- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
43

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet. Af H. H-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att Karin bar sig åt som en riktig slinka, och,
genom att »ta den ingen ann’ vill ha», satt en fläck
på hvarje giftasvuxen mö i hela Stensta socken.

Om föräldrarnas trug och öfvertalningar och den
stackars flickans tårar och böner, derom hade ryktet
intet att berätta. Den hemligheten hade blifvit
bättre bevarad.

I Jons helgdagsstuga pågick förhöret oafbrutet. Genom
den öppna dörren utströmmade en tjock dimma och
insvepte de närmast sittande, som i en molnstod. Vid
ett stort fällbord fram vid fönstret satt prosten med
den uppslagna förhörsboken och sållade det andliga
vetande, som fastnat qvar af utanlexorna ur Svebilii
katekes. Midt emot på andra sidan om bordet satt rike
Jon och bredvid honom – ett mål för allas nyfikna
blickar – Per i Storebyn.

Denne hade tydligen lagt an på att visa sig i all
sin rikedoms glans. Icke nog med att en och annan
trockeltråd ännu satt qvar i rockkragen, ett tecken
att plagget nyss kommit från sockenskräddaren;
utan allt, hvad han hade på sig, var splitter
nytt, från den storrosiga silkeshalsduken och
kattunsvästen med glasknapparna ned till »tyska
stöflarna» med galoscherna. Till och med det gulhvita
håret röjde märken efter någon slags upptuktelse
med messingskammen och vågade sig endast i spridda
stripor ned till sin vanliga plats – i ögonen.

Redan hade det yngre slägtet varit framme och läst
och fått sin kristendomskunskap med prickar och streck
inregistrerad i husförhörslängden, när prosten tittade
pä klockan och gaf tillkänna att »uppskrifningen»
skulle begynna.

Hvar och en uppgaf, i den ordning prosten uppropade
gårdsnummer och namn, hvilka förändringar timat
sedan förra hösten; hvilka af tjenstfolket flyttat
och hvilka kommit i stället; om någon afträdt sitt
gårdsbruk, och hvilken var ny brukare m. m. – När
turen kom till Jon Andersson, reste sig denne, med
utseendet af en, som vet att han har något riktigt
öfverraskande att meddela, och tillkännagaf att
Per Jönsson i Storebyn från Bricklinge grannsocken
skulle skrifvas som brukare af den ena »fjerndelen»
i Gökskulla. »För det är på det viset», tillade Jon
med en half hviskning till prosten, men tillräckligt
högljudd, att höras af alla närvarande, »att Karin,
våra doter, och Per kommit öfverens om att bli ett
par och tänker få bröllop i julhelgen.»

»Är Per Jönsson från Storebyn här?» sporde prosten.

Per satt tyst, som om frågan gällt en alldeles obekant
person, och prosten upprepade med högre röst:

»Är Per Jönsson här, så kom fram!»

En knuff af Jon väckte Per ur hans
funderingar. Hastigt reste han sig upp och kastade
frågande blickar ömsom på prosten och ömsom på sin
tillämnade svärfader.

»Är detta Per Jönsson?» sade prosten i det han fäste
en forskande blick på den bebådade mågen i Gökskulla.

»Fälle säjer di det», genmälte Per och såg sig
småleende omkring på församlingen.

»Nå, min käre Per, jag hör du tänker på giftermål,
och ämnar bosätta dig här i socknen?»

Per förblef stum. En tvär nick kunde tagas för ja
eller nej, allt som man behagade.

»Har du ditt prestbetyg från Binklinge med dig?»

Per begynte ett förtvifladt letande, trädde och
tummade i alla fickor; men återkom, efter en hviskning
af Jon, till bröstfickan, ur hvilken han uppdrog
en tjock sedelbok och framletade bland sedlar och
papperslappar det äskade dokumentet.

»Det tycks på det här», sade prosten, sedan han
granskat betyget, »som du skulle vara svag i din
kristendomskunskap. Hur är det? kan du din katekes?

»Ja wasch!» svarade Per tvärsäkert.

»Vi ska höra efter. Eftersom du nu tänker gifta
dig, kan du säga, i hvilket af budorden det talas
om äktenskapet?»

»Dä ä fälle i femte.»

»Femte budet handlar om något helt annat. Kan du läsa
femte budet?»

»Du skall inte drapa.»

»Om du vet hvad som förstås med dräpa, så finner du
att detta är något, som Gud förbjuder hvarje menniska,
äfven den ogifta, och således icke är någonting,
som särskildt har att göra med äktenskapet.»

Ny tystnad af Per.

»Men jag skall», fortfor prosten, »göra dig en annan
fråga. Kan du säga: hvad befalles i det sjette budet?»

Per såg sig bekymrad omkring. Men hastigt ljusnade
hans anletsdrag. Han rätade på sig, sammanknäppte
händerna, såsom han lärt sig i barnaåren och uppläste
med hög och ljudelig stämma:

»Egentligen, att dyrka och tillbedja beläten, kreatur
och skapade ting ...»

Nu brast församlingen ut i ett högljudt skratt och
prosten sjelf gjorde synbara ansträngningar, att icke
instämma i den allmänna munterheten.

»Nej! detta är för rasande», sade prosten, när han
ändtligen fått tyst i rummet. »Vet du inte hvad som
befalles i sjette budet?»

»Nääj!» svarade Per förtretad.

»Kan du säga mig, hvem som har stiftat äktenskapet?»

Per såg grym ut; men svarade efter något betänkande:

»Girighet, afund samt alla onda lustar och stämplingar
efter andras välfångna egendom».

Ett sakta fnittrande ledde Pers ögon till
qvinnobänken, der han fick se Karin med näsduken för
munnen bemöda sig att qväfva ett gapskratt.

Detta var mer än Per kunde bära. Alla prostens frågor
bemöttes af den tillfrågade med den mest hårdnackade
tystnad. Slutligen tyckte Jon sig böra uppträda
som medlare. Han tog ett par steg fram till mågen,
fattade honom i armen och sade med bevekande stämma:

»Du ska bjuda te och svara så godt du kan på det,
vördig prosten frågar dig.»

Men nu var det slut med Pers
sjelfbeherrskning. Skummande af raseri gaf han Jon en
sittopp, så att denne ramlade baklänges på närmaste
granne. Derpå slog han knytnäfven i bordet, så att
prostens näsduk och snusdosa hoppade högt i vädret,
och skrek med af ilska darrande stämma:

»Jag behöfver inte stå som någe spetakel för
Stenstapresten eller någon ann’ heller; och ni Jon
kan behålla era trasiga doter för er sjelfver.»

De sista orden bekräftades med ett nytt trumfslag
i bordet, hvarpå han med händer och armbågar
röjde sig väg genom folkhopen ut genom dörren. Jon
skyndade efter, och nu började på gården ett ifrigt
parlamenterande, hvari Jons hustru och ett par af
grannarna äfven deltogo. Men Storeby-Per var döf
för alla skäl, och då Jon, för att ge styrka åt
sina föreställningar, åter fattade honom i armen,
fick han en ny sinkadus, som ögonblickligen flyttade
honom tio steg tillbaka.

Som en vilde rusade Per till stallet, spände hästen
för kärran och, utan att kasta en blick tillbaka
hvarken på rike Jon eller hans gård – som han likväl
för ett par timmar sedan betraktat så godt som sin
egen – försvann han i hvinande fart genom portlidret.

*



Fjorton dagar derefter, just som prosten reste
sig från sin middagslur, inträdde Jon med Erik i
Norrgården i prostens kammare.

»Jag gissar nästan ditt ärende», sade prosten under
det han stoppade sin pipa. »Du kommer för att begära
lysning till om söndag för Erik der och Karin.»

»Ja, det är allt som prosten säger. Erik och Karin
ha länge haft godt öga till hvarandra, fastän jag,
gubevars, tyckte det skulle passa bättre med Per i
Storebyn, bara för förmögenhetsaffärderna.»

»Egennyttan är en dålig rådgifvare i slika fall»,
sade prosten. »Gaf du akt vid förhöret på hvad Per
svarade, när jag frågade honom, hvem som stiftat
äktenskapet? ’Girighet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free