- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
42

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglar med tänder. P. C-e. - Biblioteket i Escurial. Emil v. Qvanten - Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet. Af H. H-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade sannolikt antingen en hornartad
betäckning eller ock utgjorde
de ett slags underlag för tandlika utskott på
den hornartade näbben.
Å sid. 40 meddelas en teckning af fågelns hufvud.

P. C-e.


Biblioteket i Escurial.

Spaniens kung, don Filip, grubblar,
Grubblar dagar, grubblar nätter,
Om ej något medel finnes,
Som för tanken gränser sätter.

Slutligen han ler förstulet,
Låter kalla några munkar,
Sätter sig med dem till häst och
Ur Madrid helt stilla lunkar.

Det är sommar. På Kastiliens
Vida slätt är brändt och öde,
Manzanares bädd ej eger
Qvar en droppe af sitt flöde.

Solen glöder, svetten lackar
Från don Filips hårda panna;
Munkarne i svarta kåpor
Sig med trones köld bemanna.

Som en skugga skrider skaran,
Utan afbrott, stum, allvarlig;
Rolig är visst icke färden,
Men så blir den icke farlig.

Aftonrodnaden belyser
Guadarramas högsta branter
När man hunnit till en nejd, som
Dyster sträcks åt alla kanter.

Nakna bergen bilda bakgrund,
Här och der ett träd, som tvinar,
Ljung och ris och sand, som ömkligt
Hvarje fattigt grässtrå pinar.

Spaniens kung, don Filip, stannar,
Ser sig rundt omkring med nöje,
Sträcker ut sin arm och talar
Med ett dystert segerlöje:

«Lyssnen, mina munkar! Komma
Skall jag tankens kraft att rygga;
Fånga skall jag den uti ett
Slott, som här man strax må bygga.

Slottet, helgadt sankt Laurentius,
Skall få formen af ett halster;
Dit man, när det blifvit färdigt,
Samlar tankens skilda alster.

Böcker, manuskript i skumma
Salar skall man ledvis ställa,
Titlarna mot väggen vända[1],
Att de stå som i en fälla.

Här, i öde ensligheten,
Här, i dunkel inneslutna,
Tankens verk och segrar skola
Stå förglömda och förskjutna.»

Spaniens konung, Indiens herre,
Slottet nog du reste präktigt:
Fånga tankens kraft – det värfvet
Var dig alltför öfvermäktigt!

Tanken lefver ej emellan
Manuskripts och böckers permar;
Själen är dess hem, ur hvilket
Den kring hela verlden svärmar!

Tankens lif och men’skans eget
Varit, är och blir det samma,
Och med hvarje barn, som födes,
Tänds på nytt en tankens flamma.

Emil v. Qvanten,


Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet.

Af H. H-g.

I.

Ett husförhör.

En mörk och kulen novemberdag stodo mot vanligheten
begge förstugudörrarna på vid gafvel hos rike Jon i
Götskulla. En mängd frånspända »trossar» på gården
gaf tillkänna, att Jon hade mycket främmande, och
den gröna trillan från prestgården, att prosten också
var bland de närvarande.

Utanför såg man genom fönstret »nystugan» fullproppad
med menniskor och hörde prostens tordönsstämma,
som rycktals tystnade och efterträddes af en gäll
barndiskant.

Det var husförhör i Götskulla-roten, – en årligen
återkommande redogörelsedag, till hvilken hvar och en,
som var klen i katekesen, skaffade med fruktan och
bäfvan. Men det skulle derjemte bli kalas hos rike
Jon i Mellangården; och detta var en tilldragelse,
som likt Fayes komet återkom blott hvart sjunde
år. Ty utom Jon Andersson fanns det sex grannar i byn,
hvilka i tur och ordning bestodo välplägningen vid
dessa tillfällen. Likväl hade ingen kunnat mäta
sig med honom i riklig välfägnad, och denna gången
väntades icke utan skäl ett gästabud, som skulle
öfverträffa alla föregående.

Ett rykte hade nämligen spridt sig, att rike Jon,
eftersom prosten i alla fall var i huset, ämnade
fira sin dotters trolofning med en utsocknes, Per
i Storebyn.

Det skulle visserligen vara en hemlighet; men till
ett stort bondkalas behöfvas för många hjelpgummor,
för ätt en hemlighet, och i synnerhet en som handlar
om giftermål, skulle kunna bevaras. Nyheten var så
mycket större, som det ej fanns ett barn i socknen,
som icke visste, att Karin, Jons dotter, och Erik i
Norrgården hållit af hvarandra alltse’n de läste sig
fram för prosten, och att Erik var en arbetsam och
galant gosse, ehuru han icke hade någon förmögenhet;
men att Per i Storebyn var en »toker», som fastän han
var »ohejdadt rik» alltid kommit tillbaka med en korg,
när han försökt sin friare-lycka. Ja, det var till
och med mången, som tyckte


[1] Faktiskt förhållande i Escurials bibliotek.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free