- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
28

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjelfsvåldig uppfostran. Kring läpparne hade hon anklagande
märken efter sitt betraktande af, icke Guds ord
men Guds gåfvor. Elisabeth Corelia tog henne i sina
magra armar och kramade henne, hvarpå hon tryckte
en kyss på den fräkniga pannan. Fru Sidonia log så
innerligt godt dervid. Men Emerentia, som tycktes
fått alldeles nog af kärleksbetygelser, passade på,
så fort tillfället erbjöd sig, och sprang bort.

»Gif Emerentia Källeryd!» hviskade fru Sidonia
med tårar i sina moderliga ögon, fortsättande den
tankegång, som blifvit afbruten genom Emerentias
uppträdande.

Elisabeth Corelia flög till, så oförberedd var hon
på vidden af den hängifvenhet, som hennes väninna
gjorde anspråk på. Men hon insåg ögonblickligen,
att hon här icke hade något val, om hon i fru Sidonia
ville påräkna en hjelparinna, och hon hade i sjelfva
verket redan gått för långt för att kunna gå tillbaka
och sjelfständigt utsäga ett nej. Derföre svarade hon:

»Källeryd, ja Källeryd ... du menar, att jag skall
testamentera gården åt Emerentia?»

Fru Sidonia nickade, och så nickade Elisabeth igen,
och så var då den saken på det klara. De fortsatte
sin gång utåt vägen, som ledde til Källeryd. Men
under en hängbjörk, långt bort från kaplansbostället,
öfverst på en kulle, hvarifrån man kunde se Källeryds
kyrka och taken af Källeryds stora säteri, stod Märta
lutad intill en ung man, som höll hennes hand i sin.

»Var tröst, flicka», hviskade denne, »väl liknar du
styfdottern i sagan och väl är du utan både fader och
moder, men det onda skall hafva sin tid. Jag är också
styfson, och vet väl, att brödet från en styfmoders
hand är hårdt, men jag hoppas ändå. Jag har dock min
faders välsignelse med mig! ...»

»Ja, dig går det nog väl i händer, Sven!» sade Märta,
och tårarne runno så klara utför hennes kind.

De stodo en stund tysta i tankar, hvarpå Sven såg upp
med en blick, hvari han sökte inlägga mod och hopp,
och sade:

»Än ringen då, Märta, den gamla jernringen, du glömmer
då alldeles den?»

»Nej, det gör jag icke», återtog Märta, »men den
lycka, som den skall skänka, hon kommer sent.»

»Men hon kommer dock!» uppmuntrade Sven. »Tålamod
bara, min flicka, hon kommer dock, om icke förr,
så när jag kommer tillbaka om ett par år! Vi hafva
väl icke krig nu, då en ärlig gosse, med hjertat på
rätta stället, lätt nog kunde vinna lyckan, men det
är min fasta tro, att ännu kan man blifva lycklig
i Sveriges land, och när jag fått en vrå, der också
jag kan taga mig fram, då kommer jag hit och hämtar,
jag vet väl hvem, säg Märta ...?»

Hon slog rodnande ned sina ögon utan att säga något.

»Men», fortsatte Sven, »du må en gång visa mig den
der ringen, om hvilken du talat så mycket och som
skall skänka dig lycka!»

»Skänka lycka? ... Det har jag icke sagt, men det
var min faders sista ord, att jag aldrig skulle skilja
mig vid ringen.»

Sven upprepade sin bön att få se ringen, men Märta
ville synbarligen ogerna efterkomma hans önskan. Dock
lät hon till slut öfvertala sig och drog fram en
liten svart snodd, hvarvid ringen hängde.

Det var en helt oansenlig, liten tingest af jern,
med en utplattad skifva på ena sidan. Sven fattade
den med hela utseendet af en, som vidrör en helig
klenod. Han vände den omkring och granskade den både
utan och innan.

»Märta! Flicka!» ropade han slutligen och fattade
Märtas hand, »der står Svante Horn i ringen!»

»Svante Horn ... ja, hvad mera, Sven?»

»Svante Horn skall göra din lycka!»

»Skall han?» frågade Märta och log åt den ifrige
ynglingen. »Nej, nej, Sven! Huru skulle han, den
bistre krigsmannen, hafva tankar för en stackars
flickas lycka?»

»Men så gå då till honom!»

»Gå till honom? ... Är du rent förryckt, Sven? Gå
till honom ... Nej, min kjortel skall icke förarga
den besynnerlige mannen! Dessutom kan det finnas mer
än en, som bär namnet Svante Horn.»

Sven hade dock sina tankar för sig, men det blef
dervid. Märta kunde icke få i sitt lilla hufvud,
att lyckan på den vägen skulle vinnas, och det syntes
ock otroligt, då man visste, att den gamle karolinen
Svante Horn på Källeryd icke talte att se en qvinna
på sin gård.

Men solen började sjunka i vester, och de unga måste
skiljas och gå, hvar och en åt sitt håll.

Då kom sakta framskridande på vägen nedanför kullen
den gamle kaplanen. Hans ögon lyste så milda, och de
grå lockarne lekte kring hans hufvud för vinden. Han
såg uppåt björken, der de unga stodo, och han nickade
så vänligt åt dem.

När de fingo se honom, skyndade de ned emot honom,
och han utbredde sina armar och tryckte dem till
sitt bröst.

»Gråt ej, barn», sade han och såg Märta i de
tårfyllda ögonen, »jag ser litet längre än du,
och du skall blifva lycklig, fastän du går arm ur
den gamle kaplanens tjäll ... Men hvad jag hafver,
det gifver jag, i det jag nedkallar öfver dig och
öfver eder båda Guds välsignelse!»

Den gode gubben var sjelf rörd, men hans rörelse
upplöste sig i ett mildt leende, så fullt af frid
och värma, som aftonsolen, hvilken bestrålade både
honom och de unga. Leendet låg ännu på hans läpp,
när han vände sig till Sven, som var hans son i ett
föregående gifte.

»Vi se hvarandra icke mera här i verlden, son»,
sade han, »men har du Gud troget i hågen, så mötas
vi en gång der på andra sidan ... Farväl, gosse,
och Gud vare hos dig!»

Dermed gick han, som om han ville skynda bort från
skilsmessans smärta.

En blick, ett handslag, och så skildes äfven Sven
och Märta. Men öfverst på kullen, bakom ungskogen,
framträdde tvenne skepnader, hvilka aftecknade sig
så mörka mot den ljusa bakgrunden.

De voro fru Sidonia och hennes väninna Elisabeth
Corelia.

*



2.

Fienden kommer.

På Källeryds herregård gick baron Svante Horn, utan
att ana någon fara, allra minst från det håll, hon
verkligen skulle komma.

Det var en gammal karolin af äkta skrot och korn. Tvär
och bister i sitt sätt, gick han vanligen klädd
i sin gamla blå rock med messingsknapparne, som
han haft på fälttågen under den älskade konungen,
hvars namn aldrig kunde nämnas utan att han rätade
ut sin kämpagestalt och slog tillbaka sitt hufvud,
som om konungen sjelf stått framför honom och ropat
ett »gif akt!»

Han var nu sina femtio år och tjenstgjorde som kapten
vid Jönköpings regemente. Men han hade börjat som
ryttare vid Smålands rytteri. Från 1702 till den
olyckliga dagen vid Pultava var han med, och hans
kropp var bokstafligen betäckt af ärr, intygande,
att han icke sparat sig i striden.

I slaget vid Frauenstadt 1706 blef han så illa huggen
i hufvudet, att fjorton benskärfvor måste uttagas. Men
han blef dock läkt och skötte sin tjenst som förut
och svärdet bet lika bra. Ett par år derefter var
han ännu värre ute. Det var i slaget vid Seklaufa i
Lithauen 1708.

Han blef här med sin trupp anfallen och öfvermannad
af en otalig skara kalmucker. Karolinerna stredo på
vanligt vis, med en tapperhet, hvarom berättelserna
mera synas tillhöra sagan, än verkligheten, men
öfvermakten var för stor. Ett klubbslag drabbade
Svante Horns hufvud, och han föll till marken. När
striden var slut, gick hans dräng öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free