- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
25

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bäcken och flickan. Emil v. Qvanten - En julafton. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bäcken och flickan.

Middagslugn på fält och kullar,
Ej en fläkt i skogens sal!
Endast bäcken rastlöst brusar
I den sommargröna dal;

Kastar sig från qvarnens dambord
Öfver hjul och ekrar ned,
Skummar strid kring mur och stenar,
Ger sig en minut ej fred.

Sköna flickan tankfull dröjer
Vid den svala bäckens rand,
Stöder hufvudet mot handen,
Hviskar tyst, med kind i brand:

»Stillhet rår i middagsstunden,
Bäcken blott gör ständigt larm.
Hvilken oro, hvilken längtan
Klappar, bölja, i din barm?»

Bäcken svarar: »Hvarför, flicka,
Darrar vemod i din röst?
Hvarför jagar oron ständigt
Hjertat i ditt eget bröst?»

Flickan suckar: »Skall jag yppa
Dig hvad ingen annan vet?
Skola du och jag hvarandra
Anförtro vår hemlighet?

Jag den vilde gossen älskar,
Längtar tryckas till hans bröst!
Derför jagar så mitt hjerta,
Darrar vemodsfullt min röst.»

Bäcken brusar: »Lika oro
Gör, o flicka, ock mitt larm:
Jag det vilda hafvet älskar,
Styr med längtan till dess barm!»

Middagsglans på fält och kullar,
Ej en fläkt i lind och al,
Bäcken blott melodiskt brusar
I den sommargröna dal;

Och den sköna flickan dröjer
Vid den svala bäckens rand,
Stöder hufvudet mot handen,
Drömmande med kind i brand.

Emil v. Qvanten.

*



En julafton.

Teckning af Sylvia.

Just en julafton, då rimfrosten låg på träden och snön
knarrade under fötterna, hade Lisa gått ifrån hemmet
och hennes mor sagt henne att hon för alltid kunde
bli borta.

Var det också likt att hon ovilkorligt skulle
gifta sig med Nils Svensson, honom, som bara hade
ett torp och ej så mycket som en ko eller so eller
ett ordentligt bolster, och dessutom gamlefar att
försörja! Tösen var väl icke klok när hon höll i med
den orimligheten, till på köpet när sjelfva klockaren
i byn friade till henne. Att han var enkeman och
hade fyra barn, samt var litet glad och rödmosig på
bröllop, begrafningar och barnsöl – vore detta väl
något egentligt skäl för att ej taga honom? Hade
han icke äkta silfverknappar i sin skjorta och i
västfickan en klocka, som pickade så att man på
långt håll kunde höra den, och en mängd vidhängande
berlocker på bröstet, hvilka skramlade bara han rörde
på sig samt för resten väl instoppadt i sitt hus och
fullt upp från källare till loft?

Att stöta lyckan bort och välja fattigdom och elände,
i stället för att sitta välbehållen och aktad till
döddagar – låg det väl något förnuft häri?

Detta fann också ingen, och alla voro af en mening
om att Nils Svensson förgjort flickan.

Derföre – sedan mor Elna på denna sak slösat ord
och sunda lärdomar och talat mera på tre månader än
hon tillsammanlagdt gjort i all sin tid – så gjorde
hon ett sista experiment och kokade på nio sorters
örter en dryck, som hon lärt af »den kloka»; men då
dottern ändå vidblef sitt påstående, att endast hon
fick vara tillsammans med Nils, så kunde hon bära hvad
som helst – då teg mor Elna och visade blott på dörren
samt stängde den sjelf efter henne, i det hon ropade:
»Våga dig aldrig mera öfver denna tröskel!»

Och mor Elna blef efter detta ensam, och så hade hon
varit i många år.

Om dottern talade hon med ingen och ingen talade med
henne om denna, och ändå visste modern att Lisa hade
svåra och bekymmerfulla dager och att mången gång
hennes barnungar ropat efter bröd, utan att hon haft
något att gifva dem.

»Det är rätt åt henne, hvarföre tog hon inte
klockaren!» var alltid slutet på tankarne, då dessa
föllo på Lisa, och det gjorde de ofta.

Något försök att få komma hem hade denna ej gjort,
ej heller någonsin bedt modern om en handräckning,
inte ens en höst, då Nils Svensson varit dödssjuk.

»Det är godt, hon kan undvara mig, hon väntar väl
på hjelpen, tills hon odeladt kan få hela arfvet»,
hade den gamla tänkt, då hon osedd hört pigan och
gårdsdrängen talas vid om mannens sjukdom, hvarpå
hon smällt till dörren, så att pigan i förskräckelsen
tappade grötslefven.

Sedan den julafton Lisa gick bort, hade mor
och dotter ej mött hvarandra. Torpet och moderns
hemmansdel lågo i olika socknar, och de sökte olika
kyrkor. Om detta icke varit fallet, så skulle kanske
båda hellre för alltid varit från Guds hus, än der
sammanträffat, ty de stammade från ett halsstarrigt
slägte, och så länge mor Elna tänkte: »hvarföre tog
inte Lisa klockaren!» och denna: »jag är nöjd, bara
vår Herre låter mig behålla Nils!» så fanns icke
någon utsigt till jemkning dem emellan. Om de ock
i sina hjertan hade en förespråkare för hvarandra,
så förnams dock ej hans röst, och ingen sände den
andre ett enda försonande ord. För öfrigt hade alla,
som sökt närma dem, af Lisa fått det undfallande
svaret, att, enär hon verkligen nu var så arm, skulle
det bara se ut som ville hon tränga sig på modern,
för att ligga henne till tunga. Mor Elna hade kort
afvisat försoningsförsöken med erinran, att hon blef
vid hvad hon en gång sagt.

På denna punkt stodo sakerna precist nio år på dagen
sedan Lisa begifvit sig bort. Mor Elnas köttgrytor
puttrade öfver elden i spiseln och lukt af flott
mättade luften i det rymliga köket. På qvällen förut
hade det försports att Lisa skållat ena handen,
då hon för helgen varit borta och bykt på herrgården.

»Hon kunde ha tagit klockaren!» tyckte mor Elna,
sin vana trogen. »Visst tar han sig kanske en och
annan gång en tår för mycket; men hon hade sluppit
sådana slafsysslor.»

Detta år föll julaftonen in på en söndag. Mor Elna
och gårdsdrängen voro de enda från hemmanet, som hade
tid att komma i kyrkan. Det hade redan ringt samman
och sången var börjad då de inträdde. De satte sig
på hvar sin sida om gången och hörde predikan och
sjöngo psalmerna till den sista. Men prostens son,
studenten, var uppe på läktaren och spelade orgeln
och angaf tonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free