- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
29

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

valplatsen och letade efter sin herres lik och
fann det slutligen, men så godt som alldeles
oigenkänneligt. Bröstet hade fått en värjstöt, magen
var genomstungen af en pik och dessutom var hela
kroppen öfverhöljd af sår, hvilka alla den tappre
mannen mottagit, innan klubbslaget träffade honom
i hufvudet.

Men det var ej den första gången, som den trogne
drängen uppsökt sin herre på valplatsen och trott
honom vara död samt sedan vårdat honom, tills helsan
återkommit. Derföre skyndade han äfven nu att upptaga
kroppen och föra den i säkerhet till någon stuga
i närheten.

Han misstog sig icke heller nu. Lifvet hade ännu icke
lemnat den tappre krigaren, och under tjenarens vård
och af tillkallad läkare förbunden, räddades han
slutligen från döden. Men sex veckor låg han till
sängs under de svåraste plågor, sväfvande mellan
lif och död. Genom den igensvullnade munnen kunde
han endast förtära litet vin och mjölk, som drängen
insprutade genom ett halmstrå.

Så mycken kärlek, som drängen under denna tid visade
sin herre, förtjenade en högre belöning, än som denne
kunde gifva, och likväl strålade tjenarens öga af
glädje, när herren till sist kunde lägga handen på
hans axel och säga: »tack!»

Efter slaget vid Pultava och under fångenskapen i
Solikamsk i det östligaste Ryssland, fick drängen
ännu mer tillfälle att visa, huru ovärderlig han var
för sin herre, i det att han underhöll både sin herre
och sig genom sin skicklighet som sadelmakare. Han
arbetade och baronen sålde arbetet i staden. Sjelf
lärde sig Svante Horn under den tiden att fläta
korgar, men inkomsten för dessa var alldeles
för ringa, för att han skulle på den hafva kunnat
uppehålla sig. Icke under derföre, om sålunda mellan
herre och tjenare grundlades en vänskap, som varade
tiden ut.

Namnet på denne dräng var Daniel Lindbom.

Han hade kommit i baronens tjenst 1703, medan han
var i Polen. Efter tretton års fångenskap och tjugu
år efter sedan de lemnat fäderneslandet återsågo de
detta. Det var år 1722.

Baron Svante hade under hela tiden varit sig
temmeligen lik, butter och tvär, ehuru han med
tålamod burit sitt öde. Men många ord hade icke
vexlats mellan honom och Lindbom.

När de nu kommo hem till Källeryd, kallade baronen
första qvällen Lindbom inför sig.

»Nu äro vi hemma!» sade han.

»Jaha!» svarade Lindbom.

»Nu vill jag icke hafva dig i min tjenst längre!»
fortsatte baronen, och Lindbom drog på smilbandet.

Han kunde naturligtvis icke tro ett sådant tal. Men
baronen drog tillsammans sina ögonbryn och slog med
handen på sin långa värja och sade:

»Nej, vid mitt ärliga namn, du skall ej vara min
dräng längre!»

»Nådig herre!» stammade Lindbom.

»Eom hit, Lindbom!»

Lindbom såg tvekande på sin herre. Men denne tog ut
stegen fram till honom och slöt honom i sina armar.

»Så skall det vara, Lindbom», sade Svante Horn,
och den sträfve krigaren var rörd till tårar. »Näst
Gud har jag dig att tacka för mitt lif många gånger
om! ... Är jag icke en ärlig karl? Du har lappat om
mig och gjort mig hel, då jag var som en trasa, du
har födt mig och sörjt för mig ... Skulle du vara
min dräng? Nej, du skall vara min vän, min broder,
så länge Herren låter oss lefva tillsammans.»

Detta var ett tal, som Lindbom begrep ännu mycket
mindre, än det förra. Men han visste väl, att hvad
hans herre sade var sagdt på fullt allvar, och tanken
på den heder, som nu skedde honom, kom honom att
betagas af en rörelse, som för en stund nekade honom
tungans bruk.

När han något hunnit lugna sig, såg han sin herre i
ögat och sade:

»Detta talet är mig lön nog och gör mig till den
lyckligaste på jorden, men herr baron ...»

»Baron!» ropade Svante Horn och lade sina händer på
Lindboms skuldror, »säg du, Lindbom, jag släpper dig
icke med mindre!»

»Nå ja, du då», återtog Lindbom, »så här inför vår
Herre går det väl an ...»

»Det duger inför menniskor ock, Lindbom, det säger
Svante Horn ... och jag vill upprepa det inför
alla!»

»Och alla de höga grefvarne och herrarne ... ?»

»Och alla de höga herrarne i sina alongeperuker och
sina sidenkläder hafva icke gjort så mycket som så
för Svante Horn! Nej, äro vi vänner och likar inför
Gud, så vill jag ock, att vi skola vara det inför
menniskor. Jag tänker icke bedja någon om något»,
tillade han, »jag är herre på Källeryd, och jag
tänker gården skall kunna föda dig och mig lika bra,
som dina sadlar födde mig och dig i Solikamsk!»

Den stackars Lindbom kunde knappt få fram ett ord för
tårar. Väl hade han stundom tyckt, att den bistre
baronen kunde hafva kostat på honom ett och annat
vänligt ord, för all hans möda och allt hans arbete,
men en sådan belöning som denna gick så långt utöfver
allt hvad han kunnat drömma om, att han bokstafligen
stod som tillintetgjord. Svante Horn sjelf hade svårt
för att återhålla en rörelse, som han i sjelfva verket
ansåg opassande för en af kung Carls bussar.

»Se så, Lindbom, nu hafva vi den saken på det klara!»
sade han och slog den käre vännen på axeln.

Det dröjde mången god dag, innan Lindbom kom till
rätta med sig sjelf och kunde finna sig i sin nya
ställning, men det gick dock, och baronen sjelf
undanröjde i tysthet en och annan stötesten, som
kunnat föranleda Lindbom att glömma, det han nu icke
mera var tjenare.

Men vid de förtroliga samtalen om alla de öfverståndna
farorna, om salig kungen och hans tappre, så väl
de, hvilka offrat sitt lif der borta på Polens och
Rysslands slagfält, som de, hvilka ännu lefde och
återkommit från fångenskapen, glömde å ena sidan
Svante alldeles bort, att han varit herre, och å den
andra Lindbom, att han varit dräng. Då gick det godt
att säga du, ehuru Lindbom, när han talade med någon
annan, aldrig sade annat än: »nådig herren» eller
»herr baron». Intet kunde dock baronen rätt njuta,
om icke Lindbom deltog deri. De bodde i samma rum,
åto vid samma bord, redo eller gingo tillsammans,
och äfven när främmande kommo till Källeryd, skulle
Lindbom sitta vid Svante Horns sida.

Så hade nu snart trenne år förflutit. Svante Horn
och Lindbom sutto en qväll, det var måndagen efter
Elisabeth Corelias ankomst till Näs’ kaplansgård, och
samtalade om flydda tider. Svante hade sjelf kommit
att nämna Aurora Königsmarks namn, och de voro som
bäst i farten att uttömma detta ämne, hvarvid, som
vanligt, när det var fråga om kung Carl, ett loftal
följde öfver honom.

»Jag skulle min själ hafva gjort på samma sätt»,
tillade baronen och skrattade, »det skulle dock vara
min största olycka, om någon qvinna toge sig det
orådet före, att finna vägen hit till Källeryd.»

I det samma öppnades dörren och Sköld, en gammal
gråhårig ryttare, steg in.

»Gud bevare öfverstelöjtnanten», sade han, »en,
som ser ut som en ryttare vid trossen, önskar tala
vid honom!»

»Så bed honom komma upp, hvad heter karlen?»

»Elisabeth Corelia!» blef det torra och korta svaret.

»E–Elisabeth ... hvad säger du karl ... hvad
heter ryttaren?»

»Jungfru Elisabeth Corelia!»

Baron Svante såg på Lindbom med ett uttryck i sitt
ansigte, som om den onde sjelf stått för dörren och
begärt att slippa in. Han kunde under inflytandet af
sin första sinnesrörelse icke rätt uppfatta orden,
utan Lindbom måste upprepa dem. Derpå följde en lång
stunds tystnad.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free