- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
36

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den förste svensken. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. Sven Isbrä - Khiva och Ryssarne. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

benen höra nästan uteslutande till arter, som ännu
lefva i den högsta norden, der hafvet är både salt
och kallt, men som numera alls icke finnas kring
Skandinaviens kuster.

Emellertid inträffade ännu en gång en förändring
i förhållandet mellan haf och land. Vårt nuvarande
Sverige steg nyfödt ur vågen, alltmera framteende sina
ännu nakna former för de högst fåtaliga menniskornas
blickar, men också så småningom höljande sig med
allehanda växter, gräs, buskar och träd, hvilka efter
hand utvecklade sig så, att skogen – urskogen – snart
dolde större delen af landets yta och lemnade skydd
åt en allt rikare djurverld. Ju bättre klimatet blef,
ju talrikare djuren, ju större det fasta landet och
skogarne, desto lättare blef det för menniskan att
förvärfva sitt uppehälle, desto mindre farlig och
mödosam blef hennes strid för tillvaron, desto mer
förökades hon i antal.

Bland de delar af landet, som först täckte sig med
skog, som först blefvo tillgängliga för menniskor
och djur, och som dessutom redan genom sin form,
sitt utseende och sin belägenhet bildade ett slags
vägar genom urskogen, sjöarne och träsken, voro de
förr omnämda åsarna, efter hvilkas
ryggar man också finner de talrikaste minnesmärkena
från den förhistoriska tiden.

Dessa åsar höjde sig mer och mer öfver hafvets yta,
allteftersom detta föll undan, och det visade sig nu,
huru de fortlöpte öfver berg och dal utan afseende på
landets höjdförhållanden, och att de sålunda häntydde
på en bildningstid, då dessa sistnämda ej haft någon
inverkan, då, såsom vi visat, både berg och slätt
varit dolda af sand.

Just genom detta åsarnas lopp, oberoende af
landets höjder och dalar, inträdde nu egna
förhållanden på sådana ställen,
der åsarna gingo tvärt öfver någon större dal,
såsom t. ex. Mälardalen. Deras ryggar, som endast
på få ställen blifvit afbrutna genom de förr omnämda
»sättningarna», bildade der naturliga dammar, hvilka
hindrade det innanför dem varande vattnet att sjunka
lika fort som hafsytan.

Dessa från hafvet afstängda vatten bildade sålunda
långdragna sjöar, i hvilka fastlandets åar och
bäckar utföllo. Då dessa vattendrag bestodo af sött
vatten, förorsakade de utspädning af det salta och
förvandlade detta först i s. k. bräckt och så i sött
vatten. Derjemte föranledde de, att sjöarna städse
höllos fulla, och att hvad de ej kunde rymma tog sin
väg öfver den dämmande åsryggen. Sålunda bildades
strömmar
och forsar, som bortsköljde gruset och sanden, der
de runno öfver åsen. Ju mera hafvet föll, ju mera
skuro dessa utlopp sig ned, och följden deraf blef,
att sjöarnas yta innanför åsarna sjönk allt mer,
och att landet efter hand torrlades äfven der.

Men i dessa af åsarna uppdämda sjöar och deras bräckta
vatten hade redan förr än åsryggarna fullständigt
afstängt dem från hafvet börjat inträda en förändring,
derigenom att förbindelsen norr ut mellan Östersjön
och Ishafvet blifvit afstängd, då äfven en annan
djurverld ersatte polarhafvets, en djurverld, som
trifdes i ett föga salt och mindre kallt vatten. Ur
dessa sjöar afsatte sig också ett slam – en ny lerart,
den s. k. svarta leran, bildades i deras djupaste
delar, och i denna lera finna vi nu skal af en del
snäckor och ben af några fiskar, hvilkas samslägtingar
ännu lefva i Östersjön.

Den svarta leran öfvergår på de flesta ställen
både uppåt och åt sidorna till en grå lera, som
är genomdragen af rostfärgade rör, fläckar och
strimmor. Denna lera kallas åkerlera, och af denna
består en stor del af den odlade jorden i Sverige. Den
är endast några få fot mäktig.

Det var på denna lera, vi funno stenkumlet med
bronssakerna.

Sålunda hafva vi nu följt vårt lands utveckling
under en lång rad af årtusenden
[1].
Vi hafva sett,
huru det varit täckt af is, af vatten, af sand och
åter af vatten. Vi hafva sett, huru bergen blifvit
krossade och förvandlade i spillror, huru dessa
spillror ytterligare krossats, förts bort till och
aflagrats på andra trakter, och huru detta upprepats
gång efter annan, tills landet blifvit sådant eller
nästan sådant, det nu ligger förvåra ögon.

Under hela
eller åtminstone största delen af denna tid har
menniskan funnits härstädes; men de spår som träffats
äro så glesa och så obetydliga, att man ej af dem
kan bestämma, hvilken afdelning af menniskoslägtet,
den första inbyggaren i Sverige tillhörde, ej heller
huru långt han hade fortskridit i civilisation. Att
det ej var långt, är temligen säkert, och mycket
hafva vi sålunda icke att finna, men ändock – för
den goda sakens skull – låtom oss hoppas, att hvar
och en svensk, som får tillfälle dertill, söker att
så noga som möjligt taga reda på alla upplysningar,
alla bidrag, som ännu kunna blifva i Sveriges jord
uppdagade, rörande landets äldste inbyggare – den
förste svensken.


Sten Isbrä.


illustration placeholder

Brunn i Khiva-öknen.
(Tillhör art. å motstående sida.)


[1] »En lång rad af årtusenden», sade vi, och vi
tro oss i det föregående hafva bjudit skäl för
detta vårt påstående; men att med noggranna siffror
bestämma antalet år, århundraden eller årtusenden,
dertill hafva vi ännu för liten erfarenhet. Ännu för
ett par tiotal af år sedan var det en trosartikel,
till och med bland vetenskapsmännen, att menniskans
tillvaro på jorden var ganska kort, på det högsta
några få årtusenden; men man fann qvarlefvor
efter menniskor och efter deras verksamhet, som
gjorde det obestridligt, att de funnits här på
jorden samtidigt med en mängd nu utdöda djurarter,
t. ex. mammutdjuret. Forskningarne gingo allt längre;
fynden blefvo allt flera; beräkningar gjordes på
åtskilliga sätt; allt häntydde på, att 100,000 år är
den kortaste tid, man kan medgifva för tillvaron af
menniskor på jorden; och röster -- med synnerligen
god klang i den vetenskapliga verlden -- hafva på
astronomiska grunder velat hänvisa den här omnämda
istiden till ett tidehvarf af 800,000 år tillbaka
från vår tid, i hvilket fall menniskoslägtets ålder
på jorden skulle uppgå till minst en million år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free