- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
46

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laforsen. Gubben Noach - Universitetet i Helsingfors. q.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för en stund i djupet. Men snart kastas de till
nästan hela sin längd upp i luften, balansera ett
ögonblick i denna ställning, snarlika en dansande,
afqvistad skog, för att sedan falla på sidan och i
strömhvirflarna begynna den mest vilda och fantastiska
lek, man väl gerna kan tänka sig. Dock, nya kamrater
komina oupphörligen till fallspetsen, störta sig lika
oförväget utför och undantränga dem, för att sedan
i sin ordning fortsätta den sällsamma leken!

Virkets framforsling från de aflägsnaste skogar
till elfven sker på ett lika enkelt som sinnrikt
sätt. Öfverallt i skogarna och under deras stigning
mot bergen, ja ända upp på bergsplatåerna påträffas
en mängd sjöar och tjernar. Dessa har man förbundit
med hvarandra genom s. k. timmerrännor, hvilka
från de högst upp belägna vattnen löpa ned till
elfven. I dessa stupande rännor påsläppes nu vattnet
och sågblocken införas dit af flottningskarlarne,
hvarefter de med pilens hastighet ila utför till
närmast belägna sjö, för att sedan åter insläppas i
en annan ränna, tills de slutligen hinna Ljusnan.

Det var i en sådan ränna som en gammal gumma en
vacker vårdag fick göra en snabb färd. Gumman
hade af någon anledning, klifvit upp i rännan,
som för tillfället var torrlagd. En elak spefågel
till timmerkarl, som observerade detta, tog sig
då för att uppdraga damluckan. Innan den gamla
märkte faran och hann krafla sig ur rännan, hade
den snabbt framvältrande vattenmassan nått henne,
och hon fördes nu med svindlande fart framåt. Gällt
skallade hennes ångestrop genom skogen, men ingen
fanns till hands att hjelpa henne, hvilket väl också
med en sådan fart varit hardt när omöjligt, och hon
måste således finna sig i att fortsätta skjutsen
till nästa station, d. v. s. till nästa tjern, der
hon slutligen välbehållen hamnade, till all lycka på
så grundt vatten, att hon kunde vada i land.

Öfverallt vid dylika rännor finner man småbaracker,
af sågverksbolagen uppförda till skydd för
flottningsmanskapet, och de små högar af kaffesump,
som man vid knutarna af hvarje sådan barack alltid
påträffar, vittna, bland annat, om kaffets otroliga
förmåga att leta sig väg till äfven de aflägsnaste
vrår och skola må hända i en aflägsen framtid spela i
fornforskningen samma roll som »Kjøkkenmøddingerne»
i våra dagar.

Men vi återvända till Laforsen.

Under sin mödosamma färd uppför elfven lyckas det
laxen ofta att med ett djerft hopp trotsa de hinder,
som de nedanför Laforsen belägna vattenfallen
uppställa; men här måste hans beundransvärda
ihärdighet vika för en kraft, omöjlig att
öfvervinna. Med en till envishet gränsande energi gör
han dock oupphörligen de mest förtviflade ansatser,
liksom ville han ofvan vattnet fullständigt lära känna
den omgifvande lokalen och mäta fallets höjd. Han
tröttnar dock snart, utmattad af denna fruktlösa kamp,
hvarunder han måste alldeles sakna föda, och beger
sig åter mot hafvet. Hans under uppfärden så goda
hull’ har nu försvunnit, och det eljest så vackra,
högröda köttet är vordet grått. Han kallas nu, om han
på nedresan fångas, för vraklax, är föga smaklig och
säljes billigare än den »blanka». Till Laforsen har
laxen från hafvet omkring 20 mils väg – och hvilken
väg! Den ena svåra forsen är icke väl passerad, förr
än en ny ännu »motstridigare» möter, och blott här
och der får han hvila
sig i de sjöar, som elfven genomlöper. Kommen till
ett sådant lugnvatten, blir laxens första omsorg
att förskaffa sig någon föda, men han finner snart
den stora skilnaden i att proviantera i ett sådant
der litet sötvattensbäcken mot att i hafvet följa
strömmingsstimmen, då han bara behöfver gapa, för att
få munnen full. Här får han sno rundt om stränderna,
och kanske kan han ändå på hela dagen icke öfverkomma
så mycket som en simpel mörtpinne. Här är gäddan
honom öfverallt i vägen, och med henne kan han icke
täfla i jagtsprånget under vattnet, hvadan mer än ett
tilltänkt rof frånsnappas honom just i det ögonblick
han öppnar munnen för att gripa det.

Det har varit fråga om att, till beredande af fri
uppgång för laxen, göra större sprängningar vid
Laforsen, af hvilken åtgärd Herjeådalen skulle hafva
den största nytta, men man har stannat vid blotta
förslaget, och forsen dånar derföre ännu i denna
stund med samma öfverväldigande kraft som förut.

Bland de många knep, strandfolket använder för att
till husbehof fånga laxen, har jag hört berättas om
ett fångstsätt, som är så originelt, att jag ej kan
underlåta att här återgifva berättelsen om det samma.

En liten finngubbe, som hade sin stuga i närheten af
ett mindre fall, som elfven gjorde i skogen, såg ofta
om våren laxar göra flere alnars hopp för att komma
öfver ett starkare språng i sjelfva strömfåran. Det
vattnades i munnen på den fattige skogsfinnen,
hvar gång han såg den präktiga, silfverglänsande
fisken. Men huru komma åt honom?

Nät eller not hade han icke, och icke kunde han och
icke fick han heller bygga ett laxkar. Huru emellertid
vår gubbe gick der på stranden och grubblade, fick
han en idé.

Han fälde en invid stranden stående sekelgammal gran,
och gjorde inhuggningen så, att trädet föll ut åt
fallet, med toppen just der, hvarest han sett laxarna
hoppa. Sedan han på granens landända lagt svåra
stentyngder, halade han sig ut på denna improviserade
bro och högg bort qvistarna, så att blott de blefvo
qvar, som voro lämpliga att stödja och hålla granen
på beräknad höjd öfver vattnet. Derefter kröp gubben
tillbaka och började så fläta en mycket stor videkorg,
den han medelst tåg fästade vid granens ända, så
att den hängde ett par alnar öfver vattensprånget,
hvarefter han begaf sig hem för att sofva på saken.

Hvem kan beskrifva gubbens glädje, då han påföljande
morgon fann tre präktiga laxar liggande i korgen! Det
blef storkalas i den gamles stuga, ett kalas som
räckte länge, ty nästan hvarje morgon fann gubben
lax, som under sina hopp fallit ned i den välsignade
videkorgen, detta egendomliga fiskafänge i fria
luften.

Alla som ströko ned efter elfven och sågo denna
underliga tillställning, drogo medlidsamt på munnen
och mente ätt finnen blifvit galen. Men då gubben
började sälja lax, kommo the belackare på andra
tankar, och togo sig för att utspionera honom. Och då
de en morgon sågo gubben krypa utefter granen och ur
korgen hemta en vacker lax, var med ens hemligheten
af gubbens fångstsätt afslöjad.

Då jag nu berättat denna laxhistoria, vill jag
för mina sagesmäns räkning tillägga reflexionen:
si non è vero, è ben trovato, hvilket härvidlag kan
öfversättas med: vore än historien icke sann, så är
den likväl rolig.

Gubben Noach.

-

Universitetet i Helsingfors.

Det är en vacker sed af den svenska universitetsungdomen,
att, vid sina offentliga festligheter, sällan
eller aldrig förgäta en hjertlig välgångsskål för
universitetet i Helsingfors. Skålen för Kristiania
universitet är naturligtvis gifven, sedan Sverige och
Norge blifvit förenade; deltagandet för Köpenhamns
universitet är också gifvet, sedan den skandinaviska
tanken närmat, i så många afseenden, Danmark till
Sverige; men välönskningen för det finska
universitetet – sedan Finland numera är skildt från
Sverige och går sina egna vägar, sedan Auras
gamla lärdomssäte blifvit förbytt till det nya
Alexanders-universitetet i Helsingfors – innebär
någonting mera än en vanlig festprogramskål:
den ådagalägger styrkan af den andliga kulturens
band, äfven der de yttre sociala banden brustit
och de nationela hotas med omvandling, den intygar
upphöjdheten i den känsla, som spirar fram ur gemensamma, ädla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free