Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den förste svensken. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. Sven Isbrä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenväxter och mossor infunno sig, ekarnes stammar
angrepos af röta och kullfälldes af stormen samt
begrofvos i den sig ökande dyn. Björkar, mindre
ömtåliga för vatten, växte upp, tätt öfver de fallna
ekarne, men efterhand gick det dem på samma sätt.
Äfven de föllo på sin plats, men mossan frodades och
växte alltjemt.
På åkerleran, under torfven, mellan de fallna ekarne
träffades ett af menniskohand hopkastadt stenrös eller
stenkummel. Menniskor funnos således här i trakten,
då torfven började bildas; men huru länge sedan var
det? Vid stenkumlets undanplockning fann man deruti
sköldbeslag, nålar, ringar, armband, allt af brons,
samt några bitar tenn. Fornforskarne hafva bestämt
detta fynd såsom tillhörande den s. k. bronsåldern,
d. v. s. det är omkring tre tusen år gammalt.
Denna tid är, som vi redan förut sagt, jemförelsevis
ny, och vi skulle ej hafva sysselsatt oss med detta
fynd, om det ej gifvit oss den tidsbestämmelse,
att för tre tusen år sedan var torfven här ännu
icke bildad, men att deremot både åkerlera, hvarfvig
lera och åsens grus funnos och redan länge funnits,
hvilket helt naturligt föranleder den frågan: Finnas
några spår af menniskor i dessa sistnämda jordarter?
I åkerleran hafva vi icke funnit några, men i de båda
andra jordarterna har man gjort märkeliga fynd.
Se här!
För några år sedan var man sysselsatt med sänkning
af den stora sjön Hästefjorden, som ligger på Dal,
vester om Wenersborg. Då denna sjö bestod af två
hälfter, nästan skilda från hvarandra genom en bred
landtunga, måste man genomgräfva denna. I grafven,
som gick djupt ned genom den hvarfviga lerans lager,
träffade man på flera ställen ben af åtskilliga slags
djur, de flesta af sådana, som lefva i ett djupt,
salt och kallt haf såsom skäl och torsk, men äfven
några af landdjur, och – ett menniskoben.
Då denna lera är afsatt på bottnen af ett djupt
haf, är det märkvärdigt, att deri finna lemningar
af menniskor och landdjur. Det finnes dock många
sätt att tänka sig, huru de kunde hafva kommit
dit, men den frågan är dock af jemförelsevis
ringa vigt. Hufvudsaken är, att menniskoben legat
inbäddade i hvarfvig lera, emedan det visar, att
menniskan fanns, till, då denna lera afsattes på
hafsbottnen. Troligt blir också genom detta fynd, att
Sverige redan då var besökt eller bebodt af menniskor;
– d. v. s. den del af landet, som då nådde upp öfver
hafvets yta, och hvilket sannolikt ej var mera än en
del af södra Sverige, hufvudsakligen Småland, samt
en sträcka efter norska gränsen från norra delen af
Wermland genom Dalarne, Herjeådalen, Jemtland och
Lappland, jemte öar och skär, hvilka nu bilda de
högsta bergtopparne af de öfriga landskaperna.
Men vi ega ett ännu äldre bevis på menniskors vistelse
i Sverige.
Vi hafva nämligen funnit ett urgammalt boningshus,
troligen en fiskares koja. Denne fiskare är
Sveriges första, hittills kända, inbyggare. Att han i
verkligheten var den första, är deremot icke troligt;
men vi hafva för närvarande inga äldre dokument att
tillgå och måste således stanna här tillsvidare.
Saken är följande.
Då man år 1832 höll på att bygga Södertelje kanal,
måste den der framstrykande åsen till ett betydligt
djup genomgräfvas. Då visade sig på ett ställe,
34 fot under ytan, en mörk teckning i sanden. Den
var mycket tydlig – stockar, timrade tillsammans
med knutar, bildade en tillsluten fyrkant. Man
försökte taga i dem, men fick handen full med fin
brun sand. Icke ett spår af träd! Man fortsatte
gräfningen. Teckningen höll i sig och slutligen syntes
äfven något spår af organiska qvarlefvor, af lemningar
efter byggnadsvirket. Man trodde sig hafva råkat
på en gammal brunnstimring, men – det fanns golf i
stugan. På dess midt låg en ring af stenar och inuti
denna funnos kol. Att det var en eldstad, kunde då
icke längre betviflas, och följaktligen var det ett
hus, ej en brunn. Utomkring ringen fann man dessutom
spår af granris – familjens bädd. Stugan och hela
dess anordning visade en tydlig likhet med dylika
bostäder hos våra fiskarlappar och hos andra ännu
lägre stående folkslag.
Detta är det vigtigaste, vi hittills lärt känna om
vårt lands äldsta inbyggare.
För att visa betydelsen af dessa fynd, skola vi
försöka lemna en bild af landets utveckling under
denna tid.
Vi stödja oss i vår framställning på de nyaste
geologiska rön, undersökningar och – teorier.
För lång tid sedan – huru lång kunna vi ännu icke
säga, endast att årtusenden vid dess mätande kunna
användas såsom enheter – befann sig Sverige,
Skandinavien och tillstötande trakter i samma
tillstånd, som nu för tiden Spetsbergen, Grönland
och åtskilliga andra länder i närheten af jordens
poler. Allt landet var täckt med is. Denna is hade
en så ansenlig tjocklek, att få af våra berg nådde
upp öfver dess yta. Liksom jöklarna och isbräerna på
Skandinaviens fjäll, liksom glaciererna på Alperna,
liksom inlandsisen på de omnämda polarländerna, var
denna vår forna inlandsis inbegripen i en ständig
rörelse. Den fortskred från en medelpunkt åt alla
sidor, åt Ishafvet, åt Nordsjön, åt Östersjön och
Botniska viken. Hvad dessa två sista haf beträffar, må
dock nämnas, att de ej utgjorde någon gräns för isen,
utan att de fyldes deraf och utgjorde en del af dess
bädd, när den hade sin största utsträckning. Isen
fortskred öfver dem inåt Finland, inåt Ryssland
och Tyskland.
Under denna sin rörelse utöfvade isen ett ofantligt
tryck på den underliggande jordytan. Hvad som förut
funnits af växter och lefvande varelser samt af lösa
jordarter, hade under inlandsisens utbildning
blifvit i det närmaste bortsopadt. Nu angrepos
de fasta bergen. Der tvära afsatser påträffades,
lösrycktes det ena stycket efter det andra, inneslöts
i isen och fördes bort. Der isen börjat äta sig in,
fortsatte den. I stället för bergryggar och högslätter
bildades sålunda fristående berg, af hvilka somliga
i sin ordning angrepos och förstördes helt och
hållet eller till någon del, under det andra fingo
stå qvar. Isfloden sökte sig fram genom – om vi så
få säga – de öppnade damluckorna, genom de redan
verkstälda utskärningarna.
Många af våra högsta fjälltoppar, ja, de allra
flesta, äro sådana qvarstående lemningar, minnen
af den forna bergskedjan eller högslätten. Sådana
äro ock de s. k. Westgötabergen, Öland, Gotland,
de danska öarne o. s. v.
Der inlandsisen ej träffade dylika höjder, som
framtedde lämpliga angreppspunkter, der framgick den
mera lugnt och utöfvade endast en nötande verksamhet,
så småningom, och i det hela ej synnerligen betydligt
förändrande berghällarnes yta.
Vid detta isens arbete gjorde de medförda inneslutna
klippstyckena, stenarna och gruset god nytta. Under
det ismassan sköts fram, drogo de utstickande hörnen
och kanterna af de stora stenarne djupa fåror och
refflor i berghällarnes yta, under det de mindre
stenarne och gruset afslipade alla smärre ojemnheter
samt rundnötte den sida af bergen och hällarne,
hvilken isen vid sitt framåtskridande först träffade
på och måste gå uppför, hvarjemte det allra finaste
stoftet på lämpliga ställen och på lämpliga bergarter
polerade hällen så slät och så spegelblänk, att man
knappast med konst kan göra det bättre.
Dessa vittnen om inlandsisens verksamhet under dess
framåtskridande rörelse se vi öfverallt i vårt land;
dessa repor och fina strimmor, dessa polerade ytor,
dessa åt ett visst väderstreck – olika i olika trakter
– afrundade, men åt det motsatta tvärt stupande,
berghällar finnas på så många håll, att hvem, som
vill skänka litet uppmärksamhet deråt, lätt kan få
se dem. De finnas högt upp i fjällen, de finnas på
slätterna, de finnas på sjöarnes botten och ända
långt ute i Östersjön.
De lösryckta och inneslutna stenarna medföljde
stundom så långt isen sträckte sig och blandades der
med andra, som från högre liggande trakter fallit
ned på isens yta och fortskridit, burna på denna;
men en del, och den allra största, aflagrades långt
förut i markens ojemnheter, i dalar och klyftor,
bildande der ett slags grus, som geologerne kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
