Print (PDF) - On this page / på denna sida - En göteborgsvilla. Mauritz Rubenson - Gas- och fotogénkök. Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorlar ett springvatten, och der, i dammen,
simma änder i långa rader eller vagga och snattra
i gemytligt hvardagsglam vid dess rand, under det
svanor röra sig framåt med förnämt behag.
Det ovanligaste, i sitt slag mest egendomliga,
åtminstone inom vårt land, är dock ett slags palats,
om vi så få benämna det, ett palats en miniature,
äfven det med sin särskilda, i motsvarande skala
utförda parkanläggning. Det är någonting »i smaat,
i meget smaat», men kolossalt ändå -- ett hönshus. Så
ståtligt ter sig ock »husets» arkitektur på afstånd,
att man först på närmare håll fattar, att här
blott residerar fjäderfä. Och då man skådar dessa
stolta tuppar, med högburna kammar, med sina i alla
regnbågens färger prunkande fjäderbeklädnader, bland
skaror af näpna höns med herrskarelater röra sig på
de fina, sandade gångar, som slingra sig fram mellan
yppigt löfverk, är man frestad tro sig se förverkligad
några fantastiska scener ur en saga i »Tusen och
en natt», se Österlandets sultaner i sina dyrbara
drägter här, »i sycomorers och plataners skugga»,
lustvandrande i sina respektive seraljer -- bundne
genom någon mäktig förtrollning.
En promenad till Öfverås belönar, som man ser,
rikligen den gjorda mödan. Men innan vi lemna ställets
prydliga gallerport bakom oss, hafva vi till sist
ännu en sak, som ej
bör förgätas. Vi begifva oss uppför några trappsteg,
som leda till en terrass i parken, från hvilken
man ser villans ena gafvelvägg tillsammans med
tornet bilda byggnadens mest målande gruppering,
och hvilken är den samma, som tecknaren i närstående
illustration återgifvit. Vi fortsätta vår väg och
komma snart till en annan trappa, som leder upp
för det branta bergparti, hvilket, i förening med
den yppiga vegetationen -- då man skådar villan
nere ifrån parken -- likt mörka lockars krans
omsluter den ljusa, eleganta byggnadens behagfulla
fysionomi. Slingrande likt en orm, går vägen, med
trappafsatser här och der, vidare utefter klippans
oftast svindlande precipicer, tills slutligen uppe
på högsta platån för den beundrande blicken öppnar
sig en vidsträckt panorama öfver Göteborg och dess
vackraste nejder. Denna punkt -- platån på klippan
vid Öfverås -- är ock utan tvifvel den, som lemnar
skönaste anblicken af »Götalandets perla», och när
man härifrån, med den Dicksonska villans italienska
renaissance vid sin fot, ser »perlan» utmed elfvens
blåa, vattrade band -- när man här skådar i nästan
förklarad glans den blomstrande handelsstaden, dröjer
ock tanken gerna vid dess ädla, bildningsbefrämjande
köpmannamagnater, och en jemförelse ställer sig osökt
fram mellan staden vid Arnos strand, det prisade
Florens, hvarest handelsfursten och mecenaten voro
identiska begrepp.
Mauritz Rubenson.
Gas- och fotogénkök.
Jag mins hvilken tid man i min ungdom nödgades
offra i köket, och huru mycket annat måste stå
efter för de så vigtiga köksbestyren. Skulle
kära far ha rakvatten, eller sade mor till om the,
nedtogos genast från spiselkanten flinta, stål,
fnöske och den bastanta bundten af qvarterslånga
svafvelstickor. Fnösket lades på flintan och så slog
man med stålet de grannaste gnistor. Mången gång
kunde man få slå länge och väl, innan det behagade
fnöskbiten att låta sig tändas. När omsider detta
skett, lades den i svafvel doppade stickans spets mot
fnösket, och nu ändtligen hade man eld. Sedan gällde
det att ha späntade torrvedsstickor eller näfver
i tillräcklig mängd, för att få eld i veden. Var
denna sur, blef det, trots stickor och näfver, dock
icke någon lätt sak att få den att tända sig; man
blåste af alla krafter, med kinderna utspända som en
kyrkengels, man arbetade i sitt anletes svett, gned
den kringflygande falaskan och röken ur de svidande
ögonen och blåste åter allt hvad ens lungor höllo ut,
tills det blef lif i brasan. Likväl åtgick ännu god
tid innan kopparpannans tjocka botten genomhettades
och vattnet bragtes i kokning. Brann icke elden
friskt nog, hände det ibland att vattnet blef rökigt
och således oanvändbart. Det måste då slås bort och
nytt påsättas. Huru mången gång har jag icke med
klappande hjerta väntat på en lycklig utgång af denna
långa förrättning!
Den första lindringen i dessa mödor åstadkoms genom
de smånätta fosforstickorna. Kom så uppfinningen af
jernspislar, hvilka, om just icke vedbesparande,
dock besparade den i spiseln sysslande obehaget att
bränna händer och ansigte mot en öppen låga. Den
tunga trefoten och de tunga pannorna, med fötter och
skaft af jern, utbyttes mot lättare kokkärl, afpassade
efter ringarne i spiseln. Detta var ett vigtigt steg
framåt i matlagningsdepartementet. Men äfven ett litet
hushåll, ja, en ensam person, måste dock fortfarande
ha sitt särskilda köksrum, sitt vedförråd för köket
och sin tjenare, om man icke sjelf ville göra upp
eld i den sotiga jernspiseln, som merendels alltid
ryker in, innan den hinner bli uppvärmd.
Vare detta dock icke sagdt såsom något förklenande
af de i många fall så ändamålsenliga, i större
hushåll oumbärliga jernspislarne. Men de hafva
fått sina mäktiga medtäflare, och dessa äro gas-
och fotogénköken. Hvilken beqvämare inrättning kan
man väl önska sig, än ett litet gaskök, som kostar
endast 5 rdr 50 öre, en tingest om tio tums diameter
och fyra tums höjd, lätt och elegant, som kan stå inne
i ens rum eller tambur och koka eller steka hvad helst
man önskar? Sammalunda med det något dyrare, ehuru, i
förhållande till sin nytta, billiga fotogénköket. Båda
äro ögonblickligt tända och lika fort släckta, och
oljan, bränslet, till hvardera kan beräknas kosta tre,
högst fyra öre i timmen.
Gasköken äga en starkt hettande låga, som utbreder
sig efter pannans form. På det lilla fyra tum
höga gasköket gräddas plättar, fortare och bättre
än i jernspiseln; likvisst bör man, när större,
tunga pannor och kittlar begagnas, sätta en trefot,
en liten mån högre än gasköket, öfver det samma,
emedan det annars kunde fara illa af att bära en
alltför stor tyngd. Dylik slags trefot förfärdigas
numera äfven af gasköksfabrikanten. Vill man koka
buljong, i en enkanns eller tvåkanns kittel, på det
lilla gasköket, fordras att man tvenne gånger fyller
på gasoljehuset. Ett större gaskök brinner oafbrutet
fem timmar. En pudding blir utmärkt god på gaskök,
om man först påsätter en kittel med vatten, och när
detta uppkokat, ställer formen
deri. Äfven kan man på dessa kök värma strykugnsjern,
och få dem fullkomligt lika heta som på
strykugnen. Man får dock icke hålla på för länge; har
man tvenne gaskök, kan det ena få svalna utaf, medan
det andra brinner och värmer jernen. Det finnes ännu
ett tredje nummer gaskök, ett så kalladt »fickkök»,
som, jemte sina två små pannor, hvilka såsom en rund
dosa omsluta det lilla köket, verkligen kan bäras i
fickan. Detta brinner icke längre än en halftimme;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
