Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungerska förhållanden. E-g. - Wasa-Monumentet på Stensö. J. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro dess bättre för oss främmande. – I mensklighetens och
upplysningens namn må man hoppas, att snart äfven i
Ungern sådana våldsamma medel skola komma ur bruket, liksom
de der länge varit förvisade ur lagen.
E–g.
Wasa-Monumentet på Stensö.
Gläds, Kalmar! Se, Wasa är kommen på hafven
Med endast sitt mod och med pilgrimsstafven;
På Stensö, i aftonens brand,
Han ligger i bön på din strand
För sitt älskade, blödande fädernesland.
Nybom.
Det var året 1518. Efter det misslyckade anfallet på
Stockholm och nederlaget vid Bränkyrka återvände
omsider Christian sent om hösten, svekligen
medförande de svenska ädlingar, som Sturen på god
tro tillsändt honom såsom gisslan, och bland hvilka,
såsom vi veta, äfven Gustaf Eriksson Wasa befann
sig. Förbittrad öfver de lidna motgångarne tänkte
nu konungen endast på hämd. Bannlysningsdom var
från Romerska stolen uttalad öfver svenska folket
och dess älskade herr Sten, och det lämpade sig
ju förträffligt, att låta den hatfulle, omilde
Christian blifva den, som skulle sätta domen i
verkställighet. Till det ändamålet företog han
betydande rustningar och värfningar i snart sagdt
hela Europa, hvars mäktigaste furstar erbjödo honom
understöd, och hvars ryktbaraste krigare beredvilligt
lånade honom sina svärd. Och hvad hade väl Sverige
hvarmed det kunde möta denna öfvermakt? Svenska
folket stod ensamt, öfverlemnadt åt sig sjelf,
utan en tidsenligt rustad här, dock med en orubblig
förtröstan till Gud och sin rättvisa sak. Var det
väl blott fråga om att utestänga danske konungen
från Sveriges tron? Nej, här gällde det högre
intressen. Unionen hade slutligen bragt oss i den
belägenhet, att vår urgamla fäderneärfda frihet
och vår tillvaro såsom ett eget folk voro betänkligt
hotade. Det gällde här för oss ingenting mindre än
rättigheten att få förblifva svenskar!
Angreppet på Sverige började från tvenne håll och
syftade på dess båda vigtigaste punkter, Stockholm
och Kalmar. Danska flottan löpte ut i slutet af
Sept. 1519. Sedan Öland med Borgholms slott blifvit
eröfradt, slogs läger framför Kalmar, der emellertid
slott och stad hjeltemodigt försvarades af Johan
Månsson Natt och Dag, en son till Engelbrekts
mördare. Gynnad af den stränga vintern drog sig
andra afdelningen af den stora danska hären genom
Westergötland upp mot Stockholm. Den påpasslige
Sturen mötte fienden vid Bogesund (det nuvarande
Ulricehamn) den 19 Jan. 1520, men blef i drabbningen
dödligt sårad, och hans tappra folk måste draga
sig tillbaka. Dock skulle nog de framträngande
danskarne fått bita i gräset i Tivedens hålpass,
hade icke Erik Abrahamsson Lejonhufvuds förräderi
visat dem vägen. Följden af detta nesliga dåd blef
för de svenska skarorna upplösning och flykt, och då
midt under detta Sture dör af sitt sår, den 9 Febr.,
afslutas stillestånd, och på en herredag i Upsala
väljes Christian till Sveriges konung.
De första dagarne i Maj anlände Christian sjelf
med sin flotta till Kalmar, men kunde ej förmå den
redlige Johan Månsson till dagtingan. Qvarlemnande
Severin Norby med en del af fartygen, afseglade
dä konungen till Stockholm för att låta hylla sig,
men icke heller der ville man taga emot
honom. Först i början af September kunde Sturens
hjeltemodiga enka Christina Gyllenstjerna genom
öfvertalande löften lockas att till honom öfverlemna
slott och stad. Kalmar hade då redan i Juni öppnat
sina portar för Severin Norby, sedan Anna Bjelke,
enka efter den i Maj aflidne Johan Månsson, genom den
tyska slottsbesättningens vankelmod och trolöshet
sett sig nödsakad att uppgifva den gamla fasta
borgen. Det var således tvenne qvinnor, som i det
längsta åt fosterlandet bevarade dess båda starkaste
och vigtigaste fästen.
Under detta olyckans år befann sig Gustaf Eriksson i
Lübeck, dit han, efter sin flykt från Kallö slott,
i September månad 1519 begifvit sig för att söka
skydd. Hans enda tanke och begär var nu att kunna
hasta sitt fädernesland till hjelp, och man kan lätt
förstå, hvad han måste hafva lidit under den tid
af overksamhet, hvartill han dömdes genom Lübecks
förpligtelse till Christian, att under ett halft år
icke sätta sig i förbindelse med Sverige. Omsider,
i Maj månad 1520, lyckades han hemligen medfölja ett
handelsfartyg, och, trots Severin Norby, hvilken då
som bäst kryssade i sundet framför Kalmar, landstiga
på den blott en half mil söder om slottet utskjutande
landtungan Stensö. Detta skedde om aftonen den 31
Maj. Ljuset i Anna Bjelkes fönster på Kalmar slott
ledde hans steg, och snart tryckte han sin fränkas
och själsfrändes trofasta hand.
Det var för att bevara och fira minnet af den
skickelsedigra stund, då Sveriges befriare första
gången efter sin ofrivilliga fångenskap satte sin fot
på fosterjorden, som på landstigningsplatsen blef
rest det vackra gothiska jernmonument, af hvilket
konstnären här gifvit en tilltalande och trogen
afbildning [1]. Tillkommet genom frivilliga bedrag inom
landet, uppsattes det under ledning af intendenten
Ankarsvärd. Den 31 Maj 1851 föll täckelset, och bysten
med de välkända dragen stod der afhöljd,
“af folkets jubel helsad,
blickande kring haf och frälsad
strand samt bragdrikt slott och stad“,
såsom sången lydde. På fotställningens framsida läser
man inskriptionen
GUSTAF ERIKSSON WASA
ÅTERVÄNDANDE
UR TYRANNENS FÅNGENSKAP:
ATT BEFRIA FÄDERNESLANDET
FRÅN FRÄMMANDE FÖRTRYCK
LANDSTEG HÄR
DEN XXXI MAJ MDXX
och på frånsidan:
TACKSAMMA
FOSTERLANDSVÄNNER
RESTE MINNESVÅRDEN
MDCCCLI.
Flera stora och vackra folkfester hafva sedan firats
på den minnesvärda platsen. Den förnämsta af dessa
hölls den 29 September 1860, då ortens invånare
talrikt samlades kring vården för att högtidlighålla
den store konungens trehundraåriga dödsdag.
J. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
