- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
14

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En göteborgsvilla. Mauritz Rubenson - Gas- och fotogénkök. Turdus Merula

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sorlar ett springvatten, och der, i dammen, simma änder i
långa rader eller vagga och snattra i gemytligt hvardagsglam
vid dess rand, under det svanor röra sig framåt med
förnämt behag.

Det ovanligaste, i sitt slag mest egendomliga, åtminstone
inom vårt land, är dock ett slags palats, om vi så få
benämna det, ett palats en miniature, äfven det med sin
särskilda, i motsvarande skala utförda parkanläggning. Det är
någonting »i smaat, i meget smaat», men kolossalt ändå –
ett hönshus. Så ståtligt ter sig ock »husets» arkitektur på
afstånd, att man först på närmare håll fattar, att här blott
residerar fjäderfä. Och då man skådar dessa stolta tuppar,
med högburna kammar, med sina i alla regnbågens färger
prunkande fjäderbeklädnader, bland skaror af näpna höns
med herrskarelater röra sig på de fina, sandade gångar, som
slingra sig fram mellan yppigt löfverk, är man frestad tro sig
se förverkligad några fantastiska scener ur en saga i »Tusen
och en natt», se Österlandets sultaner i sina dyrbara drägter
här, »i sycomorers och plataners skugga», lustvandrande i
sina respektive seraljer – bundne genom någon mäktig
förtrollning.

En promenad till Öfverås belönar, som man ser, rikligen
den gjorda mödan. Men innan vi lemna ställets prydliga
gallerport bakom oss, hafva vi till sist ännu en sak, som ej
bör förgätas. Vi begifva oss uppför några trappsteg, som
leda till en terrass i parken, från hvilken man ser villans ena
gafvelvägg tillsammans med tornet bilda byggnadens mest
målande gruppering, och hvilken är den samma, som
tecknaren i närstående illustration återgifvit. Vi fortsätta vår
väg och komma snart till en annan trappa, som leder upp
för det branta bergparti, hvilket, i förening med den yppiga
vegetationen – då man skådar villan nere ifrån parken –
likt mörka lockars krans omsluter den ljusa, eleganta
byggnadens behagfulla fysionomi. Slingrande likt en orm, går
vägen, med trappafsatser här och der, vidare utefter klippans
oftast svindlande precipicer, tills slutligen uppe på högsta
platån för den beundrande blicken öppnar sig en vidsträckt
panorama öfver Göteborg och dess vackraste nejder. Denna
punkt – platån på klippan vid Öfverås – är ock utan
tvifvel den, som lemnar skönaste anblicken af »Götalandets
perla», och när man härifrån, med den Dicksonska villans
italienska renaissance vid sin fot, ser »perlan» utmed elfvens
blåa, vattrade band – när man här skådar i nästan
förklarad glans den blomstrande handelsstaden, dröjer ock tanken
gerna vid dess ädla, bildningsbefrämjande köpmannamagnater,
och en jemförelse ställer sig osökt fram mellan staden vid
Arnos strand, det prisade Florens, hvarest handelsfursten och
mecenaten voro identiska begrepp.

Mauritz Rubenson.


Gas- och fotogénkök.

Jag mins hvilken tid man i min ungdom nödgades
offra i köket, och huru mycket annat måste stå
efter för de så vigtiga köksbestyren. Skulle
kära far ha rakvatten, eller sade mor till om the,
nedtogos genast från spiselkanten flinta, stål,
fnöske och den bastanta bundten af qvarterslånga
svafvelstickor. Fnösket lades på flintan och så slog
man med stålet de grannaste gnistor. Mången gång
kunde man få slå länge och väl, innan det behagade
fnöskbiten att låta sig tändas. När omsider detta
skett, lades den i svafvel doppade stickans spets mot
fnösket, och nu ändtligen hade man eld. Sedan gällde
det att ha späntade torrvedsstickor eller näfver
i tillräcklig mängd, för att få eld i veden. Var
denna sur, blef det, trots stickor och näfver, dock
icke någon lätt sak att få den att tända sig; man
blåste af alla krafter, med kinderna utspända som en
kyrkengels, man arbetade i sitt anletes svett, gned
den kringflygande falaskan och röken ur de svidande
ögonen och blåste åter allt hvad ens lungor höllo ut,
tills det blef lif i brasan. Likväl åtgick ännu god
tid innan kopparpannans tjocka botten genomhettades
och vattnet bragtes i kokning. Brann icke elden
friskt nog, hände det ibland att vattnet blef rökigt
och således oanvändbart. Det måste då slås bort och
nytt påsättas. Huru mången gång har jag icke med
klappande hjerta väntat på en lycklig utgång af denna
långa förrättning!

Den första lindringen i dessa mödor åstadkoms genom
de smånätta fosforstickorna. Kom så uppfinningen af
jernspislar, hvilka, om just icke vedbesparande,
dock besparade den i spiseln sysslande obehaget att
bränna händer och ansigte mot en öppen låga. Den
tunga trefoten och de tunga pannorna, med fötter och
skaft af jern, utbyttes mot lättare kokkärl, afpassade
efter ringarne i spiseln. Detta var ett vigtigt steg
framåt i matlagningsdepartementet. Men äfven ett litet
hushåll, ja, en ensam person, måste dock fortfarande
ha sitt särskilda köksrum, sitt vedförråd för köket
och sin tjenare, om man icke sjelf ville göra upp
eld i den sotiga jernspiseln, som merendels alltid
ryker in, innan den hinner bli uppvärmd.

Vare detta dock icke sagdt såsom något förklenande
af de i många fall så ändamålsenliga, i större
hushåll oumbärliga jernspislarne. Men de hafva
fått sina mäktiga medtäflare, och dessa äro gas-
och fotogénköken. Hvilken beqvämare inrättning kan
man väl önska sig, än ett litet gaskök, som kostar
endast 5 rdr 50 öre, en tingest om tio tums diameter
och fyra tums höjd, lätt och elegant, som kan stå inne
i ens rum eller tambur och koka eller steka hvad helst
man önskar? Sammalunda med det något dyrare, ehuru, i
förhållande till sin nytta, billiga fotogénköket. Båda
äro ögonblickligt tända och lika fort släckta, och
oljan, bränslet, till hvardera kan beräknas kosta tre,
högst fyra öre i timmen.

Gasköken äga en starkt hettande låga, som utbreder
sig efter pannans form. På det lilla fyra tum
höga gasköket gräddas plättar, fortare och bättre
än i jernspiseln; likvisst bör man, när större,
tunga pannor och kittlar begagnas, sätta en trefot,
en liten mån högre än gasköket, öfver det samma,
emedan det annars kunde fara illa af att bära en
alltför stor tyngd. Dylik slags trefot förfärdigas
numera äfven af gasköksfabrikanten. Vill man koka
buljong, i en enkanns eller tvåkanns kittel, på det
lilla gasköket, fordras att man tvenne gånger fyller
på gasoljehuset. Ett större gaskök brinner oafbrutet
fem timmar. En pudding blir utmärkt god på gaskök,
om man först påsätter en kittel med vatten, och när
detta uppkokat, ställer formen
deri. Äfven kan man på dessa kök värma strykugnsjern,
och få dem fullkomligt lika heta som på
strykugnen. Man får dock icke hålla på för länge; har
man tvenne gaskök, kan det ena få svalna utaf, medan
det andra brinner och värmer jernen. Det finnes ännu
ett tredje nummer gaskök, ett så kalladt »fickkök»,
som, jemte sina två små pannor, hvilka såsom en rund
dosa omsluta det lilla köket, verkligen kan bäras i
fickan. Detta brinner icke längre än en halftimme;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free