- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
23

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visby' ringmur. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flera år sedan vandrade på denna klint i sällskap
med en nyss anländ resande. Och när denne, från de
gröna brinkarna der uppe, fick se den monumentala
herrlighet, som låg utbredd för hans blickar –
ringmuren, öfver hvilken solen kastade ett skimmer af
guld, och de mångsidiga tornen och deras innandömen
dels i varma, klara dagrar, dels i milda eller starka
skuggor – och den fortlöpande raden af spetsbågiga
nischer vid murens fot – och de ståtliga ruinerna af
S:t Katarina, S:t Lars, S:t Drotten, S:t Klemens,
Helge-Ands-kyrkan, S:t Nikolaus samt den bibehållna
storartade, tretornade S:t Maria, alla liggande, snart
sagdt, i en linie och en hvar i pittoresk förkortning
och i solljusets förklaring – när han på sidomurarne
och hvalfven af ruinerna samt omkring dessa såg den
yppiga grönskan, och i fonden det oändliga hafvet med
de hvita seglen . . . då kastade han sig, öfverväldigad
af öfverraskning, ned på marken och utstötte i
kraftiga ordalag sin själs förtjusning. Och det var
dock icke en svärmande yngling, som lefde ännu inom
fantasiens verld bland drömda idealer, det var en nära
sjuttiårig man, som egnat sitt lif åt lärda studier
och praktiska byggnadsvärf, det var bohuslänningen med
kämpalynnet, lunda-professorn Garl Georg Brunius. Han
egnade sedermera fem somrar å rad åt genomforskandet
och uppmätandet samt fem vintrar åt arkeologiskt
beskrifvande af Gotlands byggnadsverk från Medeltiden,
af hvilka mödor »Gotlands konsthistoria» (i tre delar)
är ett varaktigt minne. Och säkerligen hade den store
Carl v. Linné på samma plats erhållit det intryck,
som han (år 1741) med följande ord återgaf i sin
resebeskrifning: »Denna staden tycktes föreställa
sjelfva Rom i modell. Så många, så stora och så
präktiga kyrkor stodo nu, Öfver hela staden, taklöse,
af tider och omskiften brakte till rudera. Staden var
omstängd af en hög mur, uti hvilken voro åtskilliga
stadiga och gamla Torn, och omgifven med dubbla,
dock förfallna grafvar.»

Illustrationen framställer den vidsträckta utsigten
från norra delen af klinten. Längst till höger
synes den fyrkantiga, fordom väldigt befästade
»Norderport». Dess nedersta afdelning, med både utåt
landet och inåt staden spetsbågiga portöppningar,
består af tvenne särskilda, spetsiga hvalf. Å
utsidan finnas kring portöppningen fallrännor
för gallerverk. Till tornet ofvanpå de nyssnämda
porthvalfven leder en rundbågig dörröppning från
öster. Tornet har varit afdeladt i fem, inåt staden
öppna våningar, hvilket ännu – liksom i de andra
tornen – kan synas dels af utsprång och bärstenar å
sidomurarna för att uppbära golfbjelkarna, dels af
murhål, i hvilka sådana bjelkar haft sitt fäste. I
den första af dessa våningar finnes en spisel med
rökhål inne i muren. I hvarje våning har det funnits
smala gluggar för pilskott, men några af dessa
hafva sedan blifvit utvidgade för användning af
kärrebyssor. Öfverst har tornet haft tinnar eller
krenåer, såsom man kallar den tandlikt formade
öfversta delen af en fästningsmur, hvilka dock nu
till största delen äro förstörda.

Från denna stadsport sträcker, sig ringmuren sluttande
ned till stranden och prydes af fem höga torn, mellan
hvilka så kallade hängtorn varit anbragta. Af dessa
senare är dock endast ett i behåll. Längst ned ligger
hörntornet »Cames» [1], från hvilket vestra muren löper
ut, och af hvars torn »Jungfru-tornet» är synligt
längst till venster å taflan.

Den del af staden, som här synes, är den
nordvestligaste. Den blef år 1525 i grund plundrad och
bränd af Lübeckarne, som kommit för att på Kristian
Tyranns tappre och trogne amiral Severin Norby taga
hämd för all den skada, som hans från Visborgs slott
utrustade kapareskepp tillfogat deras handel, och
för att från hans folk eröfra nämda slott. Vid samma
tillfälle blefvo också kyrkorna i denna stadsdel
förstörda. Sedan dess har denna trakt blott till en
del blifvit åter bebyggd: mycket deraf består ännu af
åkerstycken och trädgårdar. Utanför norra mursträckan
ligga dubbla grafvar och
vallar; innanför, liksom ock längs hela nordvestra
muren, äro vackra alléer planterade. Och en vandring
der, i solbelysning eller månsken, under det att
man öfverallt och alltid hörer, huru de rastlösa
vågorna, som fordom gungat så mycken rikedom till
denna kust, invid den närbelägna stranden sjunga sin
gamla sång om vanskligheten af all jordisk makt och
lycka – en vandring der är en historiskt-romantisk
lustvandring af oförlikneligt behag för en hvar,
som älskar forntida minnen. –

När byggdes Visby’ ringmur?

Visby, som redan på 1100-talet
var en blomstrande stad med vidsträckta
handelsförbindelser, betraktade sig – oaktadt ön
Gotland erkändes vara ett skattskyldigt skyddsland
under Svea konung – såsom ett i allo sjelfständigt
och af kungliga embetsmän oberoende samhälle.
Med säkerhet kan man derföre antaga, att det
rika och mäktiga svenskt-tyska köpmannasamfundet
derstädes, enligt tidens behof och sed, tidigt varit
angeläget om sin stads befästande. Att staden före
år 1288 var omgifven med murar, derom
har man historisk visshet. Nyssnämda år hade
nämligen stridigheter uppstått mellan stadens
borgare och landtfolket, och såsom anledning
dertill uppgifves, bland annat, att den öfver
sina försvarsverk stolta staden pålagt allmogen
nya tullafgifter för varor, som infördes.
Samtidigt hindrade Visby-boarne allmogen,
att till öns skyddsherre, den svenske
konungen, få framföra sina besvär och klagomål.
Deraf uppretades bönderne, och ett krig utbröt,
ofvannämda år, mellan staden och landet. I den
första striden segrade stadsboarne; i den andra blef
segern oafgjord, och fredsunderhandlingar inleddes
mellan de stridande parterna. Emellertid
hade konung Magnus Ladulås fått budskap
om krigsoroligheterna på Gotland och om Visby’
borgerskaps egenmäktiga tilltag att hafva befästat sin
stad. Förnärmad öfver den brutna landsfreden
och allvarligt betänkt på att, androm till varnagel,
i tid stäfja den republikanska hansestadens högmod,
instämde konungen genast båda parterna till sig
i Nyköping. Enär hans stora makt och stränghet i
utöfvandet af sitt konungakall voro dem väl bekanta,
åtlydde de ödmjukt hans kallelse. Och meranämda
år, 1288, Larsmesso-afton i Nyköping, måste
Visby’ stads borgmästare och rådsherrar underteckna
en utförlig, ännu bibehållen, skriftlig förklaring,
i hvilken de erkände, att staden förbrutit sig emot
Sveriges konung genom att, honom ovetande och på
eget bevåg, hafva omgifvit sin stad med murar, och
genom att hafva fört krig med bönderne,
för hvilka förbrytelser staden förband sig
att till konungen erlägga tvåtusen mark
rent silfver och trehundra mark i gängse mynt,
samt att icke taga hämd på bönderne, utan
till konungen hänskjuta hvarje tvist, derest
icke en hastig öfvefrumpling skulle tvinga till
sjelfförsvar. Dessutom iklädde sig staden flera
andra hårda förpligtelser. Och på dessa vilkor blef
den myndige konungen försonad. Borgerskapet fick
sålunda, såsom det om denna förlikning heter i
Gråbrödramunkarnes i Visby »Diarium» tillstånd att
hafva murar kring sin stad.

I Strelow’s (år 1533 utgifna) till stor del opålitliga
»Gotländska krönika» finnes den uppgift, att konung
Magnus vid nyssnämda tillfälle äfven skulle hafva
ålagt bönderne, att för den skada, de tillfogat
staden, uppbygga för hvarje ting (till antalet tjugu)
ett torn i stadsmuren. Denna uppgift om uppkomsten af
tornen (hvilkas antal anses hafva varit fyrtiåtta)
är dock icke trovärdig. Derom nämnes icke ett ord i
ofvan anförda förliknings-urkund, och för öfrigt –
då stadens borgerskap på eget bevåg omgifvit sig med
murar, och derföre af konungen blifvit dömdt till
stränga böter; så är det just icke troligt, att den
för konungamaktens upprätthållande och utvidgande
ifrige Magnus Ladulås skulle hafva ålagt allmogen,
att i betydlig grad förstärka den befästning, som
väckt hans misshag, och derigenom gifva ökad makt åt
en stad, hvars sjelfständiga lynne och frihetskärlek
han så väl kände.

C. J. Bergman.


[1] Det nämda hängtornet och Cames
äro å teckningen dolda af trädgrupper.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free