- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
35

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den förste svensken. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. Sven Isbrä

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krossgrus efter dess bildningssätt. I detta grus
hittar man ej sällan stenar med dylika repor, som
berghällarnas.

Vårt fädernesland var sålunda vid denna tid –
åtminstone till allra största delen – en isöken, der
en evig tystnad rådde, endast afbruten af det dofva
braket, när en remna sprang upp genom isen, af det
sorlande ljud, de öfver ytan framrinnande bäckarne
åstadkommo, eller af dånet af ett vattenfall, der
en bäck eller elf genom en öppen remna nedstörtade i
djupet. Allt var dödt på isens yta. Der fanns blott
is och vatten samt någon sten här och der.

Under den mäktiga isbetäckningen fortgick deremot
ett lifligt arbete dels genom dess redan omtalade, af
massans ofantliga tyngd i förening med dess långsamt,
men oemotståndligt, framskridande rörelse förorsakade,
genom de medförda större och mindre stenarna samt
gruset underlättade, mera omedelbara verksamhet,
dels ock genom de nyss-omnämda vattenfallen,
som med storartad kraft och våldsamhet störtade
ned i krossgrusbäddarna, satte stenar och block,
grus och sand i en hvirflande rörelse, stötande
dem mot hvarandra och mot underlaget, bortsköljde
grus, sand och slam, ryckte äfven med sig en del
sten, som rullades och slipades till större och
mindre s. k. rullstenar, och lemnade slutligen,
om fallet någon tid fick stanna på samma ställe,
intet af den forna krossgrusbädden qvar, utom några
få stenar, som under sin hvirflande rörelse nött
sig in i sjelfva klipphällen och ur denna utsvarfvat
s. k. jättegrytor. Sådana träffa vi på många ställen,
der deras tillkomst på annat sätt är fullkomligt
oförklarlig, högt uppe på en bergslätt eller i sidan
af en bergkulle, der nu intet vatten har eller kan
hafva sin väg.

Dock äro icke alla jättegrytor åstadkomna vid
denna tid och på detta sätt. I nutidens forsar och
vattenfall sker deras bildning lika bra. Derpå har
man utmärkt vackra och tydliga exempel i den »döda
forsen» eller Gedungsen i Indalselfven, som 1796
torrlades genom elfvens afledande i en annan bana. Ja,
de kunna bildas på kort tid genom föga betydliga
vattenhvirflar, såsom man för några år sedan såg i en
ur berget sprängd vattenledningsränna vid Trollhättan,
på hvars botten flera mindre jättegrytor med i dem
liggande löpare eller svarfstenar bildats.

Men – elfvarna och bäckarna fortsatte under isen
sitt brusande lopp efter markens naturliga lutning,
förstärktes af nya tillströmningar ofvanifrån
och från sidorna, sköljde i nya krossgrusbäddar,
afsatte här och der, då lutningen var mindre, hvad
de icke kunde medföra, försågo sig med nytt förråd,
der bättre tillfälle gafs, och kommo slutligen till
isens kant, vältande med sig i sitt tjocka, grumliga,
sand- och slamblandade vatten en stor mängd rullsten
och gröfre rundslipadt grus.

På några ställen störtade de sig i hafvet, omedelbart
som de framkommo undan isen; på andra ställen hade
de längre eller kortare väg att tillryggalägga,
innan de hunno dit. Men städse var det hafvet –
det haf, som då täckte en stor del af mellersta och
östra Europa – som skulle mottaga och i sitt sköte
förvara de lösryckta spillrorna af Skandinaviens
jord. Här fingo dessa ämnen komma till hvila efter
sin långa färd, här afsatte de sig hvarf på hvarf,
de gröfre delarna närmast land, de finare längre ut;
här fyllde de så småningom djupen och skulle hafva
förvandlat hafvet till land, om ej detta hindrats
derigenom, att hafsbottnen och fastlandet sjönko,
d. v. s. hafvet steg eller landet sänkte sig, huru
man vill betrakta saken, och detta fortgick under lång
tid, så att slutligen endast de öfversta topparna af
Skandinaviens berg stodo öfver hafvets yta.

Under detta hafvets instigande på fasta landet blef
den förr omnämda fiskarstugan sänkt under vattenytan
och efter hand begrafven i samt öfvertäckt af ett,
sannolikt många gånger så mäktigt, sandlager, som det,
hvilket dolde den, då Södertelje kanal byggdes. Längre
fram skola vi omtala skälet för detta vårt antagande.

I samma mån som hafvet steg, hade inlandsisen
minskats, och den hängde nu som en kåpa på den ej
synnerligen stora
ön eller ögruppen. Elfvarna hade alltjemt fortsatt sin
tillsvämmande verksamhet, ehuru deras kraft blef allt
mindre, ju mera isen smälte, ju lägre vattenfallen
sålunda blefvo, ju mindre vatten elfvarna förde,
och ju kortare lopp de fingo.

Nu inträdde å nyo en förändring. Landet började
höja och vidga sig, hafvet började draga sig
tillbaka. Klimatet hade äfven blifvit mildare, så
att isen blef der den var, och ej å nyo utbredde sig
öfver det torrlagda landet.

Detta framtedde en enda ofantlig sandslätt med
omärklig lutning mot hafvet. Inga höjder, inga dalar
och ingen växtlighet. Öfver sandslätten måste allt det
vatten rinna fram, som från den ännu qvarvarande isen
skulle ned till hafvet, och likaså allt regnvatten,
all nederbörd. I breda, grunda floder flöt det sakta
framåt, fick dock hastigare fart, när hafvet allt mera
sjönk undan, skar sig då djupare och djupare ned,
bortförde den finare sanden och slammet, men lade
sin egen bädd allt fastare med rullsten och grus, som
floden sköljde ut ur sandlagren eller medförde från
andra trakter. Här och der tillstötte en annan dylik
flod. På några ställen delade sig vattnet i två eller
flera armar, hvilka snart åter flöto tillsammans,
lemnande mellan sig en eller flera holmar, som,
blifvande allt högre, ju mera floden skar sig ut,
slutligen bildade, hvad norrlänningen kallar »nipor».

Omsider hade dock hafvet uppnått sin lägsta
nivå och började åter stiga upp öfver den fasta
marken. Denna var nu väsentligt olika mot, då hafvet
sista gången drog sig tillbaka. I stället för den
jemna sandslätten, på hvars långsamt sluttande
yta hafvets böljor förlorade sin kraft, träffade
de nu talrika, djupt nedskurna flodbäddar samt
mellan och ur dessa uppstickande slätter, ryggar
och kullar, hvilka förorsakade hvirflar och brutna
vågsvall. Dessa fråssade nu på de högre, af finare
ämnen bestående lemningarne af den forna slätten,
sköljde bort dem, förde dem med sig ut i djupet och
aflagrade dem på Rysslands och Tysklands mark. På
flodbäddarnes fastare, stenlagda, jemna ytor var
deremot vågens kraft i allmänhet förspild. Af den
sandslätt, som en gång täckte större delen af vårt
land, återstod omsider endast en och annan fläck,
som skyddades af sitt läge, samt den under de gamla
flodbäddarna liggande delen, hvilken vågorna ej kunde
komma åt annat än från sidan, sedan de sköljt bort
all den öfriga sanden. Då började de äfven angripa
flodbäddarnas underlag, men då dessas yttre delar
dervid förlorade sitt stöd, »satte» de sig – stora
sammanhängande stycken gledo ned utför sluttningen och
lade sig på sidorna af de, numera ryggar eller åsar i
hafvet bildande, forna dalbottnarna, hvarefter vågorna
afjemnade kanterna, fylde remnorna och öfverhöljde
åsen med mer eller mindre mäktiga lager af sand och
lera, hemtade från högre liggande trakter.

Äfven niporna bortsköljdes och de på sådana ställen
hvirflande vågorna gräfde sig djupt ned, bildande
dessa åsgropar, af hvilka vi i början af denna
berättelse omnämde en, men hvilka ingalunda äro
sällsynta, utan tvärtom finnas i stor mängd och af
vexlande storlek, stundom, såsom den förstnämda, små,
men stundom också betydligt stora.

Emellertid sjönk landet allt djupare och slutligen
täckte ett stort, djupt, salt och kallt haf ännu
en gång större delen af vårt land. Detta haf stod i
öppen förbindelse åt norr eller nordost med Ishafvet,
hvilket bland annat bevisas af de inneslutningar
af snäckor, musslor och ben af åtskilliga djur,
som träffats i den vid denna tid afsatta leran, den
hvarfviga leran, den samma som vi träffade underst i
åsgropen, och ur hvilken vi vid Hästefjorden gräfde
upp menniskobenet.

Denna lera breder ut sig öfver stora delar af Sverige
och täcker hafsbottnen utanför våra kuster; den
består af hvarf af olika tjocklek och färg, men som
äro på det mest regelbundna sätt lagrade kring stenar
och andra inneslutningar, och som utfylla bottnens
alla ojemnheter, med tjockare hvarf på slätterna och
i dalarnas midt, men tunnare uppåt dalsidorna och
kullarna uppefter och på åsarna, tydligen visande, att
intet spår till sjögång nådde till det djup, der denna
lera afsatte sig; de inneslutna snäcklemningarna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free