Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runohällen. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. -th- - Något om växternas rotbildning. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det flämtar svagt och slocknar. Då förstår hon, att
hennes sons lifslåga icke mera brinner på jorden. Hon
tiger med sin sorg, men i nattens stillhet flyta de
tysta tårarne öfver den ende sonens öde.
År hafva förgått. Jag såg fadern åldrad och modern
med nedböjdt hufvud stå vid hällen, der jag stått,
läsande de då nyhuggna runorna, som Emund låtit rista
till sin son Vibjörns minne, då hans död »hos Greker»
af andra hemkommande väringar blifvit bekräftad. Jag
igenkände moderns fromma sinne i slutorden: »Gud
hjelpe själ hans.» Hon stod nu der, medan hennes
läppar upprepade bönen och rörde sig utan ljud,
och de varma tårarne droppade ned på runristningen
och kom den att synas ännu tydligare, medan månen
strålade på himmelen och nattviolerna doftade
... »Gud hjelpe själen» ...
»Gud hjelpe själen!» utbrast jag helt högt. »Han
var en barbar, men han var trogen» ...
I detta ögonblick var synen försvunnen. Jag väcktes
till verkligheten vid ljudet af min egen röst. Jag
förnam en känsla af kyla och märkte att jag stod
genomvåt i skogen. Månen sken öfver mig och jag
befann mig helt nära runohällen, hvars ormslinga
glänste af våta droppar. Var det regnet, eller var
det de ännu outplånade moderstårarne, som återkastade
månens strålar? ^
-th-
Något om växternas rotbildning.
Vi blicka med vördnad upp på den groflemmade furan,
som kämpat mot århundradens stormar och snö, vi
tjusas af den blyga linnéan, som nickar i skogens
dunkelgröna skygd, men begå dervid ofta samma
orättvisa, som i våra egna menskliga förhållanden,
då något väcker vår undran eller smeker vårt öga
– vi glömma det undangömda, anspråkslösa arbetet,
för att skänka vår hyllning åt dess stolta och sköna
verkningar. Och likväl, det fördolda arbetet i jordens
sköte är det som knyter furans grenar och med jättetag
håller henne fast i marken; det tysta arbetet är det
som uppehåller den lilla skogsblommans fina stängel
och sprider rodnaden på hennes täcka kind.
Visserligen erbjuder växtens rot ingenting fängslande
för blicken, men också har den en annan uppgift, än
att flygtigt fägna ögat. Det synes som om skaparen
velat försköna det som är afsedt att betraktas
och nekat all fägring åt det som undandrager
sig våra blickar. Under det bladen på grenarne
behagligt vaja för vindens smekningar; under det
stammar, grenar och blommor kläda jorden i skön
färgrik drägt, fullgöra rötterna sina sysslor i
mörkret, beröfvade alla lysande färgskiftningar,
all regelbunden formskönhet. Dessa organer,
som blifvit så styfmoderligt behandlade, hvad
skönheten beträffar, hafva likväl fått några af
de vigtigaste förrättningarne i växtlifvet på sin
lott.
Vare sig vi betrakta trädet, som
sträcker sin krona mot
skyarne, eller blomman, som höjer sig några tum
från jorden, så måste vi tänka oss en sällsam kraft,
som förmår att borra dess rötter ned i jorden. Inga
pålkranar, inga eggjern, ingen hacka eller spade
underhjelpa deras sträfvan att tränga nedåt, och
likväl arbeta de sig fram genom den hårdaste mark,
sänka sig i vatten, ja, spränga sjelfva klippan, för
att nå sitt mål. Denna instinktlika drift, som klokt
begagnar sig af hvarje fördel eller undviker hvarje
hinder, kunde fresta oss att med vissa naturdyrkare
antaga hos hvarje växt en själ, som tänker och handlar
för dess bestånd. Om man t. ex. vänder om en groende
planta och ställer den så att säga med hufvudet nedåt,
så dröjer det icke länge förrän stammen och roten
hafva vändt sig om, den förre för att sträfva mot
ljuset och den sednare för att sänka sig i jorden.
Hvad kan orsaken vara, som hos rötterna bestämmer
denna naturliga och oemotståndliga sträfvan mot
jorden? Vilja de undvika ljuset, hvars inverkan skulle
skada dem? Söka de fuktighet? Att ingendera delen är
fallet, visas genom ett enkelt försök. Vi lägga några
frön på en fuktig svamp, som vi instoppa i ett uti
båda ändarne öppet glasrör, och upphänga detta så,
att dagsljuset endast får belysa den nedre delen af
glaset. När fröna gro och skjuta rötter, skall man
snart få se huru rottrådarne nedstiga till glasets
undre del, der de blifva fritt hängande. Det är då
icke för att undvika ljuset som de sänkt sig nedåt och
icke heller är det för att söka fuktighet, ty i sådant
fall skulle de ju stannat i den fuktiga svampen.
Man har då kommit till den förmodan, att tyngdkraften
måste hafva något att beställa med rotbildningen,
och denna åsigt vinner sin bekräftelse genom ofvan
beskrifna experiment, som
ännu bättre åstadkommes, om man planterar fröna i en
med jord fylld låda, i hvars botten borras en mängd
hål. Rötterna tränga sig då ned genom hålen och blifva
hängande i luften. Den engelske fysikern Knight har
genom en enkel uppfinning bevisat riktigheten af
nämda förmodan och åskådliggjort jordattraktionens
inverkan på växternas rötter. Han inrättade ett
hjul på det sätt, att några små blomkrukor med
öppen botten fastbundos i liggande ställning vid
kanten af hjulet och med bottnarne vända ifrån
hjulets axel. Hjulet, som genom vattenkraft
sattes i rörelse i vertikal riktning, gjorde
hundrafemtio hvarf i minuten. Genom denna rotation
framkallades den kraft, som i mekaniken är bekant
under namnet centrifugalkraft, och dermed upphäfdes
äfven tyngdkraftens inverkan. Blomstjelkarne, som
under vanliga förhållanden vända sig åt himmelen,
d. v. s. tvärt emot tyngdkraftens inverkan, vände
sig nu tvärt emot centrifugalkraftens, det vill
säga åt hjulets medelpunkt. Rötterna, som under
vanliga förhållanden sänka sig i jorden, vände sig
deremot i motsatt riktning mot den kraft, som här
ersatte tyngdkraften, och sträckte sig rätt ut ifrån
hjulets medelpunkt.
Detta märkvärdiga experiment har sedermera upprepats
på så sätt, att man gifvit det kringsvängande
hjulet en horisontal i stället för vertikal
ställning. Blommorna utsattes derigenom för
tyngdkraftens och centrifugalkraftens samfällda
inverkan, och resultatet blef hvad man väntat:
de små rötterna togo nu en riktning midt emellan
den vertikala och den horisontala, under det
blomstjelkarne i motsvarande grad vände sig uppåt. Ju
hastigare hjulet kringsvängdes, desto mindre lutning,
visade rötterna emot jorden, och när hastigheten
blef mycket stor, strålade de alldeles horisontalt
ut ifrån hjulet.
Genom dessa försök är tyngdkraftens inverkan på
växternas rotbildning satt utom allt tvifvel. Låtom
oss dock icke glömma, att denna rötternas sträfvan
att sänka sig i jorden ingalunda är blott och bart
mekanisk. Vi måste äfven förutsätta en organisk
verksamhet, som tillkommer växten såsom lefvande
varelse. Rötternas yttersta spetsar äro alltid
försedda med liksom en liten mössa, bildad af
fina och mjuka celler; denna rotmössa är i främsta
rummet afsedd att uppsuga gaser och vätskor ur den
omgifvande jorden. Ingen mekanisk kraft skulle
förmå att neddrifva de mjuka rottrådarne i jorden;
blott den lefvande kraften förmår något sådant, och
förloppet vid växternas rotbildning ådagalägger blott
den innerliga föreningen mellan båda.
Ett af de märkvärdigaste exemplen på bildning af
s. k. luftrötter hos växterna erbjuder oss det
indiska pagodträdet, Ficus religiosa, Linn. Från
dess kraftfulla horisontala grenar nedskjuta här och
der smala luftrötter liknande tåg. Dessa närma sig
småningom jorden, liksom lydande dess dragningskraft,
och bibehålla sig lika smala ända till dess de hafva
rört vid marken. Men från den stund, då de i denna
erhållit fotfäste, få de nytt lif. De smala tågen
erhålla innan kort en betydande tjocklek och bilda
rundtomkring moderstammen en praktfull kolonnad af
bistammar, som uppbära ett vidsträckt grönskande
hvalf. De fromma bramadyrkarne pläga ofta ställa
sina gudabilder under sådana träd och i detta
fredliga tempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
