- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
27

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svante Horn och Lindbom.

Berättelse af C. Georg Starbäck.

1.

Kaplanens spådom.

På Näs’ kaplansboställe i Källeryds socken stod en
söndagsafton i början af Juni en ung flicka väntande
framför dörren till storstugan.

Der inne hördes ett samtal af tvenne högljudda och
befallande stämmor, medan från rummet till venster,
hvars dörr stod på glänt, man hörde en manlig stämma
halfhögt sjunga en psalm. Det var tvenne motsatser,
hvilka här lefde, och hvilkas yttringar nu liksom
skuro hvarandra just der den unga flickan befann sig.

I storstugan satt kaplansfrun, mor Sidonia, och
samtalade med sin dagen förut från Jönköping ankomna
vän, Elisabeth Corelia. Deras tal rörde sig om idel
verldsliga saker, och de talade så högt, att hvarje
ord hördes. I rummet till venster satt den gamle,
fromme kaplanen, mäster Gabriel Hagelman.

Flickan vid dörren var vacker, men öfver de stora
ögonen och hela det fina anletet låg en slöja af
vemod och räddhåga, och litet emellan trängde sig
tårarne fram i ögonen. Hon lyftade handen för att
öppna dörren, men så lät hon den sjunka igen. Hon tog
ett par steg utåt förstugudörren, som om hon velat
gå utan att fullborda sin afsigt, men så vände hon
om och lyftade åter handen, ehuru blott för att om
igen låta den sjunka.

Derunder tystnade psalmsångaren, men flickan märkte
det icke, icke heller huru tvenne innerligt fromma
och välmenande ögon, hvilka tillhörde ett gubbhufvud
med de ädlaste drag, oafvändt betraktade henne och
följde hvarje hennes minsta rörelse.

Slutligen öppnades storstugudörren. I det samma
försvann gubbhufvudet, men på tröskeln till storstugan
uppenbarade sig mor Sidonia. Det var en storväxt
qvinna med skarpa drag. Hennes ögon glänste så
hvassa ofvanom de knotiga kinderna, och nedom mössan
framstack det korpsvarta håret, hvari ett och annat
grått strå afbröt eller snarare förhöjde svärtan. Hon
liknade mera en utländska än en nordbo. Också var hon
af polsk börd, dotter af en fången polack. Huru hon
kommit att blifva gift med den fromme prestmannen,
det kunde ingen förklara. Men gift var hon, och den
hederlige herr Gabriel visste det nog, han.

När hon fick se den rädda flickan, som bleknade för
elden ur de bruna ögonen, fattade hon henne i armen
och utropade:

»Du lyssnar, din leda unge ... jo, jo, kunde väl tro,
att den dygden också skulle finnas bland de andra!»

»Ack nej, moder", bad flickan, »jag lyssnade icke,
men jag visste icke, om jag vågade afbryta edert
samtal ...»

»Såå, du lägger lögn dertill ... Gud nåde mig för
den ungen! Men jag skall väl till slut taga den onde
ur dig!"

Och dermed knuffade hon henne utom dörren, så
hårdhändt och hjertlöst, som om det varit en
brottsling. Knappt var det gjordt, förr än hon fick
sigte på dörren till kaplanens rum, och hastigt som
tanken sprang hon fram och slog igen denna, så att
hela huset skalf.

»Stackars Gabriel», sade hon derpå, under det att
läpparne darrade af den häftiga sinnesrörelsen,
»stackars Gabriel, han behöfver väl vara fredad från
att höra Märtas eviga klagolåt, han har nog af sina
egna barn, synes mig ... Så, syster Elisabeth, låt
oss nu fortsätta!»

Dermed tog hon Elisabeth Corelia under armen och
förde henne omkring på gården, ehuru der visserligen
icke var mycket att se. Detta var dock väl icke
hufvudsyftet, utan fru Sidonia hade ett och annat på
hjertat, som icke tålde att höras af lyssnare. När hon
slutligen kom fram dermed, skedde det så försigtigt,
som om hon varit rädd för sjelfva vinden. Syster
Elisabeth kunde med knapp nöd höra det.

Syster Elisabeth var ett långt och magert fruntimmer
med grå ögon och linfärgadt hår. Hon gick styf och
rak och förde sig som en välboren fröken. Det var
hennes rättighet, menade hon, fastän lyckan var blind,
och det var blott och bart lycka, ingenting annat,
som lyftat den med henne befryndade Durellska slägten
till makt och höghet. Men hon var sänd, det kände hon
inom sig, att rätta och godtgöra hvad lyckan i sin
blindhet brutit, och detta skulle hon göra. Derföre
hade hon kommit till sin barndomsvän, fru Sidonia på
Näs, för att med henne öfverlägga om de medel, hvilka
lämpligast kunde användas. Ty menniskan rådde icke
öfver sin lifslängd, och efter Elisabeth Corelias död
skulle ingen mera tänka på den orättvisa, som blifvit
begången, då den Coreliska slägten fick framsläpa
sitt lif i fattigdom och tysthet, under det att den
Durellska hade stigit till makt, anseende och rikedom.

Nu var denna slägt utslocknad. Magnus Durell med
sin fru och deras måg baron Krister Horn med hans
fru hvilade i sina förgyllda kopparkistor i familjegrafven
i Källeryds kyrka. Magnus Durells bröder
och deras barn voro också döda och hvilade i sina
dyrbara kistor i Ludgos kyrka i Södermanland. Endast
Margareta Brita lefde qvar – med skammen, brukade
Elisabeth Corelia säga, syftande på en omständighet i
hennes förflutna lif, som hon också visste att berätta
med vederbörlig färgläggning, fastän hennes döttrar
och deras män, kan tänka, höllo henne uppe och drogo
försorg om, att den fula historien nedtystades.

I många herrans år hade Elisabeth gått och grubblat
öfver verldens fåfänglighet och lyckans blindhet,
tills hon slutligen kommit till det fasta beslut
att våga ett afgörande steg, och så hade hon begifvit
sig på väg till Källeryd, som nu innehades af Magnus
Durells dotterson, baron Svante Horn, den gamle
karolinen. Här hade Elisabeth en barndomsvän på Näs,
och i hennes sköte ville hon nedlägga sitt hjertas
bekymmer och taga hennes skarpa hufvud till hjelp,
for att öfverlägga om sin djerfva plan, att spela
Källeryds säteri ur Svante Horns händer.

Härom hade de plägat råd allt sedan Elisabeths
ankomst, härom hade de drömt om natten och härom
talade de nu, när de gingo omkring och besågo
syster Sidonias lilla bo, som blef ännu mindre och
oansenligare, ju lifligare Källeryd och rikedomen
hägrade för deras tankar. Det var med anledning häraf,
som fru Sidonia nu hviskade i syster Elisabeths öra:

»Du skall göra något för Emerentia!»

»Gud signe dig, Sidonia lilla», genmälte Elisabeth,
»det begrips, att jag icke skall glömma din rara
Emerentia! Hvar är det snälla gudslammet?»

Gudslammet satt och smorde sig af hjertans grund med
det bästa, som stod att finna i mor Sidonias skafferi,
det vill säga hvad moster Elisabeth fört med sig som
vängåfva från Jönköping. Men modern svarade:

»Ack, det kära barnet sitter i andakt och betraktar
Guds ord! Hade jag icke min Emerentia», tillade hon,
»så vet jag icke, huru det skulle gå med mig!»

»Ja, min egen Sidonia, Herren delar sina håfvor,
det gör han!»

»Ja, och vi skola dela med oss af vårt goda, är det
icke så, Elisabeth? Ack hvad det kännes ljuft, när man
kan göra något godt! Och derföre, ser du, så tänkte
jag, efter som du i alla fall är ensam af din slägt,
att du skulle göra dig sjelf en glädje med att ...»

Emerentia kom springande i det samma. Hon ville dölja
sig bakom en björkbuske, när hon fick se modern och
hennes väninna, men måste på en vink af modern krypa
fram. Det var en skelögd, rödhårig flicka, med alla
later af en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free