- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
38

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Khiva och Ryssarne. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vidsträckta öknarne fram till Khiva, och vidare till
Bukhara och Samarkand. Denne utomordentligt djerfve
man eger till stor del förtjensten af hvad man tills
nu vet om dessa länder och de egendomliga, ytterst
grymma folkstammar, hvilka der hafva sina hem. [1]

Invånare från Khiva, Bukhara, Samarkand och bortom
Amu liggande tatarländer anträffas icke så sällan
i Persien och Arabien. De drifvas af en envis
fanatism att tillryggalägga en mer än 800 mils lång
pilgrimsfärd genom torra öknar och fiendtliga länder
för att komma till Mecka, der marken är så helig, att
Guds ande genomströmmar dem, så snart de blott sätta
foten på ett sandkorn derifrån. Den som dör under
sin pilgrimsfärd kommer med visshet till paradiset,
den som återvänder hem med en liten påse helig sand är
en benådad person och omgifves af ett helgonsken. Han
botar sjukdomar genom handpåläggning, hans mun utandas
gudomens vishet, och att hafva honom till gäst är en
lycka. Denna turkomanens rättrogenhet är förbunden
med en grym rofgirighet och otämjbar vinningslystnad,
som ingenting skyr för att nå sitt byte. Att intränga
i Turkestan är, äfven för musulmän från andra trakter,
en mycket betänklig sak. Turkomanerne anse sig för
fullblodsturkar, för de enda som bevarat sin
tro oförfalskad. Deras grannar perserne äro, såsom
schiiter, förpestade kättare. Ryssarne och frengi,
(europeer, så vidt som turkomanerne hafva någon
föreställning om europeer) äro otrogna, hvilka
djefvulen beröfvat förståndet och uppfylt med allt
ondt tyg. Att slå ihjel en sådan är en from pligt; att
utrota dem är att förtjena paradisets lön. Det är dock
icke alltid nödvändigt att slå dem till döds eller
stinga ut deras ögon; de kunna ju inbringa något, dels
såsom lastdjur, dels genom lösepenningar. På detta
sätt blandar sig vinningslystnaden med fanatismen i
detta till affärsmessighet utbildade rofferi.

När ett ströftåg beslutits och samlingsplatsen
bestämts, sätter sig turkomanen till häst och begifver
sig till en Mollah, prest, för att erhålla ett slags
välsignelse. Derpå anträdes marschen. Angreppet
verkställes i ett plötsligt, vildt öfverfall,
antingen vid midnatt eller vid soluppgången: allt
som sätter sig till motvärn, hugges ned. Ofta sker
dock anfallet så blixtsnabbt och oförmodadt, att
någon strid knappast eger rum. Fångarne bindas vid
sadelgjorden, och med de röfvade hästarne, åsnorna
och boskapen framför sig återvänder skaran till sitt
tältläger, för att tillbringa sitt lif i lättja,
till dess ett nytt tåg företages. Om gräsligheten
af det slafveri, som de olyckliga fångarne föra,
kan man knappast göra sig en föreställning.

Turkomanen har ett bredt ansigte med starkt
framträdande kindkotor. Det djerfva blixtrande ögat,
den elastiska, smärta, muskelstarka gestalten, hans
snabba och viga rörelser gifva honom ett manligt,
krigiskt utseende. Hans drägt består af en låg,
kägelformig pelsmössa, en nattrockformig lång rock,
som vid ströftåg ersattes af en kortare. Långa
damascerade dolkar och ypperliga gevär, som
erhållits genom engelsmännen från Indien, utgöra hans
vapen. Turkomanens stolthet och dyrbaraste egendom
är dock hans häst, alltid af ädlaste race och en
otrolig snabbhet.

Qvinnorna hafva skarpt tecknade, breda drag. Deras
ansigtsfärg är mörk, ögonen något skeft stående,
munnen fyllig och behaglig; deras växt är
proportionerlig, smärt och skönt rundad. I allmänhet
hafva de ett behagligt ansigtsuttryck, en fri,
djerf blick. Drägten är sällsam. Gammal och ung,
flickor och hustrur bära långa skjortor af rödt
siden, som räcka ända ned till vristen. Hemma
i tältet är detta hela deras garderob. Lemna de
detta, så binda de en lång gul schalgördel kring
höfterna och låta ändarne falla ned åt båda sidor;
dertill komma gula eller röda stöflar med mycket
höga, spetsiga klackar. Vid högtidligare tillfällen
bära de på hufvudet en konstrikt hopvriden mössa
af brokiga ryska kattunsnäsdukar. Dessutom taga de
utanpå sidenskjortan ett slags jacka, hvilken dock
ej får räcka längre än att spetsarne af
hårflätorna kunna nå nedom den. Månggifte är brukligt
och hvar och en håller så många slafvinnor han kan
föda. Bröllopsceremonien eger karakteren af en
kapplöpning. Bruden insvepes helt och hållet i en
silkesslöja och sättes på en af de mest snabbfotade
springarne med ett slagtadt får eller en get i sin
famn. Brudgummen sätter sig likaledes till häst, och
nu rida båda i susande galopp mot det bestämda målet,
följda af stammens öfriga ungkarlar. Bruden får icke
hinna fram före brudgummen, detta vore en skam för
honom. Ungkarlarne försöka under tiden att frånrycka
bruden lammet, och hon måste genom snabba vändningar
undvika deras angrepp. Ju vigare och djerfvare hon
visar sig, desto högre prisas hennes skönhet och dygd.

Karavantågen bilda ett högst ofullkomligt
kommunikationsmedel i dessa trakter, der blott
några genom öde öknar långt från hvarandra skilda
marknadsplatser bilda samlingspunkter. Att resa
till staden Khiva är sålunda för en stor del af
turkomanerne sjelfva ett ovanligt företag. Vägen dit
går genom en många dagsresor lång öken och denna är
till och med i turkomanernes ögon en förskräckelse. I
högtidlig, fruktansvärd tystnad sträcka sig
oöfverskådliga, kala, rödbruna kullar och gula
sandslätter, dränkta i ett ända till outhärdlighet
skimrande, stickande solsken, en af flygsand uppfyld
luft. Solen sjunker om qvällen i en qvalmig, blodröd
dimma, nästan ögonblickligt följd i spåren af en
ytterst bitande kyla, och höjer sig på morgonen,
stor och majestätisk ur den gula ökenröken, för att
genast bränna och torka. Här och der har man inrättat
brunnar, vid hvilka karavanerna kunna förfriska och
hvila upp sig (illustr. sid. 36). Men när den vilda
orkanen brusar fram och upprör moln af den brännande,
qväfvande flygsanden, då digna menniskor och djur
vanmäktiga till jorden (illustr. sid. 37).

Den som tillryggalagt denna fasans väg och nalkas
Khiva, blir så mycket mera angenämt öfverraskad af
den yppiga vegetation, fruktbarhet och anstrykning af
kultur, trakten kring staden erbjuder, med dalgångar
och bäckar, melon-, mais-, ris- och hveteåkrar,
orangeträd och popplar. Ur denna grönska höja sig
murar, moské-kupoler och torn, med den egendomliga
prakt som karakteriserar en österländsk stad, på samma
gång det inre erbjuder anblicken af ett oändligt
virrvarr af gator med fotsdjupt dam och eländiga
lerkojor, omvexlande med bazarer, barberarestugor
o. s. v. Rörelsen är liflig men hålles i sträng tygel
af rättstjenarne, som utöfva den strängaste uppsigt
öfverallt, ja till och med intränga i husen för att
öfvertyga sig om att man der lefver efter religionens
stadgar. Största uppmärksamheten rikta dessa lagens
tjenare på samfärdseln emellan de båda könen. Ett enda
spejande ögonkast af en främmande man på en beslöjad
qvinna är nog för att bringa den djerfve i galgen,
under det att qvinnan, som tilläfventyrs besvarat
denna blick med ett leende eller en vänlig vink, blir
stenad. Rättvisan i Khiva är ytterst summarisk, och
de flesta brott ställas under en enda straffrubrik:
döden. Khanen åtnjuter en djup vördnad, som hvilar
på religiös grund, men hans regering kan betecknas
med ett enda ord – blod.

Resultatet af den ryska expeditionen mot Khiva
är, att Ryssland behållit landet på Amu-Darjas
högra strand, från Bukhara till Aralsjön, och
att det öfriga Khiva blifvit en vasallstat under
Ryssland och måste betala dryga umgälder till dess
krona. Dessutom hafva ryssarne förbehållit sig rätt
att drifva handel i hela Khiva, utan att betala tull
och skatt. Genom inkräktningen af Amu-Darjas nedra
lopp är Khiva utestängdt från Aral, och Ryssland har
försäkrat sig om vattenvägen samt ett lätt tillträde
till khanatet från både norr och vester. En af de
första uppgifterna blir nu att åvägabringa en lätt
förbindelse mellan Kaspiska hafvet och Khiva-oasen,
genom de stepper som hittills varit prisgifna åt
turkomanernes vilda horder. Undersökningar, som redan
gjorts, hafva visat att det icke möter något hinder
att leda Amu-Darjas vatten


[1] De som önska en mera omfattande inblick i Khivas
förhållanden och äldre historia vilja vi hänvisa till
en intressant uppsats i Russische Revue, Monatsschrift
für die Kunde Russlands 1873, haft 5 och 6: “Khiva
oder Khârezm. Seine historischen und geografischen
Verhältnisse. Von P. Lerch.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free