- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
26

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En julafton. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Klockarefar har i dag kommit full som en kaja
i kyrkan», berättade drängen, då de trädde ut på
kyrkbacken. »Det lär ha varit så regalt, att de med
nöd fingo honom in i sakristian, der han nu ligger
och sofver, och se’n mister han väl tjensten.»

Det var alldeles som om det hade kommit bly i mor
Elnas fötter och en hinna öfver hennes ögon. Hon
gick långsamt fram, utan att rätt se hvem hon
helsade på, ej heller tycktes hon höra prostinnans
uppmaning att vika in till prestgården och dricka
en kopp kaffe. Hon gick blott med tunga steg vidare,
och ändtligen var hon i sitt hem.

Den middagen talades mycket i köket medan man doppade
i grytan, men mor Elna hade hvarken sina öron eller
ögon åt detta håll. Hon sväljde den första biten af
sitt moljebröd tre gånger och ändå tyckte hon att
den satt qvar i halsen, och så ställde hon tallriken
orörd ifrån sig.

Den väg hennes tankar voro vana att vandra på, var som
igensopad; hon sökte få fatt de gamla spåren igen,
men slog alldeles in på en villoväg, från hvilken
hon icke hittade tillbaka.

Hon steg upp och fattade stora helgdagsschalen, som
hon glömt lägga tillhopa, vek den tillsammans så långt
hon kunde, rullade ihop den och strök den med handen,
sökte så kistlocket, famlade litet efter låset och
öppnade kistan.

Midt för hennes ögon stod ett par små kängor. Hon
hade gömt dem efter ett barn, som var dödt. Känslan af
att hon var barnlös hade aldrig så fallit öfver henne
som i denna stund. När tankarne någon gång förr på
detta sätt velat tränga sig på henne, hade hon jagat
dem bort med ett: »hvarföre tog hon inte klockaren!»
Nej, hon kunde nu inte rimligtvis hänga sig fast vid
föreställningen att, i händelse så verkligen skett,
saker och ting skulle omgestaltat sig till fröjd
och gamman.

Hon satte sig stilla på en stol, och när kyrkklockorna
så började att ringa, brast hon i gråt. Derpå reste
hon sig upp, ställde sig tätt invid fönstret och såg
ut. Solskenet glimmade in genom de små, grönskimrande
rutorna och lekte som guld på snön utanföre. En
skarp vind strök öfver fälten, gjorde musik omkring
husknutarne och ryckte emellanåt så häftigt till
i träden, att skuggorna dansade lustigt om på den
hvita snömattan. Några molntappar hängde midt öfver
hemmanet i tunga, orediga massor, men längre bort var
luften blå, klar och ljus. Der borta, åt det hållet,
hade hennes Lisa sitt hem.

Mor Elna började gå fram och tillbaka i kammaren
och tog sig före att stöka med något, som redan var
undangjordt; hon brummade litet om allt bråk, hon
hade till helgen. Derunder såg hon utåt. Solskenet
hade aldrig förr lockat henne så som nu, och inne
i kammaren hade det aldrig känts så tungt och hett
som nu. Derefter föllo hennes ögon på det stora
slagbordet, på hvilket en nymanglad duk var bredd
och der hon radat upp folkets julbrödshögar och blott
lemnat plats qvar för köttfaten och grenljusen.

»Hurudan helg komma Lisas barn att fira i qväll?»
Denna fråga kom så häftigt flygande på henne! Hon
stod orörligt stilla, det föll en tyngd öfver hennes
bröst och hon var till mods, som ville hon qväfvas.

Hon rusade till kistan igen, ryckte åt sig schalen
och svepte den om sig. Nej, hon kunde inte bära den
tyngden längre!

Och ut bar det, bort öfver fält och genom skog. Så
hade snön knarrat den dag, hon visat dottern bort,
så lummiga af rimfrost hade träden varit och så, just
så hade solen kastat sneda, tynande strålar. Men ändå,
huru olika då emot nu! Då hade hennes hufvud varit
tungt och hennes ben trötta – nu var bröstet lättadt
och hon kände sig till mods som om hon trippade lika
lätt som gråsparfvarne der borta vid förstuguqvisten,
åt hvilka hon låtit sätta ut de vanliga halmkärfvarne
i julgåfva. När hon så såg på småfåglarne, brast hon
åter i gråt och tänkte på Lisas barn.

Nu slog hon in på en genväg. Den löpte i en dalgång,
der allt låg i skugga och ro; några bjellror pinglade
på afstånd och en insjö låg bunden en bit ifrån och
sken af glanskis. Hon gick äfven öfver den, följde
sedan dess sida, och isen smalnade allt mera utaf och
af insjön vardt snart blott en frusen bäck, befransad
med långa, glittrande istappar. Vägen var nu öppen
igen. Der uppe på en backe svängde en väderqvarn,
bakom hvilken röda tegelstenstak skymtade fram. Dit
upp skulle hon! Snart hade hon qvarnen till höger om
sig. Nu klef hon öfver stättan och så bar det af
nedåt igen. Då stannade hon en sekund och såg bort
till kyrkan, som låg ett stycke ifrån, sedan föllo
hennes ögon på ett litet snöhöljdt korsvirkes-hus.
– I det huset visste hon nogsamt hvem som bodde.

Deråt riktade hon sina steg och höll andedrägten
tillbaka, under det hon gick uppför kullen och in i
förstugan, der hon sakta öppnade dörren.

Der satt dottern vid fönstret och blickade ut, just
på den fläck, der molntapparne hängde. Det var åt det
håll der barndomshemmet låg. Månne hon tänkte på det?

Nu vände hon sig om och såg mot dörren. Hon reste
sig upp, en svag rodnad for som en blixt öfver hennes
ansigte, som lika hastigt blef dödsblekt igen.

»Mor!» sade hon och låg vid den gamla qvinnans
bröst. Länge stodo de så. Icke ett ljud hördes.

»Herre Gud, min tös!» och modern vaggade sakta
fram och tillbaka, med dotterns hufvud tryckt mot
sitt bröst.

Då stampade någon borta vid dörren. Det var gamlefar,
som kom med yxan öfver axeln ifrån skogen. Och efter
honom stormade in några barn, som skygga ställde sig
i en klunga borta i spisvrån, och de helsade på samt
kysste mor Elna först sedan Lisa med våld dragit
dem fram.

Här skolen I inte vara qvar länge, jag kan just
behöfva Nils, för att hjelpa mig bruka hemmanet»,
sade mor Elna, då den första stormen något lagt
sig. »Du har ju rätt snyggt omkring dig och barnen
äro hela och rena ... men huru är det med din hand?»

»Åh, den är bättre sedan jag fått oljetrasan omkring
den!»

»I det hela var det väl, Lisa, att allt gått som
det gått. Klockarefar är ett riktigt svin!» Och
härvid gret mor Elna och sade att detta gjorde henne
märkvärdigt godt.

Så tog hon upp det minsta barnet i sitt knä och
de andra ställde sig omkring henne och så talade hon
med dem om julottan och de många ljusen i kyrkan, som
skeno långt starkare än stjernorna, och orgelmusiken,
som ömsom dånade fram så att hon tänkte på domsbasunen
eller tonade så svagt och sakta, att hon undrade
om icke himmelens harpotoner vore just sådana. Och
gamlefar sade att hon talade så vackert, att han
tyckte sig redan vara i kyrkan, en anmärkning, som
mor Elna nådigt upptog, och barnen hviskade till
hvarandra om att ligga vakna hela natten, ty mor
Elna hade förmodat det man kanske icke vore god att
få dem vakna på morgonqvisten.

Nu varskodde Lisa, att hon såg far komma på långt
håll. Barnen rusade på dörren. De ville springa
emot honom, för att berätta den stora nyheten
att sjelfva mormor var kommen, på samma gång de
ville se på julgranen, som han förde hem med sig på
kälken. Gamlefar stultade också efter dem. Han hade i
förvirringen alldeles glömt att lägga ifrån sig yxan.

Men mor Elna tog det minsta barnet vid handen och
ställde sig i dörren.

Qvällsolen sken på trädet uppöfver henne, der
rimfrosten hängde i luftiga, blåhvita fransar och det
lyste här och der ibland dem som eld. Qvarnen gick
oupphörligen, och hvita, mjuka drifvor glittrade
på kullen, vid hvars fot och på hvars höjd några
boningshus reste sina hvitpudrade takåsar. Kyrkan
låg längre fram i dalsänkningen.

Mor Elna såg hoppfullt bort till den. Han, som
predikat den stora försoningsläran, vore nog nöjd
med det sinnelag, hvarmed hon nu tänkte fira Hans
åminnelsefest.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free