan»,
sade hon. »Kom!» och hon drog honom med sig till
andra sidan af salen, der en dörr öppnades liksom af
sig sjelf, och Maria med Vibjörn vid handen nedsteg
utför en mörk, endast af en liten lampa upplyst
trappa, Maria


[1] Konstantinopels hamn, tidigt af grekerne benämd
Chrysokeras. Red. anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free