Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ripan. Gubben Noach - Parallel. E-h-d. - Visby' ringmur. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ikläda de sig snöns hvita färg. Utan denna naturens
visa anordning skulle riporna så lätt kunna uppsökas
och dödas, att deras slägte snart nog skulle tillhöra
traditionen. Ripan är nämligen föga skygg, och någon
större grad af misstänksamhet synes ej ingå i hennes
skaplynne.
Lektiden på våren är ripornas ljufvaste tid,
och vinterns besvärligheter och faror glömmas då
för kärlekens berusande lycksalighet. Tidigt på
morgonen och ännu medan nattdunklet hvilar öfver
nejden, börja hanarne låta höra sina frestande
locktoner, och länge dröjer det ej, förrän honorna,
öfvervunna af denna tjusande musik, gifva med
ett fint och blygsamt njau! tillkänna hvar de
vistas. Finnes då en krypskytt
i närheten, så kan han genom att härma honans läte
mycket lätt locka hanen till sig. Denne kommer då
med stolta låter och så kärleksdrucken, att han
saknar all tanke på fara. Det har sålunda händt,
att hanen, narrad af den hopkrupne skyttens falska
lock, sprungit upp på dennes hufvud, ja, satt sig på
sjelfva bösspipan.
Ripans kött är särdeles välsmakligt, i synnerhet på
sensommaren, då hon har bästa tillgången på föda och
då ungarne nyss blifvit fullvuxna. Jagten å såväl
fjäll- som dalripa är hos oss förbjuden från och med
den 16 Mars till och med den 10 Augusti.
Gubben Noach.
-
Parallel.
På kalla drifvan, der den låg
Framför mitt fönster, jag
En liten siska sitta såg
En mulen vinterdag.
Hon sökte fåfängt efter frö
Att stilla nöd och svält;
Ty öfverallt låg endast snö
Och vinterns frusna fält.
Du stackars siska – tänkte jag –
Hvad nöd du pröfva får,
Att lida så hvarenda dag,
Hvarenda natt, som går!
Säg, hvarför du ej skyndat har
Till söderns rika trakt,
Der solen ler så huld och klar
Mot rosenlunders prakt?
Dock, siska, väl jag dig förstår:
För detta kulna land
Som mitt ditt lilla hjerta slår
I trofast, stilla brand;
Och derför blef det ock vår lott
Att dela köld och brist,
Och lönas med den torfva blott,
Der vi få – multna sist.
Knappt tänkt, och qvittrande mot skyn
Hon flög, min lilla vän,
Och när hon svunnit för min syn,
Jag hörde henne än.
Då blef uti mitt qvalda bröst
Så underligt dervid;
Jag tyckte det var himlens röst,
Som bjöd mig tröst och frid!
Tack, siska, för den fröjd, som du
Mig visat vägen till!
När sorg och nöd mig trycka nu,
Ej mer jag klaga vill;
Men söka i en högre rymd,
Som du, mitt hjertas ro,
Och sjunga, fastän sol’n är skymd,
Uti mitt vinterbo.
E-h-d.
-
Visby’ ringmur.
I.
Utan ringaste fara för öfverdrift torde man kunna
påstå, att ingen stad i Norden äger en så sällsam och
öfverraskande, en så på samma gång ålderdomligt och
vackert monumental karakter som den forna hansestaden
på Gotland.
Denna egendomlighet bestämmes ej endast af stadens
gammaltyska grundritning med smala, slingrande, här
och der med hvalf öfverbyggda gator, invid hvilka
ännu resa sig många smala och höga hanseatiska hus med
trappformiga gaflar; ej heller endast af den inom ett
så trångt område förvånande mängden af väldiga och
sköna tempelruiner, utan äfven, och i synnerhet,
af den ännu till största delen qvarstående,
storartade, om de gamle Romarnes stadsmurar påminnande
befästningen med ringmur och torn.
Så väl inifrån staden (t. ex. från »Norra klinten»
eller från höjden af Helge-Ands-kyrkans ruin), som ock
från sjö- eller landsidan gör denna tornprydda ringmur
ett mäktigt intryck. Den begränsar och sammanhåller
stadens inre labyrintiska oordning, den ligger som en
hög kyrkogårdsmur, omhägnande de forne hanseaternas
tempel och grafvar, och de ståtliga tornen resa sig,
liksom prydnads-tinnarne på en romersk corona muralis
(murkrona), kring det i många blodiga bardalekar
med Danskar, tyska Ordensriddare, meklenburgska
Fetaliebröder, Lübeckare och Svenskar hårdt pröfvade
Visby.
Och inom ringmurens gråa ram bilda parker, promenader,
trädgårdar och små täppor (till antalet snart sagdt
lika många som husen i staden) med deras rika, vänliga grönska –
och nutidens boningar med deras anspråkslöshet och
ringhet den starkaste kontrast mot de ännu i sitt
förfall allvarligt högtidliga minnesvårdarna från
ett tidehvarf, då rikedom, skönhetssinne, katolskt
troslif och hanseatisk borgarestolthet täflade att
försköna den nordiska handelns dåvarande hufvudstad.
En stad med murar och torn – en stad, som från sjelfva
stranden af det än spegelblanka, än stormupprörda,
alltid friska och herrliga hafvet höjer sig
amfiteatraliskt, och som derigenom erbjuder ett med
ens öfverskådligt och för alltid oförgätligt panorama
af ruiner och grönska, af förstöring och blomstring,
af forntid och nutid – en stad med sådant skaplynne
och sådan belägenhet torde ej finnas mångenstädes
i Norden.
Det är från denna minnesrika stad, som en välbekant,
säker tecknare här skall meddela några trogna och
intressanta bilder.
Från den bergsklint, som sträcker sig genom staden,
har man åt flera håll storartade och egendomligt
förtjusande utsigter. Öfverallt synes, så långt
blicken når, det glänsande hafvet, och under klinten
ligger den del af staden, der tempelruinerna och
de trappgaflade medeltidshusen resa sig upp ur en
grönskande bädd af träd och buskar, hvilka under
den vackra årstiden vänligt undandölja mycket som är
skräpigt och skröpligt. Vid tanken på dessa utsigter
påminner sig författaren af dessa rader, huru han en
sommarmorgon för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
