- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
49

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visby' ringmur. II. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

löften och besvarade hans kärlek. En gång
öfverraskades de älskande i ett ömt ögonblick af
fadren, som, vredgad öfver hvad han såg och anade,
gaf köpmannen en örfil, med hvilken denne då måste
hålla till godo, så kung han var. Emellertid utspejade
Valdemar dels sjelf, dels genom sin älskarinna,
hur stor krigsstyrka landet och staden egde, hvar
bästa landstigningsstället vore för hans flotta, hur
staden var befästad, och hvar de största skatterna
funnos. Den följande våren for han hem igen, för att
snart återkomma i sin verkliga skepelse.

Hängtorn i södra delen af Visby ringmur.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Det var i Juli månad år 1361 som konungen återkom;
han landsatte sitt folk vid Kronvall, 4 mil söder om
Visby, och besegrade gotlänningarne i flera strider,
af hvilka den sista stod strax utanför staden,
och der 1,800 gutar beto i gräset. Blodet rann
i bäckar utför backarna ned till stranden, säger
sagan. Visby måste gifva sig: dess portar öppnades
och dess nycklar öfverlemnades åt segervinnaren. Men
han ville ej intåga genom någon af stadsportarne,
utan till ett tecken, att han eröfrat staden genom
svärdsslag och icke genom underhandling, lät han
nedrifva en del af ringmuren, midt emot valplatsen,
och höll så sitt intåg. Och nu vardt det plundring
och ödeläggelse. Valdemar lät på stora torget utsätta
trenne de största bryggkar, som funnos i
staden, med befallning att de inom 3 timmar skulle fyllas
med guld och silfver. Men när detta skett, var dock den
roflystne eröfraren ej belåten, utan lät skoningslöst plundra
hus, kyrkor och kloster. På återfärden till Danmark
öfverfölls Valdemar af en våldsam storm, och det
skepp, som hade det förnämsta bytet om bord, sjönk
vid Carls-öarne invid Gotlands kust, i närheten af
Kronvall. Sjelf kom han med sina öfriga skepp och
med det öfriga bytet lyckligen tillbaka till sin
hufvudstad.

Men då han seglade från Visby, lemnade han, tvärt
emot sina gifna löften, höfdingadottern qvar, hvilken
dock, förvillad af sin kärlek, gjort honom vigtiga
tjenster. Åt sitt lands fiende hade hon, såsom hon
för sent upptäckte, förrådt sin fosterbygd, och sjelf
var hon nu af honom trolöst öfvergifven. – Snart
föll det hennes landsmän in, att de bland sig måste
hafva haft någon förrädare, som för fienden yppat
deras vigtigaste hemligheter, helst det visat sig,
att Valdemar haft väl reda på alla deras befästningar
och äfven vissa skatters
förvaringsrum. En undersökning skedde, och snart
föll misstanken på höfdingadottern från Unghanse;
under hela ofridstiden hade en hvit duk fladdrat
öfver porten till nämda gård, som derigenom,
enligt öfverenskommelse med Valdemar, varit skonad
från all hemsökelse af de kringströfvande danska
knekthoparna. Hon greps och ställdes för rätta,
bekände ångerfull sitt brott och dömdes till en grym
död – att lefvande inmuras i det minsta af stadens
torn. Domen gick i verkställighet, och tornet blef
alltsedan kalladt »Jungfrutornet» efter den olyckliga
höfdingadottern, som der inne led hungersdöden.

Så förmäler den muntliga sagan. Strelow i sin
krönika omtalar visserligen, att Valdemar år 1360
såsom köpman i spejareärende besökt ön, talar äfven
om kärleksförbindelsen med höfdingens dotter, till
och med om örfilen, som »Kong Valdemar paa den tid
tog til tacke»; men nämner intet om flickans dom och
inmurning i tornet. I Danmarks häfder och sägner
lär intet finnas, som antyder, att Valdemar gjort
någon sådan spejarefärd, och en sådan är ej heller
just trolig. Att han kom år 1361, och kom med öfvade
och krigsvana trupper, besegrade gotlänningarne,
plundrade Visby och eröfrade ön – är deremot med
historisk visshet väl bekant. Det är den gotländska
folkpoesin, som har diktat den dystra sagan. Det hade
ju varit alltför simpelt, om kung Valdemar endast
genom vapenmakt i ett vanligt krig skulle kunnat
blifva herre öfver den yppersta stad i norden, och
derföre har man i berättelsens enkla väf inslagit
de romantiskt bjerta trådarna af förklädnad, kärlek,
list och förräderi, samt till ytterligare skuggning
tillagt otack, grym vedergällning och det hemskaste
dödsstraff.

Strax utanför ringmuren, sydost från staden,
ligger den plats, hvarest danske konungen Valdemar IV
Atterdag år 1361 höll med gutarne den afgörande strid,
om hvilken ofvanför är
taladt, och hvaraf Visby’ och Gotlands eröfring blef en följd.

Afundsjuk på hansestädernas stora rikedom och politiska
makt, hade den djerfve konungen kommit, för att med bytet
af den gotländska hansestadens skatter bereda
sig behöfliga medel till utförandet af sina stora
fosterländska planer. Vigten af Gotlands besittning
med hänsyn till herraväldet öfver Östersjön hade
dessutom icke undgått hans skarpa statsmannablick. Han
kom och han segrade, och efter den segern lade
han stolt till sin konungatitel orden: »de goters
konung». Så högt skattade han denna eröfring, hvilken
dock, den gången, icke blef varaktig. Befolkningen
reste sig nämligen snart, slog ihjel de danska
fogdarna,

"Ok lydde under Sverike sidan som för:
Thet är troo Almoge, som sva gör" –

säger derom den gamla Rimkrönikan i vackra ord.

»Korsbetningen».
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Stället, der slaget stod och der 1,800 gutar stupade,
heter nu »Korsbetningen», med anledning af det
minneskors, som Valdemar, enligt krönikans uppgift,
der lät resa till de fallnes minne och deras
salighet. Denna minnesvård, som står på den högsta
kullen derstädes bland många andra kullar, hvilka
troligen äro grafhögar, är ett s. k. ringkors, af
kalksten, nära 10 fot högt, och tvärs öfver ringen
(som skall betyda Frälsarens törnekrona), nära 3 fot
och 3 tum bredt.

På korsets båda sidor finnes latinsk,
i s. k. munkstil utförd inskrift. Å vestra
sidan (mot staden) läses på sjelfva ringen:
»anno. dni. m. ccc. lxi. feria. III. post jacobi»
– och på östra sidan:
»ante. portas. wisbu. i’. ma’ib’. danor’. cecideru’t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free