- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
50

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visby' ringmur. II. C. J. Bergman - Min flamma. Reinhold Winter - Om djurens själslif

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gut» – och på midtelstammen, tätt under ringen,
fortsättningen af sist anförda ord: »enses»
samt derunder, på korsets tvärstycke: »h. sep’ti. or’. p. e.»
Fullständigt utskriften får
inskriften denna lydelse: »Anno Domini MCCCLXI feria
tertia post Jacobi ante portas Visby in manibus
Danorum ceciderunt Gutenses. Hic sepulti. Orate pro
eis». – Och i öfversättning: »År 1361 Tisdagen efter
S:t Jakobs dag föllo utanför Visby’ portar Gutarne
i Danskarnes händer. Här (äro de) begrafne. Bedjen
för dem!

På vestra sidan är å stammen, inom ringen, inristad
bilden af Frälsaren på korset. – Rundt om monumentet
har genom framledne landshövdingen v. Hohenhausens
försorg en krans af löfträd blifvit planterad.

Bland Gotlands många minneskors är detta det vackraste
och det mest betydelserika. Den korta inskriften
innehåller
ett stort kapitel af öns historia. En synnerligt
vigtig del af den rika, stolta, befästade
och vapenrustade, af krigets skickelser ofta
hårdt hemsökta hansestadens häfder står tecknad
der i mossbelupna drag. Det är minnet af Visby’
olycksdigraste dag, då dess tempel, kloster,
Helge-Ands- och gilleshus, dess köpmansmagasiner
och enskilda boningar blefvo sköflade och brända,
och då dess makt blef skakad i sina grundvalar. En
mängd olycksdigra händelser tillstötte sedan, den ena
efter den andra, och den stora upptäckten af en ny och
beqvämare handelsväg mellan Asien och vestra Europa –
i stället för den gamla »Auster-wegr» (Östervägen),
som gick öfver Ryssland och Gotland – fullbordade hvad
Valdemar Atterdag med eld och svärd och rånande hand
hade påbegynt. Och Visby hade så småningom sjunkit ned
från sin under en del af medeltiden ärofullt innehafda
höga plats bland verldshandelns hufvudstäder.

C. J. Bergman.

*



Min flamma.

Hvar morgon innan dagen gryr
Min lilla flamma vaken är
Och sysslar glädtigt med bestyr,
I hvilka fullt hon hemma är.
Då skulle just ni henne se,
Hur ögonen och munnen le
Och hvilka rosor kinden får,
Ju häftigare hjertat slår.

Ni skulle se, hur snabbt och lätt,
Hvad hon för händer har, blir gjordt;
Ni skulle tjusas af ett sätt,
Hvartill ni maken aldrig sport;
Ty fins ett hjerta i er barm
Och kan om det ni blifva varm,
Så slår jag vad derom, att ni
För hennes trollmakt ej går fri.

Se endast in i hennes blick,
Der ännu engeln dröjer qvar,
Och se på hennes gång och skick,
Som all naturens täckhet har.
Den lilla handen, något brun,
Är visst ej mjuk som ejderdun;
Men denna hand arbeta lärt –
Och det är mycket mera värdt.

Det var en tid – min flamma var
Blott sexton somrar fyld ännu –
Då döden borttog hennes far
Och hemmets lycka bröts itu.
En ranka svag, sjönk modern ned
Och endast bad och gret och led
Och såg ej någon hjelp ändå
För sig och sina arma små.

Då lyste liten Annas mod
I all dess storhets rena glans
Der kämpande och fast hon stod
Och vann med möda segrens krans.
Och då omsider kampen slöt,
Till lön för den hon lyckan njöt,
Att fyra år af brist och nöd
Ha gifvit – mor och syskon bröd.

Att lyckan se’n blef Anna blid
Har henne icke sämre gjort;
Hon kämpar ännu glad sin strid,
Fastän af nöd ej drifven fort.
Men för hvar lidande och arm
Det klappar varmt i hennes barm,
Och aldrig, der hon så förmått,
Från henne någon ohjelpt gått.

En hemmets ros min flamma är,
Som blommar der i herrlig prakt,
Men som en verklig fasa bär
För att bli förd till annan trakt,
Uti salongens qvafva sfer
Hon derför rädd och tveksam är
Och gör – hon vet det utan sorg –
En slät figur på lyxens torg.

När hvardagsdrägten fin och nätt
Kring hennes midja smyger sig,
Och då hon sväfvar, fri och lätt,
Framåt på verksamhetens stig,
Då är en fröjd att gifva akt
På hennes fina, säkra takt;
Då märker man, att flickan har
På rätta stället hjertat qvar.

Jag målat hennes bild. En hvar
Har rätt att tänka som han vill;
Men min beundran flickan har
Och kanske ändå – lite till.
– Dock! det är bäst, att sjunga ut,
Ty nog blir saken känd till slut,
Och jag ej nå’nsin dölja tänkt,
Att vi hvarandra trohet skänkt.

Reinhold Winter.

*



Om djurens själslif.

Frågan om djurens instinkt stod för endast några år
sedan på den punkt att hon förklarades olöslig. Under
tiden har man sett kullkastas läran om djurformernas
beständighet och samma öde håller nu äfven på att
öfvergå dogmen om djurinstinktens oföränderlighet. Man
visar oss att yttringarne af instinkten äro yttringar
af förståndet i
förening med det dubbla inflytandet ärftlighet och
vana, eller att instinkten icke är annat än en ärftlig
samordning af vanor, hvilkas första grund är att söka
i djurets förstånd.


Lyckades man blott visa, att en vana kan ärfvas,
skulle skilnaden mellan vana och instinkt af sig
sjelf bortfalla. Och i sanning, det saknas i detta
afseende visst icke erfarenhet: man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free