- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
39

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Khiva och Ryssarne. Bn. - Utåt och inåt. C. P-t. - Midsommarbjörken och julgranen. E. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbaka i dess gamla bädd, utan fara att torrlägga
det nuvarande flodlandet vid Aral. I sådant fall
skulle med tiden kunna skapas en genom odlade trakter
gående förbindelse med Kaspiska hafvet.

När Amu-Darja genom kanaler inkräktar trakter, der nu
vinden jagar de gula sandmolnen fram öfver steppen;
när telegrafer och jernvägar tränga fram till hjertat
af Asien,
då skola Oxus gamla stränder åter eröfras
åt civilisationen. Öppnandet af vägen till
Central-Asien innebär sålunda i och för sig goda
löften för framtiden. Huruvida det britiska lejonet
och den ryska örnen slutligen skola komma i strid
om väldet och hvilka följder denna strid kunde komma
att medföra för civilisationens sak, äro frågor som
falla utom området för denna uppsats.

Bn.



Utåt och inåt.

I.

Ljupt in i björkens hvita stam jag skar
En gång för länge sedan till Din ära
De runor, som då voro mig så kära
Och som jag då på tungan ständigt bar.

Det var, som sagdt, i forna, glada dar.
Se’n dess, minsann, man nog har fått sig lära,
Att man bör alltid »tand för tunga» bära!
Men gamla vanor sitta envist qvar. –

Nyss var jag åter i den kända parken,
Men ej ett spår af namnet sågs i barken.
Dock, hvad gör det? – jag sade i mitt sinne;

Om än från ytan runorna försvunnit,
Om nya vedhvarf dem betäcka hunnit,
Står namnet lika tydligt qvar der inne.

II.

I menskolifvet ock vi återfinna
Rätt mycket liknande. I anletsdragen
De intryck ofta träda fram i dagen,
Som, lika källsprång, genom själen rinna.

Om man förfelar hvad man hoppats vinna,
Om man af fröjd helt plötsligt blir betagen,
Om sorgen slår de stora, tunga slagen, –
Allt lemnar spår, som, om de än försvinna

Rätt snart från ytan, ofta inneslutas
I själens djup. Der kunna tårar flyta,
Fast kinderna af glädjens färg begjutas!

Så är det just med mig: I hjertat brinner
Den gamla flamman än, fast på min yta
Du endast sval och sansad vänskap finner.

C, P-t.



Midsommarbjörken och julgranen.

När midsommarn är inne, kläder sig naturen, äfven i vårt
sträfva norden, i högtidsskrud. Hägg och rönn blomma,
björken spänner ut sitt gröna tak och i dess skyddande
skugga uppspira örter och blomster ur marken. Blåa
sjöar och klara elfvar återspegla nejdernas skönhet
långt in på de ljusa nätterna. Men just vid denna
tid kringsvärma ock tanklösa eller vinningslystna
skaror, som plundra lundarne på deras löfkronor,
i ändamål att dermed pryda en mängd portar, trappor
och verandor samt, i synnerhet i städerna, krogar och
källarlokaler. Otaliga äro de båtlaster och vagnar,
som, dagarne före midsommardagen, till Stockholm
införas med unga, friska löfträd, hvilka, efter
några få dagars tynande lif, fula och vissnade
utkastas bland soporna. Detta betraktas ännu af
mången såsom en oskyldig förnöjelse; men för den
tänkande är intet oskyldigt, som leder till skada och
vanprydnad på längden. Redan framträda, i mer eller
mindre grad, Mälarens fordom så sköna stränder och
holmar såsom kalhuggna klippor. Det var också i äldre
tider förbjudet att »löfva»; och vi tro, att detta
förbud väl förtjenade att upplifvas. I en af våra
äldsta skogsordningar, den af 1734 den 12 December,
heter det i sista punkten: »Och som björkskogarne
äfven väl taga skada genom löfsalars uppsättande
så väl som löfvande i kyrkorna och annorstädes,
både i städer och på landet, hvartill unga björkar
användas; alltså vele vi ock sådant härmed, vid tio
daler silfvermynts vite, hädanefter hafva förbudit.»
I en senare tid, då den åsigt gjorde sig gällande,
att skogarna bäst vårdas, om man låter dem hejdlöst
raseras, bortföll detta förbud ur skogsordningarne.
Det var vid samma tid, som man ansåg sig böra
bortskänka eller för en spottstyfver föryttra kronans
skogar, af hvilka staten nu nödgas, sedan de blifvit
förödda, återköpa – kala marken. Vi hafva ofta nog
för sed, att handla först och tänka se’n. Och väl är,
när eftertanken ändock en gång kommer; men onekligen
vore en omvänd ordning att föredraga.

Emellertid hafva röster redan höjts mot
bruket att »löfva», d. v. s. sköfla löfträden
midsommartiden. Låtom oss nu taga i betraktande
ett annat, dermed beslägtadt bruk, som finner sin
användning midvintertiden.

Hvem ser icke med nöje barnens fröjd vid den med ljus
prydda julgranen; hvem gläder sig icke lifligt åt
allt, som skänker de unga ett oskyldigt nöje. Men om
plägseden att i hemmen uppställa julgranar verkligen
är så oskyldig, derom kunna meningarne vara delade.

Det roade oss, dagen före senaste julafton, att göra
en promenad utåt Stockholms vidsträckta kajer och
till ett och annat af dess torg. Öfverallt funno
vi massor af unga granträd, än uppstaplade i stora
högar, än stående på konstgjorda fötter, än liggande
i vagnar. Det var ej lätt att räkna antalet; men
vid ett öfverslag ville det synas, som på hvarje
öppen plats, af dem som vi besågo, funnos från 100
till 200 unga granar, således på fem platser (efter
ett medeltal af omkring 150 på hvardera) 7 à 800
träd. Handeln med dylika träd hade då i ett par dagar
fortgått och stegrades julaftonen naturligtvis än
ytterligare. Antager man emellertid, med en troligen
allt för låg beräkning, att endast 750 julgranar
om dagen blifvit under de trenne dagar, som föregå
juldagen, i Stockholm torgförda, skulle omkring 2,300
unga träd hafva för denna julsed blifvit borttagna ur
skogarne omkring staden, der de, om de fått fortväxa,
kunnat med sin skugga gifva skydd åt marken och svalka
åt menniskor och djur, samt när de, såsom mogna träd,
nedhuggits, virke och ved för flere tusende behöfvande.
Och för hvilket gagn har detta skett? För att
en kort stund på en eller ett par högtidsaftnar utgöra
en ögonfägnad för våra barn, som med lika mycken fröjd
skulle dansat omkring ett bord, prydt med de strålande
ljusen och några julgåfvor, och för att strax derefter
kastas på sopbacken eller uppbrännas! På de orter,
der det gamla bruket, att låta julbordet med sina
rätter qvarstå till Knutsdagen, bibehålles, dansar man
visserligen med lika nöje den ringdans kring detta,
hvarmed julen skall afslutas, som man på andra håll
dansar kring julgranen. Och huru många äro ej de,
som med innerlig fröjd påminna sig julaftonen i
hemmet, der de funnit trefnaden fullkomlig, ehuru
något granträd icke dervid fungerat såsom ett slags
medelpunkt för glädjen. I många provinser här i landet
begagnas nämligen alldeles icke eller blott i enstaka
hus någon julgran.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free